I vår tid av prylhysteri brukar jag kokettera med att inte bry mig ett skvatt om varumärken. Att jag inte har en aning om namnet på mitt enda par hela jeans och att den enda lyxkonsumtion jag unnar mig är att en gång i halvåret bege mig till Överskottsbolaget och köpa en flaska rakvatten av märket Aqua vera för 29:90.

När jag häromdagen stod i kassan till nämnda varuhus slog det mig att det i varukorgen också låg en tub med Karlssons klister och att det ju är ett varumärke som jag faktiskt är trogen. Kanske inte bara för att jag sedan barndomen alltid haft en tub hemma utan nu också för upphovsmannens makalösa historia som tidningen Syndikalisten berättade för några år sedan.

Axel Robert Karlsson föddes 1892. Liksom sin namne på taket verkar han ha varit en mångsysslande man med ett dubiöst förhållande till sanningen. Under sin levnad hann han bland annat vara tomatodlare, biografmaskinist, fabriksarbetare, revolutionär, miljonär, flykting, sol-och-vårare och, förstås, klisterfabrikör.

Han kom till Örebro för att arbeta i en skofabrik. Revolutionsåret 1917 utbröt hungerdemonstrationer runt om i Sverige. I Örebro samlas en dag i april cirka 12 000 personer, vilket vid den tiden är nästan en tredjedel av stadens invånare, på Stortorget. Axel Karlsson ställer sig på rådhustrappan och skriker att ”jag tror vi har en del otalt med landshövdingen”. Landshövdingen var nämligen ordförande i länets brödreglerings- och fördelningsnämnd. Hundratals personer bryter sig nu ur demonstrationen och tågar mot slottet. Upploppsstämning råder.

”En såsom syndikalist känd yngling, skofabriksarbetaren Axel Robert Karlsson, hvilken tycktes vara ledaren för de demonstrerande…” står det i en polisrapport. När uppviglarna en tid senare skulle lagföras hade dock Axel Karlsson redan flytt till Köpenhamn.

1920 verkar han vara tillbaka i hemlandet men på kant med sina fackföreningskamrater. I november samma år finns nämligen en varnande notis om honom i tidningen Syndikalisten: ”Nämnde herre lyckades erhålla medlemsbok i Kumla LS varefter han skojat upp en hel del både medlemmar och utomstående på ansenliga penningbelopp.”

Men Axel Karlsson fick snabbt nya vänner. I ett nummer av tidningen Vi från 1957 berättas om den konstnärskrets som 1920 brukade umgås på Kafé Fällan i Stockholm. Förutom samtida konstnärer och författare som Eyvind Johnson nämns ”Axel Karlsson, som startade välkända Karlssons klister.” I romanen Kommentar till ett stjärnfall berättar också Eyvind Johnson om en person som startar ”Larssons lack” och vars öde liknar Axel Karlssons. Men i en insändare i tidningen Arbetaren från 1930 nekar författaren att han inspirerats av någon verklig människa.

1922 har Axel Karlsson kommit igång som klisterfabrikör i det lilla. Idén hade han fått redan som fjortonåring då han vikarierade som biografmaskinist. När filmen gick av användes bananolja för att foga samman bitarna. Efter att ha experimenterat med beståndsdelarna i en mjölkkruka fick han nu den rätta blandningen. Genom en smart PR-kupp skulle produkten snart också bli rikskänd.

Karlsson hyrde åsnan Peppo från Skansen, vilken än idag syns avbildad på tuberna, och klädde djuret i ett sandwichplakat med texten ”Alla använda Karlsons Klister utom jag, ty jag är en åsna”. Genom att låta åsnan ledas framför huvudstadens vaktparad lyckades han få den filmad av SF, som sedan visade filminslaget gratis som nyhetsjournal på sina biografer landet runt.

Axel Karlsson blev miljonär på sitt klister. Flyttade till Amerika, gifte sig, bytte efternamn till Brodda och förlorade sin förmögenhet i börskrachen 1929. Flyttade hem till Sverige igen och byggde upp en ny förmögenhet och började med tomatodling i hypermoderna roterande växthus…

När jag häromdagen inhandlade min tub med Karlssons Klister och min flaska Aqua vera hade jag i varukorgen också en påse av Karamellpojkarnas kanonsalt. För mig en lakritskonfekt som minner om barndomens lördagsgodis. När jag tänker på saken står nog inte heller jag helt neutral inför varumärkeshysterin. Jag har kanske bara varit omedveten om min gubbiga smak för äktsvenska märken med anrik historia.