Idag är det premiär för ”…med Röda Ögon sett...”. En socialistisk gratis veckotidning i Malmö som kommer att delas ut på stan varje fredag men också går att ladda ned som pdf på hemsidan.

Mediepolitiska idéer från vänstern och arbetarrörelsen lyser med sin frånvaro. Trots ett svidande nederlag i valet. Trots att många i eftervalsanalyserna dessutom lyft fram hur negativt de rödgrönas valkampanj skildrades i den dominerande borgerliga pressen.

Men. Idag har vi ett växande antal nätsajter till vänster. ETC, Fria Tidningar och Arbetaren har också avknoppat editioner på löpande band och på bara några år fördubblat antalet vänsterveckotidningar. Och fortfarande finns ett antal socialdemokratiska morgontidningar vars överlevnad många är beredda att strida för. På gräsrotsnivå råder ingen tvekan om att det inom vänstern finns en stark önskan om egna medier.

Även om, som jag brukar påpeka, många liberala redaktörer faktiskt tar sitt publicistiska ansvar och det finns gott om uttryckta vänsterståndpunkter på exempelvis kultur- och debattsidorna i den borgerliga pressen så är det ur nyhetsflödet som folks världsbild i första hand skapas. Eftersom nyhetsagendan påverkas av ägande- och produktionsförhållandena måste dels LO lätta på plånboken men det behövs också en aktiv statlig mediepolitik som på allvar värnar mångfalden. Resurser måste tillföras som marknaden aldrig kommer tillhandahålla.

Vänsterns ideologiska bidrag i en sådan debatt måste vara att peka på att demokrati är något annat än konsumentens val. Självklart betyder det inte att endast vänstern ska tillföras resurser utan att medborgarna generellt ska kunna påverka utbudet. Det kan exempelvis medföra krav på ökat, utvidgat men även omdefinierat presstöd, för att ligga i fas med en digital samtid där den enskilda läsaren exempelvis tar del av opinionsbildande sidor från en medieaktör men väljer att följa nyhetsflödet hos en annan.

”…med Röda Ögon sett…” drivs ideellt av två redaktörer och kommer givetvis inte att konkurrera med stans dagstidningar, inte ens med den socialdemokratiska veckoslutstidningen Efter Arbetet som också utkommer på fredagar. I första numret kan vi läsa om nedskärningar i vård och omsorg, om en sverigedemokrat som hoppade av efter ett besök på Rosengård, om ett lokalt latinamerikanskt solidaritetsarrangemang, om arbetskraftsinvandring, samt om arbetarstaden Malmö i en historisk återblick. Tillsammans med någon tecknad serie, något TV-tips och ett korsord så utgör det hela innehållet för den sparsmakade tolvsidiga publikationen.

Liten visst, men det kan bli en viktig motröst. Och framför allt tror jag att tidningen, tillsammans med de där andra vänstermedieprojekten som nu spirar långt från partiernas och fackföreningarnas högkvarter, kan fungera som en väckarklocka för en arbetarrörelse i skriande behov av mediepolitiska visioner.