I en tid när de nya sociala medierna mer eller mindre påstås kunna störta diktatorer är det kanske inte konstigt att också hackeraktivister som Anonymous får hjältestatus. Men i veckan annonserade den svenska avdelningen för en antifeministisk kampanj vilket drar ett löjes skimmer över rörelsen.
I början på 90-talet var jag med och startade den anarkistiska kulturtidskriften Kaos. Det var ett spretigt alster med högt i tak och skulle, passande nog efter sin död, av Nationalencyklopedien betecknas som ”en av landets ledande undergroundtidskrifter”. En dag fick vi ett brev av redaktören för vad samma uppslagsverk menade var en av hela Nordens främsta undergroundtidningar. Redaktörens enkla publicistiska idé var att allt skulle upp till ytan. På den tiden fanns ju inte internet så hans räckvidd, liksom vår, var begränsad. Redaktören ville därför inleda ett samarbete med oss som han såg som kamrater i kampen för verklig yttrandefrihet.
Jag kommer att tänka på den historien när jag läser om svenska Anonymous platta fall i veckan.
Anonymous kanske kan beskrivas som en internationell icke-hierarkisk hackercommunity eller internetkultur. När de slog ut Scientologikyrkans hemsidor 2008 fick de ett större genombrott. Det var också då som Guy Fawkes-maskerna blev ett kännetecken för rörelsen. Masker föreställande konspiratören som 1605 ville spränga brittiska parlamentet och vars anlete sedan lånats till seriefiguren V. Därefter har Anonymous framgångsrikt attackerat bland annat egyptiska, iranska och tunisiska regeringssajter, liksom hemsidor för kreditkortsbolag och myndigheter. Senaste halvåret har ett femtiotal aktivister gripits runt om i världen, de flesta av dem tonårspojkar.
I Sverige blev Anonymous kända för en bredare allmänhet när de ifjol fick Åklagarmyndighetens liksom advokat Claes Borgströms hemsidor att braka ihop i samband med gripandet av den sexbrottsanklagade Wikileaksgrundaren Julian Assange. Redan då började man misstänka att hackeraktivisternas pojkrum må vara tekniskt modernt utrustade men att en del av dem har en syn på jämställdhet som borde uppdateras omedelbums.
I veckan har så Anonymous Sweden anslutit sig till kritikerna av Turteaterns kontroversiella pjäs Scum-manifestet. I ett pressmeddelande hotar de med nätattacker mot ”alla S.C.U.M medlemmar”. Ganska pinsamt eftersom Society för Cutting Up Men ju inte existerar i verkligheten utan är, som författaren Valerie Solanas själv kallade det, ”ett litterärt grepp”. (Vad gäller manifestets innehåll lär det inte vara sista gången den upprör. Här en text jag skrev när den användes som antifeministiskt slagträ i debatten för sju år sen.)
Hur som helst så påvisar utspelet det problematiska med Anonymous. De gör många bra saker men i avsaknad av ideologiskt kitt riskerar de att allsköns tokigheter sker i deras namn. Att försvara sig med att Anonymous inte är en organisation utan mer en internetkultur där det är frivilligt att ansluta sig till olika kampanjer saknar helt logik. Varför då uttala sig kollektivt och uppträda som en rörelse? Antingen borde Anonymous hålla sig till någon slags dagordning de kan komma överens om eller så kommer den sakta dräneras på politisk kraft allteftersom de medvetna aktivisterna droppar av.
Den där redaktören som ville samarbeta heter Jan Axelsson och hans publikation Flashback. Vi tackade givetvis nej till samarbete. En tidning eller rörelse som värnar andras yttrandefrihet behöver givetvis inte lägga tid och resurser på att sprida vad fanken som helst.