Påskkort från 40-talet
Det är väl inte så många som skickar påskkort längre. Inte gamla hederliga vykort i alla fall. Hälsningstraditionerna vid våra högtider har till viss del digitaliserats vilket är både billigare och smidigare. Det handlar inte bara om att folk istället skickar sms och mejl. Communitys, framförallt Facebook, har också tagit över en viktig social funktion. Definitionen av den egna vänkretsen.
Jorå. Julkort skickas fortfarande. Men sedan rekordåret 1995 med drygt 67 miljoner vykortshälsningar har siffrorna dalat till kring fyrtio miljoner de senaste jularna. Jag är så pass gammal att jag var vuxen, om än en kort tid, innan internet slog igenom. Påskkort har jag visserligen aldrig skickat men traditionen med att kring advent upprätta en adresslista höll jag på med i några år.
Det pysslet påminner en del om Facebook även om jämförelsen är begränsad. Det finns givetvis många fler dimensioner i nätverkandet på Facebook än vad ett enkelt vykort kan åstadkomma. Men det finns en gemensam nämnare i att det i bägge fallen handlar om just det där inringandet av en krets nära och kära samt ytligare bekanta.
Precis som den digitala vänlistan så kan man antingen själv lägga till en adress och skicka ett julkort eller så får man ett kort och förväntas då att återgälda. Oftast sker det väl också, men med ett års fördröjning istället för ett hastigt musklick. De flesta är nog här mer återhållsamma än den genomsnittliga facebookanvändaren som i nio fall av tio förmodligen har betydligt fler facebookvänner än bekanta de skulle bemöda sig att skicka ett kort till. Det är lite bestyr med jul- och påskkort, särskilt om man gör dem själv, och dessutom kostar ju portot.
På gott och ont upplever jag det nästan som att Facebook förändrar min biografi. Plötsligt märker jag att korrespondensen med en klasskamrat, som jag när det begav sig knappt lade märke till, är betydligt större än med den som då var min bästis. Det hade aldrig hänt på julkortens tid. Då hade barndomsbästisen, även om åren gått och jag inte längre ens visste var han jobbar eller med vilka han delar hushåll, fått ett julkort. Punkt slut.
Eller så blir jag facebookvän med kusinens fru men inte kusinen då han inte är medlem. Vilket kan resultera i att det mesta jag får veta om kusinens liv går via hustruns statusuppdateringar. Trots allt kan det bli en närmare relation än vad som skulle komma av ett God jul eller en Glad påsk åt ”rätt” adressat någon gång om året.
Facebook är Sveriges största nätgemenskap med sina 4,5 miljoner medlemmar. Inte ens hälften alltså. Så även om det just för mig procentuellt är en majoritet av mina nära och kära finns det förstås en del som fortfarande inte har en sida på Facebook. Inför påsken skulle jag i och för sig kunnat skicka dom ett kort. Men i en tid när jag får veta hur barnen till vänners vänner målar sina ägg så känns det som ett rätt opersonligt sätt att hålla kontakt.
Stefan! Jag läste med stort intresse din krönika om påsk och julkort contra facebook. Idag sitter jag och skriver brev 10 338.Handskrivet. Jag skriver julbrev det vill säga nån timmes skrivande till många av mina vänner. Jag är så gammal så jag kommer ihåg påskkorten. Förra året fick jag ett. Fram till sjuttiotalet fanns det också nyårskort. Det var intressant att läsa det där om 67 miljoner rekordåret 1995. Facebook har mycket som är bra men en hel det trist. Skriver jag om någon som jag saknar får jag upp firmor som säljer gravsten. Känslan att gå till brevlådan och få ett brev kommer aldrig fb att kunna ersätta. Glad påsk från Nils-Gunnar i Lappland. De åker spark på sjön och det finns sådär 55 cm snötäcke