Statliga utförsäljningar för 150 miljarder och kraftiga bantningar i byråkratin. Jag säger: Räkna inte ut den nya regeringen! De rubrikskapande traverklampen kan faktiskt vändas till en styrka. Låter kanske konstigt men så är det också märkliga tider. Oktober och längre till valår kan man knappt komma men likväl – politiken har aldrig varit roligare verkar många tycka. I alla fall i min bekantskapskrets.
Förr fanns det gott om politiskt medvetna röstskolkare i min bekantskapskrets. De var kanske aktiva i olika utomparlamentariska vänsterorganisationer men struntade blanka katten i om det var s eller m som regerade – det kapitalistiska jävelsamhället skulle ändå bestå resonerade de. Och så även jag när blankrösten var den enda jag fann värdig urnan för några val sedan.
Med årets riksdagsval har allt blivit annorlunda och de vänstersinnade människorna i min närhet beter sig nästan lite manodepressivt. Så här: Måndagen efter valnatten möts jag av hängande huvuden, höjda ögonbryn och kommentarer av den personliga sorten: Var det första gången för dig med? Jag trodde inte att jag skulle känna så här. Hur kändes det för dig? En kompis, som mig veterligen inte lagt två strån i kors för att den röda sidan skulle avgå med seger, brast till och med ut i gråt när hon fick reda på regeringsskiftet. Hon befann sig i den stunden på kinesiska muren.
Sedan vänder allt. Skandaler på löpsedlarna med följande komiska bortförklaringar och statsrådshuvuden börjar rulla. Plötsligt dyker det upp glada ansikten överallt omkring mig. Den prenumerationsansvarige på Arbetaren, den lilla politiska veckotidning som jag jobbar åt, åker en natt in på akuten med magsmärtor och blir sjuksskriven. Någon dag senare dyker hon ändå upp på redaktionen. Motivering: Med den här regeringen kan man ju inte låta bli att jobba!
Att vi på vänsterkanten tycker det är skoj värre med den nya regeringens klavertramp är kanske inte så konstigt. Men är inte detta egentligen inte ett ganska bra läge för de borgerliga? Att vi så att säga fluktar i statsrådens otvättade bykar istället för i deras politik? För vad skulle egentligen en Stegö Chilò tänkas ha uträttat om hon fått sitta kvar? Jag menar. Om man tillsätter en kulturminister från yttersta Timbrohögern som inte betalar TV-licens för att skatt är stöld så är det ju inte i första hand för att hon förväntas sköta sitt jobb, det vill säga dela ut skattemedel till kulturinstitutioner. Eller hur?
Nej, sann borgerlig politik är i grunden icke-politik, att samhället ska lägga sig i så lite som möjligt, och medan vi flabbar röven av oss över deras klavertramp så kan de slå mynt av den och avskaffa demokratiska institutioner på löpande band. Allt förstås med hänvisning till politikers mygelvälde.