Vad är att ta ansvar för hela alltihopa? 

”Vi tar ansvar för Sverige” skriver Anders Borg och Sven Otto Littorin i dagens DN apropå  vårpropositionens löfte om nya friska arbetsmarknadspolitiska miljarder. Ja, vår regering är fast besluten att få hjulen att rulla trots lågkonjunkturens och klimatkrisens motvindar.

Jag, däremot, blir för varje år allt mer förvirrad över själva färdriktningen. För. Varthän ska vi? Egentligen.

När jag växte upp så tycktes mig kartan i färger lika klara som en sovjetisk propagandaaffisch. Samhällsansvar betydde jobblinje, välfärd och de små stegens reformism mot det klasslösa samhället. Det var modellen, den svenska kallad, och dessutom var vårt land redan i samtiden något av en utopi i jämförelse med vad vi hade väster och öster om oss. Vilket skulle bevisas, så att säga.

Sedan blev jag lite äldre (som tur är för alternativet är ju inget vidare) och drabbades av ungdomens tvivel,  den där berömda ångesten över att vara skyldig till skuld. Den allt mer påträngande insikten om att våra blågula rikedomar var byggt på stulet gods som inga bistånd eller u-landsfonder någonsin kan gottgöra. Det enda ansvarsfulla var ett anarkoprimitivistiskt Alexanderhugg och därefter bygger vi en ny, verkligt solidarisk, civilisation.

Men ungdomens friska vilja bleknar som bekant med eftertankens krankhet. Imperialism och beroendeskola var väl inga feltänk men industrialismen kan förstås inte göras ogjord. Nej, det revoutionära fick nog trots allt vara mer av det evolutionära slaget. Frihetligt, visst, men med traditionell rörelse. Arbetarråd. Fackliga syndikat. Såna grejer vore att ta ansvar för samhället. På riktigt.

2009. Vi lever i en globaliserad värld som både klimatkrisar och finanskrisar och jag blir allt mer förvirrad. Men inte tusan är det att ta ett modernt ansvar att till varje pris få industri- och konsumtionssamhällets hjul att snurra fortare? Undrar om inte Borg och Littorin och de andra tvärsäkra makthavarna innerst inne är osäkra över vart vi är på väg. Egentligen.