SD ska nu skicka ett nr till medlemmarna i en prenumerationskampanj

Min förra mediekolumn skrevs med anledning av Sverigedemokraternas nya rekordsiffror i flera opinionsundersökningar. Den handlade om journalisters svårigheter att förhålla sig till det tvehövdade partiet med sin både vardagsgråa framtoning och ”avgrundsextremistiska mörker”. Man får väl säga att mitt påstående om att SD inte är ”normalt på någon skala” fick ett visst understöd av den granskning som Expressen inledde tre dagar senare.

Även denna vecka har olika förhållningssätt till politiskt tvivelaktiga aktörer varit en aktuell fråga. Detta eftersom Publicistklubben i södra Sverige i måndags bjöd in antimuslimska Tryckfrihetssällskapets ordförande Ingrid Carlqvist till att diskutera pressfrihet. På PK Södras Facebooksida blev tonen i kommentarsfältet så hätsk att den fick stängas ned och utanför Moriska Paviljongen, där diskussionsaftonen hölls, samlades motdemonstranter.

PK Södras ordförande Per Svensson anger två orsaker till den kontroversiella inbjudan. Dels ville de visa att Carlqvist har fel när hon hävdar att det råder censur i svensk press och mediedebatt. Men också för att det, med hänvisning till Tryckfrihetssällskapets Geert Wilders-evenemang i Malmö och utgivningen av deras tidning Dispatch International, är ”av stort journalistiskt intresse att granska och belysa dessa aktiviteter”.

För det första: Att inte publicera allt som folk önskar är nog vad de flesta av oss förväntar sig av journalistiska medier. Det finns ingen skyldighet att exempelvis publicera Tryckfrihetssällskapets rasistiska smörja eller upplåta debattsoffor för densamma. Carlqvist må kalla det censur men jag tycker vi andra kan använda begreppen publicistik respektive anständighet. Hennes organisation har ju friheten att starta egna medier och anordna arrangemang vilket de ju som sagt också gör. Det är jag däremot beredd att försvara liksom jag vid flera tillfällen, och innan ens partiet var invald i riksdagen, försvarat SD:s yttrandefrihet.

En liberal hållning är att värna även demokratins fienders rättigheter, inte upplåta sina egna forum åt dem.

För det andra: Visst är det intressant att granska Tryckfrihetssällskapet, som finansieringen av deras fyrspråkiga tidning, kopplingar till SD och andra delar av extremhögern etc. Men jag tror faktiskt att grävande journalistik är ett betydligt bättre sätt än att ställa Carlqvist framför en publik med hopp om att få ärliga svar. För inte fick vi väl några nya, journalistiskt intressanta, fakta om Tryckfrihetssällskapet som inte skulle framkommit utan Carlqvists medverkan på Moriskan? Det gick förstås att räkna ut på förhand liksom, vad jag förstår jag av antirasistiska tidningen Expos referat, att Carlqvist skulle sprida lite mer av sin islamofobiska dynga.

Själv var jag nämligen inte där då jag inte vill bidra till att legitimera Tryckfrihetssällskapet, som inte heller den är en normal demokratisk organisation på någon skala.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 26/11-2012