Försäljning av oskattad sprit på gator och torg, samt en omfattande svartklubbsverksamhet ledde till både en livaktig subkultur samt statliga ingripanden. Festverksamheten betraktade man på ett affärsmässigt sätt och vänsteranhängare som jag själv var självklart välkomna, bara vi betalade. Stålarna finansierade den mera traditionella verksamheten med bokutgivning och tidskriften Nyliberalen som de teoretiska flaggskeppen.

Även om just Frihetsfronten aldrig blev den massrörelse de mera hårdföra nyliberalerna hade hoppats på så har de haft inflytande på högerns andra organisationer. Och även om vi idag snarast ser en nykonservatism i vardande så kommer säkerligen de idéer som nyliberaler, libertarianer, anarkoliberaler, klassiska liberaler, anarkokapitalister och allt vad de kallar sig, för en överskådlig framtid ha betydelse för borgerligt tänkande. Om än uppblandad med andra traditioner.

Det kan därför vara på sin plats att titta på hur den politisk-filosofiska diskussionen gick kring denna lära i början på 90-talet. Ingemar Nordin skrev 1993 ”Etik, teknik och samhälle”. Det var det första mera djupgående svenska verket om de nyliberala idéerna och väckte uppseende då deras fundamentalistiska frihetsbygge både avfärdade de mänskliga rättigheterna och alla former av pragmatiskt konsekvenstänkande.

Rätten till sig själv

I ”Etik, teknik och samhälle ” skiljs det mellan rättigheter och civilmoral. De förra är okränkbara och sätter ramarna för vilken civilmoral man praktisk får ha, dvs. vilka handlingar som juridiskt bör vara tillåtna. Den mest grundläggande mänskliga rättigheten är rätten till den egna personen, i betydelsen ens egen kropp och medvetande. Det innebär att jag förfogar över min kropp och tänkande och att ingen med våld eller hot kan tvinga mig att handla mot min vilja. Man kan självklart invända att det låter underligt med att säga att man har rätt till sin kropp och sitt medvetande, man är väl sin kropp och medvetande. Men de flesta av oss ställer nog ändå upp på detta, som Nordin kallar, antislaveri-postulat.

För att övertyga ger Nordin oss ett praktiskt skäl till denna rättighet. Eftersom vi inte kan veta att vi sitter på sanningen om den rätta livsföringen, eftersom det finns så många olika versioner, är det rimligt att man accepterar andras åsikter och att den grundläggande samhällsprincipen därför bör vara självägandet.

Lars Bergström påpekar i Filosofisk tisdskrift (3/91) att det inte alls är självklart att ingen kan veta vilken moral som är den riktiga. ”Majoriteten av mänskligheten har nog motsatt åsikt”. Det är säkert riktigt, men om vi inte kräver bevis av den som påstår sig ha sanningen hur ska vi då veta hur vi ska handla? Vi kan omöjligt följa alla moralläror då de ofta strider mot varandra. Att inte följa någon alls förefaller lika godtyckligt. Nordins argument attraherar således mig, även om jag inte håller med om att det nyliberala samhället är tolerantast, i betydelsen att flest motsatta åsikter kan samsas i det.

Äganderätten

Men det som härleds ur ”rätten till mig själv” anser jag och många med mig vara uppseendeväckande och motsägelsefullt. Från denna rättighet härleder Nordin äganderätten. Eftersom man har rätt till sig själv så har man rätt till sitt arbete. Ingen kan tvinga mig att arbeta mot min vilja. Det skulle ju strida mot antislaveri-postulatet.

Så länge jag inte kränker någon annans arbete, så har jag alltid rätt att materialisera min hjärnas och mina händers arbete i oägd materia. Enligt Nordin har jag således rätt till det arbete som på så sätt inblandas i materien. Om mitt arbete inte har kränkt någon annans arbete, så har jag rätt att förbjuda andra att ta i anspråk de saker som jag med mitt arbete har skapat. Nordin förtydligar att det inte är själva substansen man har rätt till, utan idén, formen, mödan, tinget man skapat.

Praktiskt verkar det dock inte vara någon skillnad. Har jag byggt ett hus har ingen rätt att utan att be mig om lov använda det. Denna uteslutningsrätt skall alltså, enligt Nordin, vara en direkt följd av rätten till mitt arbete. Nordin anser att staten därför inte har rätt att med tvång driva in skatt.

Man kan fråga sig varför jag har rätt att ta i anspråk oägd materia. Många politiska och religiösa tänkare i historien har tänkt sig att naturtillgångarna är kollektiva, Nordin anser dock att hans syn på oägd materia är mindre subjektiv än andra alternativ. Riktigt varför kan jag inte förstå.

Lars Bergström kommer med ytterligare kritik i Filosofisk Tidskrift (3/91); Pengar är ju inte de ting man skapar av den oägda materien. Varför är exempelvis skatt då kränkande av någons egendom?

Nordin skulle dock påpeka att hans rättigheter är grunden för människans fria vilja och därmed den moraliska grunden för kontraktsrätt. Med kontraktsrätten kan man överföra rättigheter till varandra. Man kan således överföra rätten till sitt arbete till någon annan så att denne kan sälja hans arbete för pengar.

Det är här som det jag anser vara ett av de tyngsta argumenten mot den nylibarala etiken kommer in. Att äganderätten genom den fria marknaden står i motsats till individens fria vilja och därmed i motsats till det nyliberalerna kallar rätten till sig själv. Den egendomslöse arbetaren kan givetvis bli tvingad att ta ett arbete han inte vill ha för att överleva. Han är det som vi socialister skulle kalla ”kapitalistens slav”. Nordin håller inte med om detta. Arbetaren äger alltid sig själv och sitt arbete och kan välja mellan olika arbetsgivare. Och även om han eller hon inte kan det, så anser Nordin att det ”föreligger en avgrundsdjup skillnad mellan att välja att ta ett visst arbete därför att man fruktar att svälta ihjäl, och att av förtryckaren tvingas att arbeta”.

En förlängning av detta resonemang visar hur Nordin och hans gelikar sällar sig till de dogmatiker som låter ideologin gå före individers liv och hälsa. Det är inte svårt att tänka sig en situation i det nyliberala samhälle som Nordin tänker sig där inget arbete finns att få för arbetaren och att han/hon, på grund av att skatt är omoraliskt och att det därför inte finns något socialt skyddsnät, svälter ihjäl. Det är nog till föga tröst för liket att han ”åtminstone äger sig själv”.

Och just ett sådant absurt exempel på hur absolut den nyliberala äganderätten är ger också Nordin. Du är skeppsbruten och simmar utmattad mot en stillastående båt. Nordin menar då på fullaste allvar att båtägaren kan avvisa dig. ”Det är hans förtjänst att han har en båt långt ute till havs som råkar passa dina syften, och du har ingen absolut rätt att använda honom som medel för din egen överlevnad”. Man kan knappast klarare visa hur äganderätten i praktiken kan komma i motsättning till individens rätt till sitt liv. Och det finns nog skäl att misstänka att det kommer hända ofta i det kapitalistiska samhälle som nyliberalerna önskar.

Nordin och de andra nyliberalerna har klart och tydligt åsikter som strider mot FN:s deklaration om de mänskilga rättigheterna. Vad gäller arbete och arbetslöshet, vilket nyliberalerna alltså anser den fria marknaden ska sköta, står i artikel 23: ”Envar har rätt till arbete, till fritt val av sysselsättning, till rättvisa och tillfredställande arbetsförhållanden och till skydd mot arbetslöshet”. I artikel 22 och 25 står det om individens rätt att kräva social trygghet av samhället. Något som inte kan garanteras om inte antingen samhället får driva in skatt eller medborgarna gemensamt äger dess resurser och fördelar dem så att alla garanteras denna sociala trygghet.

Längre fram i denna artikel kommer fler exempel på hur de nyliberala rättigheterna går stick i stäv mot FN:s.

Nyliberalismen vs. konsekvenstänkande

Enligt Nordin kan alltså ingen bevisa vilken uppfattning om det moraliskt goda livet som är korrekt. Om man med tvångsmetoder måste klara av konflikter mellan olika uppfattningar om detta, mellan ”rationella och moraliskt ansvariga individer”, bör detta klaras av med hållbara skäl. Om man så som Nordin ser alla personer som rationella och moraliska subjekt ger detta att ”endast legitimeringsbart våld får förekomma mellan personer för att lösa civilmoraliska konflikter”. Och då man inte kan bevisa vilken uppfattning som är korrekt, så kan man inte legitimera några som helst tvångsmetoder för att lösa sådana konflikter.

I sin debatt med Lars Bergström i Filosofisk tidskrift ifrågasätter Ingemar Nordin varför man ska vara tvungen att handla utilitaristiskt, dvs. för sina medmänniskors bästa, då detta skulle vara att påtvinga ”någon sin subjektiva trosuppfattning”. Bergström anser det vara berättigat att med tvångsmetoder exempelvis hindra en berusad person att köra bil och en auktoritär man att misshandla sin fru. Han anser inte detta vara att ”påtvinga någon sin subjektiva uppfattning”, utan bara att man väljer det minsta onda av två alternativ. (Det som skulle leda till minst skada för de inblandade). Bergström påstår att Nordin inte skulle kunna acceptera ett sådant tvångsingripande då detta skulle vara att handla som utilitarist.

I ”Etik, teknik och samhälle” kan man utläsa ett förmodat svar i kapitlet ”Risker”. Nordin anser att våld får användas för att förhindra att nyliberala rättigheter kränks, dvs. antingen rätten till mig själv eller äganderätten.

Nordins tes vad gäller att utsätta personer för risker lyder: ”En person y är utsatt för en rättighetskränkande risk om, och endast om, det existerar en annan person x som genom sitt beteende, och mot y:s vilja, skapar en ökad rättighetsetisk relevant risk (större än den naturliga miniminivån) för någon av y:s äganderätter”.

I Bergströms exempel skulle ju den berusade föraren och hustrumisshandlaren uppenbart utsätta andra personer för en ”rättighetskränkande risk”.

Det man kan säga om Nordins etik i denna fråga är att han inte skulle gå med på att man har en moralisk plikt att förhindra den berusade föraren eller hustrumisshandlaren, men att man har en moralisk rätt att göra det. Det kan man självklart tycka. Men åtminstone jag anser det vara klandervärt att, för att ta ett överdrivet exempel, i en situation helt utan risk för sig själv inte stoppa en galen diktator från att trycka på knappen som skulle starta ett kärnvapenkrig. ”Men detta är ju bara din civilmoral” (och förhoppningsvis också Nordins) skulle Nordin då säga till mig. ”Inte skulle du väl hävda att det borde vara juridiskt straffbart att inte stoppa denne diktator”. Och jag är nog böjd att hålla med. Men det innebär självklart inte att jag accepterar Nordins rättigheter.

Nyliberalismen och demokratin

Nordin anser att det nyliberala samhället inte tar ställning mellan individers moral. Det nyliberala samhälle där rätten till sig själv och äganderätten är okränkbara och statens enda uppgift är att försvara dessa rättigheter, den så kallade nattväktarstaten, tar ju självklart ställning för de personer som har en nyliberal moral. Att som Nordin kalla de nyliberala rättigheterna för grundläggande rättigheter och annan etik för civilmoral är ingen förklaring varför de förra skulle vara viktigare än de senare.

Som Lars Bergström påpekar (FT3/91) så kan ju en utilitarist anse att nattväktarstaten bäst fungerar efter det utilitaristiska mottot ”största möjliga lycka till största möjliga antal”. Men en utilitarist kan också, som exempelvis John Stuart Mill, förneka att nattväktarstaten bäst skapar allmän lycka.

Nordin anser vidare att de nyliberala rättigheterna är neutrala vad gäller egoistiska och altruistiska moraler. Även om det inte framgår explicit av rättigheterna så måste man väl anse att ett samhälle som har dessa som sin grund är till fördel för egoismen. I en fotnot talar Nordin om hur familjen och företaget är ett stycke planekonomi och att det i familjen är tillämpligt att följa det socialistiska mottot: ”Från var och en efter förmåga till var och en efter behov”. Men, som Nordin påpekar, det ”kapitalistiska systemet inkluderar naturligt denna frivilliga kommunism, men står i skarp kontrast till, och är oförenlig med, all tvångsfördelning av resurserna”. ”Tvångsmässig” innebär här också om en överväldigande majoritet av samhällets medborgare vill fördela resurserna kollektivt, men inte en minoritet. Helt klart har egoism lättare att frodas än altruism i ett samhälle där dylika kollektiva beslut måste föregås av konsensus av alla inblandade.

Om man liksom Nordin anser att man bör skapa ett samhälle där individen måste acceptera andras åsikter så är en självklar följdfråga vilket samhälle som bäst löser konflikter mellan individer med motsatta åsikter. Jag kan inte se något bättre och smidigare än demokratin, i betydelsen majoritetsstyre.

I det nyliberala samhället begränsas dock demokratin, för att även om en majoritet skulle vara mot exempelvis äganderätten, så ska den gälla. En demokratiskt sinnad nyliberal skulle kunna hävda att de nyliberala rättigheterna endast gäller om en majoritet av samhällets invånare sanktionerar dem. vad jag vet står det inget om detta i ”Etik, teknik och samhälle”. På ett föredrag har jag dock hört Nordin säga att hans etik ”endast kan införas om folk vill ha den”.

Visst anser jag liksom Nordin att majoriteten inte har rätt i alla lägen, Nordin har rätt i att ”moraliska och logiska skäl” talar för en begränsning av majoritetens inflytande i samhället. Men bara för att identifikationen av demokrati med majoritetsstyre leder till att begränsningar av denna är odemokratiska, så behöver vi knappast helt ”överge denna tolkning av demokratibegreppet”.

Nordins begränsningar av demokratin är alldeles för långtgående för min smak. De strider också mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. I artikel 21 atår: ”Envar har rätt att ta del i sitt lands styrelse direkt eller genom fritt valda ombud”. Och att: ”Folkets vilja ska utgöra grundvalen för statsmakters vilja”. Detta strider uppenbart mot nyliberalismen, i Nordins tappning, som p.g.a äganderätten förkastar all majoritetsstyre.

Däremot kan jag tänka mig andra begränsningar av majoritetens makt. Om de exempelvis hotar en minoritets liv och hälsa, yttrande- och åsiktsfriheten eller vill avskaffa demokratin så kan det finnas anledning att gå emot majoritetens vilja. Detta är också förenligt med de mäsnkliga rättigheterna.

Vad gäller äganderätten kan det som kuriosa vara intressant att veta att detta avhandlas i artikel 17 av FN:s deklaration med följande vaga formuleringar: ”1. Envar har rätt att äga egendom såväl ensam som i förening med andra. 2. Ingen må godtyckligt berövas sin egendom”. Detta måste innebära att om det är ”folkets vilja” (artikel 21) att exempelvis produktions- och distributionsmedlen övergår i samhällets ägo, så kan det av FN knappast anses som godtyckligt. Men FN är ju en sak och den nyliberalt färgade ekonomiska makten en helt annan.

Nyliberalismen och miljöproblemen

Nordin försöker i sin bok Etik, teknik och samhälle ge flera praktiska exempel på hur hans samhälle, byggt på hans rättighetsetik, enkelt skulle lösa olika samhällsproblem. Ett sådant är miljöförstöringen. Vad gäller denna är roten till det onda den felaktiga problemformuleringen. Om en fabrik smutsar ned naturen, skyller man idag oftast på tekniken. Miljövänner anser ofta att man med politska beslut då ska tvinga fabriken att använda miljövänligare teknik. Detta är självklart förkastligt enligt Nordin då politisk makt endast får användas för att skydda individens rättigheter (Om ens då. I sista kapitlet funderar han om inte även skyddande av rätttigheter skulle kunna privatiseras).

Hur tänker sig då Nordin att miljöproblemen bör formuleras? Ja, det hänger förstås samman med äganderätten. Anhängare av planekonomi anser att felet med marknadsekonomi är de externa kostnaderna, dvs. kostnader som den enskilde inte behöver betala utan som betalas av samhället. Naturen är ofta en sådan externalitet. Och eftersom profiten är den drivande kraften i det kapitalistiska samhället så finns ett intresse för den enskilde att utnyttja de externa kostnaderna så långt som möjligt. Därav miljöförstöringen.

I planekonomin sker prissättningen av samhället och inte av en fri marknad. Man kan därför, enligt anhängarna av planekonomi, ta hänsyn till miljökostnaderna. Nordin anser detta vara en felaktig analys, allt för mycket uppbyggd på det kapitalistiska systemet. Han pekar på de gamla öststaterna och menar att där blev miljökostnaderna för den lokale planeringsbyråkraten bara något som togs med i begäran av de årliga anslagen till de fabriker som han ansvarade för. På så sätt blev miljöavgifter, miljöteknik etc. något som staten betalade staten. På papperet hade, enligt Nordin, Sovjetunionen förmodligen en striktare och mer omfattande miljölagstiftning än kanske något annat land. Men i verkligheten var Sovjetunionen ett av de ledande länderna i miljöförstöring.

Men bygger inte Nordins analys på att planekonomier är diktaturer, slutna samhällen där forskares och journalisters kritik av miljöförstöringen inte tillåts komma fram? En opinion för miljöåtgärder kan inte bildas och om så sker, finns inga demokratiska institutioner som kan påverka besluten.

Jag anser att det det kapitalistiska samhället och det statssocialistiska egentligen har samma problem i grund och botten; brist på demokrati. I det kapitalistiska samhället innebär det att det inte finns tillräckligt starka politiska instrument för att tvinga fram miljöåtgärder och i det statssocialistiska finns inte ens yttrande- och tryckfrihet. I ett verkligt demokratiskt som det frihetliga socialistiska, den anarkistiska utopin, skulle det finnas både politisk kraft att genomföra miljöåtgärder, samt den öppenhet som skulle låta en opinion mot miljöförstöring komma till tals.

Men hur tänker sig då Nordin att miljöproblemen ska klaras av? I sanningens namn måste det erkännas att han inte skiter i miljön, om uttrycket tillåts, vilket nyliberaler ofta blivit beskyllda för i den politiska debatten. Som jag tidigare nämde anser Nordin alltså att det är fel med problemformuleringen vad gäller miljöförstöringen. Det finns enligt Nordin ingen anledning att skilja på problematiken och det allmänmänskliga. Istället för att försöka lösa problemet politiskt bör det ske med hjälp av hans rättigheter. Felet med miljöproblemen är enligt Nordin att det är brist på ägande. Oägda eller gemensamma resurser, så kallade allmänningar, utnyttjas ofta för hårt av individerna.

Nordin exemplifierar med en gemensamt ägd betesäng. Om korna ägs enskilt, så finns det ett privatekonomiskt incitament för varje bonde att utnyttja ängen så mycket som möjligt. Risken för överbetning är alltså stor. Hade däremot ängen varit i privat ägo så hade bonden större anledning att vara rädd om jorden. Han eller hans förfäder har väl betalt för jorden och där finns ju bundet kapital, menar Nordin. Så långt är väl resonemanget förga kontroversiellt. Men man kan självklart också med restriktioner se till att ingen överbetning sker och på så sätt behålla den kollektivt ägda ängen.

Men Nordin försöker tillämpa detta tänkande som ett medel att få bukt med alla miljöproblem. Om en person äger en sjö så har han ett intresse att inte all fisk dras upp ur den och framför allt att ingen smutsar ner sjön så att hans fiskbestånd dör ut.

Nordin tänker sig att man i hans samhälle kan gå till domstol om en rättighet kränks. Vid nedsmutsning av sjön har en kränkning av äganderätten skett. Min kritik är att det för det första faktiskt kan vara ekonomiskt intressant för en person att fiska ut all fisk och på så sätt göra snabba pengar. För det andra: Vem bestämmer när nedsmutsningen är så pass grov att man kan anse sig vara rättighetskränkt? Om man själv bestämmer det så kommer det uppstå massor av rättegångar av personer som önskar tjäna pengar på andras miljöförstöring. Ingen nedsmutsning av sjön skulle då vara möjlig, vilket är en praktisk omöjlighet. Nordin kanske skulle försvara sig med att det beror på i vilket syfte ägaren av sjön äger den. Om syftet med att äga sjön är ekonomisk, exempelvis abborrfiske, och detta inte störs av nedsmutsningen så kan ingen stämning äga rum. Men vad händer då med de olönsamma krabborna? Och alla andra icke ekonomiskt lönsamma men ändå för ekosystemet så viktiga växter och djur? Och kan man alltid ta reda på syftet med ett ägande?

Vad gäller förstörandet av ozon-skiktet genom freonutsläpp spekulerar Nordin i att var människa kan stämma de företag som släpper ut freoner, eftersom de i sin medverkan till att göra hål i ozon-skiktet är en kränkning av var människas kropp och liv. Kan man inte resonera på samma sätt med varje miljöförstöring? Säkerligen har varje växt och djur en viktig plats i ekosystemet som vi alla är beroende av. Sedan kan man fråga sig hur en miljöpolitik (vilket det ju faktiskt är frågan om) som bygger på Nordins resonemang skulle kunna hitta de miljöförstörande källorna. I många fall vet man ju inte exakt varifrån, från vilket företag, gifterna kommer. Ännu svårare blir det om man, som Nordin hävdade i ett föredrag, skulle kunna stämma företag som smutsar ned privatägd luftutrymme.

Nå väl, ovanstående kritik av Nordins lösning på miljöproblemen utgick från att hans utopi vore vattentät, men självklart är den inte det. Nordin är säkert medveten om att hans rättighetsetik får ge vika lite av praktiska orsaker.

En betydligt allvarligare kritik är den om hans påstående att hans rättighetsetik skulle vara objektiv. Den tar inte ställning till vad människor vill göra med sin miljö, vilket självklart politiska beslut som t. ex miljölagstiftning gör. Det görs ingen skillnad på om sjön ägs av miljövänner som vill bevara den intakt eller av något företag som vill tjäna pengar på fiske. Detta är fel. I det nyliberala samhället är som sagt profiten drivkraften. För att göra en miljöinsats måste man köpa sjön för pengar. Detta gör indirekt att intresset för ekonomi och därmed profiten kommer vara betydligt viktigare i det nyliberala samhället än exempelvis just miljövård. Sedan kan man fråga sig varför domstolar inte skulle vara lika godtyckliga som politiska organ. För om dessa domstolar ska fungera så måste de ju ta ställning när nedsmutsning av någons egendom överträder gränsen så att någons egendom är kränkt.

Vad vi behöver är inte en dogmatisk politisk ideologi som på medeltida manér spikar upp okränkbara lagar för pöbeln att läsa och lyda. Lagar som inte tar hänsyn till vilka offer som krävs för att upprätthålla dem. Vad som behövs är en demokratisk överrenskommelse om vilket samhälle vi ska skapa. Och framförallt; hur vi ska nå dit utan att behöva lita på makthavarna. För vi får aldrig glömma att det är makthavarna som håller i hammaren.

Postumt

Den nyliberala ideologin har på idéplanet idag svårt att finna fotfäste. Hög arbetslöshet och nedskärningar har förgiftat den grogrund som glädjeyran över statssocialismens död utgjorde. Nyliberalismen är som ideologi döende i vår del av världen även om dess ekonomiska verkningar kommer att fortsätta in i nästa årtusende.

Häromåret träffade jag Christian Gergils återigen. På Svenssons krog i Uppsala tillsammans med stadens före detta socialdemokratiska kårordförande. Sossekarriären hade herr kårordförande lagt på hyllan efter en infekterad debatt i studenttidningen Ergo huruvida han hade uttalat rasistiska tillmälen eller ej vid ett annat krogbesök.

Som den nyfikna murvel jag är trängde jag mig på och frågade om det var slutsatser av politiken som hade fört dessa föredettingar samman denna sena timme eller vad hade de egentligen gemensamt? ”Kuken och spriten” sluddrade den cyniske ex-sossen. Gergils, alltid lika artig, svarade något mer belevat vilket jag idag inte minns. Han var i alla fall trött på politiken och hade istället börjat avla hästar på den uppländska landsbygden.

För några månader senare dök dock Gergils återigen upp i media. Han har visst startat något trendigt magasin med namnet Norrköpings Pass. Politisk propaganda ingår inte i konceptet. På något vis känns det inte som en tillfällighet. De nyliberala svartklubbarna var ju faktiskt högsta trend ett tag och fungerade trots ständiga polisraszzior. Med den politiska filosofin gick det sämre och med marknadens logik så ska man väl inte kränga något konsumenterna inte vill ha?