Kamrat Jesus
Nu närmade sig det osyrade brödets högtid, som kallas påsk. Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter bästa sättet att röja honom ur vägen – de var rädda för folket (Lukas 22:1-2).
”När jag blir gammal ska jag bli kristen”. Jag brukar säga så. Mest för att reta mina inbitna ateister till vänner, men också med ett visst allvar.
Människan är kapabel till fruktansvärda handlingar, men i det lilla livet lyder de flesta av oss religionernas påbud om att inte döda, inte misshandla vår nästa. Det är först när denne reduceras till fiende – till förrädare, jude, svartskalle osv – som den Andre blir ett villebråd möjligt att skada. Det är ofta makthavarna som skapat dessa abstraktioner, som hindrat oss att följa det självklara budet ”du skall icke dräpa”. I nationens, den etniska gruppens, religionens, ja till och med i demokratins namn.
Och även om de kristna menar att Jesus, en påsk för två tusen år sedan, spikades upp på korset för våra synders skull så var det trotset mot makthavarna som gav honom dödsdomen.
Religiositet och moral uppfattas av många som en angelägenhet för den enskilde. Det är givetvis i grunden något positivt. Det instängda, religiöst homogena samhället, är inget att längta tillbaka till. Men avsaknaden av rädsla för prästerskapet har ersatts med en stark stat för att tämja vilddjuren inom oss. Jag tror dock inte att det behövs lagar för att skapa ordning. Det finns gott om exempel på människans oförmåga att skapa ett gott samhälle med hjälp av regler och förordningar. Religionens och ideologiernas reträtt, åtminstone i väst, från samhällsstyret blir tillsammans med ökande klassklyftor en livsfarlig kombination.
Men lag och moral kan inte, får aldrig, vara desamma i ett fritt samhälle. Registreringar av oppositionella, höjda anslag till polismakten och allt fler medborgare bakom lås och bom. Åtgärder i kontrollsamhället som kanske dämpar symptomen på kort sikt men som är åt helsike fel för samhällen med demokratiska ambitioner. Endast ett radikalt maktperspektiv som pekar ut och tar ställning i konflikterna mellan de som har och de som inte har kan överbrygga klyftorna och få en famlande demokrati på rätt spår.
Kanske blir jag inte kristen när jag blir gammal men påskens budskap tilltalar mig ändå, trots att jag finner underdåniga religiösa ritualer så obekväma. För påsken är visserligen den mest traditionstyngda av kristendomens religiösa högtider, men kan också ses som något så enkelt och modernt som den lilla individens trots mot överheten. Vid den där påskmåltiden för två tusen år sedan var de församlade kring middagsbordet hårt trängda:
Då sade han till dem: Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: Den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren. (Lukas 22:25-26)