En lördags eftermidag, i skymningen, träffade jag grannfrun. Vi var båda två på väg till soptunnorna med varsin omsorgsfullt ihopknuten soppåse från Rimi. ”Jaha, räkskal?”, sa jag. ”Visst, nu var det dags igen sa hon och fnissade lite”. För mitt inre kunde jag se hur hennes man, precis som min Carolina, tidigare under dagen smuttat på ett glas rött i köket medan räkorna anrättades och Jonas Hallberg och de andra av radions spanare gjorde sitt bästa för att skapa helgstämning. Istället för att fnittra åt den något fåniga situationen kunde grannfrun lika gärna blivit generad och känt sig förorättad. Som påkommen med något skamligt. För ingen vill ju vara Svensson. Men varför sukta efter originalitet när det ofta ligger så nära det mest fruktade – utanförskap?
”Adam hade en stor fördel – när han sade någonting bra visste han att ingen hade sagt det före honom”. Mark Twains ord om originalitet. Att vara först och kanske ensam. Här på Möllevången i Malmö sägs det bo många originella människor men i Twains betydelse tror jag inte stadsdelen skiljer sig nämnvärt från någon annan. En annorlunda livsstil behöver inte vara detsamma som att vara originell.
När det gäller det skrivna ordet är originalitet eftersträvansvärd. Och då är inte alltid innehållet utan formen, språket, minst lika viktigt. Ibland blir jag dock väldigt trött på skribenter som verkar förbruka alls sin skaparkraft på att INTE sätta ihop grammatiskt riktiga meningar. Det finns idag en mindre armé av kolumnister som gjort civil olydnad mot de svenska språkreglerna till sitt kall och karriär. Men rätt ofta misstänker jag att de helt enkelt inte har tron på att det de skriver har någon som helst betydelse. Bara det låter fräckt är de nöjda. Nu är det här inget nytt fenomen. Adolf Törneros, svensk 1800-talsförfattare, irriterade sig redan på sin samtids krav på originalitet. ”Vad man hos författare kallar originalitet är ofta ingenting vidare än ett bekvämligare sätt att tänka och uttrycka sig”, skrev han.
Den från romantiken mytomspunna originaliteten lever vidare genom seklen. Alla vill vara unika. Ingen vill tillhöra den tråkiga gråa massan. Samtidigt så är det ju när vi känner samhörighet med andra som vi mår bäst och det kräver att vi förstår varandra och att vi känner igen oss i andra. Udda och utstött vill ju ingen vara. Originell däremot, det är ett adelsmärke. Till stor del handlar det förstås om det hela är självvalt eller inte.
Jag känner nog bara en riktigt originell person. Kamrat Jonathan, eller ”Fiddlamannen” som han kallas. Medeltidsklädd liftar han omkring i Sverige på gator och torg och framför keltisk och annan folkmusik. Mellan låtarna delar han med sig om sin syn på världen. Det formligen väller ut långa ofta oförståeliga, men ibland också vackra poetiska, meningar ur hans långa röda skägg. Det är ingen intränad show. Han är så även utanför scenen. Jonathan är originell i ordets rätta bemärkelse. Många som sett honom uppträda tycker nog att han är häftig som vågar sticka ut och visst är han en befriande kraft i den trista vardagslunken.
Men tittar du närmare i kamrat Jonathans ögon kommer du också se en stor sorg.