Sverigedemokraternas reklam i Östermalmstorgs tunnelbanestation har, som avsett, skapat en hätsk debatt. Att sparka nedåt mot några av samhällets svagaste, tiggarna, är givetvis vedervärdigt men är det olagligt och är detta verkligen en viktig yttrandefrihetsdebatt?
Justitiekanslern kommer nu utreda om reklamen ska bedömas som hets mot folkgrupp. Men eftersom romer, vilket de flesta av tiggarna i vårt land är, inte pekas ut specifikt är det ingen högoddsare att JK:s bedömning blir nekande. Jag är inte heller säker på att det är önskvärt att förbjuda reklam bara för att den är vidrig. Det låter vanskligt eftersom vad som uppfattas motbjudande förstås är mycket subjektivt.
Däremot går det ju ändå att som upprörd medborgare att agera mot sånt man finner avskyvärt oavsett det avskyvärdas legala status. I tisdags demonstrerade ett par tusen personer mot just SD:s hatpropaganda i tunnelbanan. I samband med denna gick en större grupp medborgare ned i Östermalmstorgs tunnelbana och rev ner reklambanderollerna. Något som fick Expressens chefredaktör Thomas Mattsson att ryta till. Tänk att det gått så långt ”att ideologiska motståndare vandaliserar offentliga miljöer för att stoppa spridningen av politiska budskap som de inte sympatiserar med. Det är faktiskt – ur ett publicistiskt perspektiv – skamligt”, skriver han på sin blogg.
En rätt märklig iakttagelse av händelsen när man tänker närmare på saken. För det första är detta knappast, oavsett om det handlar om varumärkes- eller politisk propaganda, vad vi vanligtvist skulle beteckna som vandalisering av den offentliga miljön. De flesta av oss medborgare tycker nog snarare tvärtom att det är reklamen som saboterar våra allmänna platser. För det andra så är det krystat att försöka anlägga ett generellt publicistiskt perspektiv här. Det är enorm skillnad på att riva ned en reklamaffisch, mestadels en symbolhandling då nya snart sätts upp, som alla vilka vistas i den här miljön påtvingas och att exempelvis bränna alla exemplar av en bok man finner misshaglig.
Som ofta när det kommer till yttrandefrihetsfrågor klyver skrivbordsliberalerna hårstrån. I spåren av SD-reklamen har 13 EU-migranter i Stockholms t-bana attackerats av en knivbeväpnad gärningsman. Att värna om några banderollers hälsa känns rätt futtigt i jämförelse. En annan anmärkningsvärd liberal reaktion är tankesmedjan Fores debattartikel i Aftonbladet i onsdags där de tycker att arrangörerna av demonstrationen skulle tona ned den antikapitalistiska retoriken. Men då det redan i evenenemanginbjudan på Facebook talas om den ”ojämna fördelningen av samhällets resurser” så borde det inte finnas något att klaga över. Ställer man inte upp på en manifestations premisser kan man alltid avstå eller ordna en egen.
Hur som helst så finns det en enkel lösning. SL kan redan idag neka reklam som anses stötande men liksom den juridiska vägen så verkar det vara godtyckligt värre. Tidigare har exempelvis Förbundet Djurens rätt och Stockholms Fria Tidning kampanj mot pälsindustrin stoppats av SL med motiveringen att den kunde uppfattas som obehaglig av en del resenärer. Men SD:s hatpropaganda accepteras alltså. Enklare är att förbjuda all politisk reklam i tunnelbanan. I väntan på att all reklam i offentliga miljöer avskaffas då.
Martin Schori berättar på nyhetssajten Kit.se att det före sommaren var en liknande diskussion i New York. Den islamofobiska organisationen American Freedom Defense Initiative förvägrades en reklamkampanj i tunnelbanan. En domstol underkände beslutet och menade, med hänvisning till yttrandefriheten, att reklamen måste släppas igenom. Då ändrades riktlinjerna och all politisk reklam förbjöds i tunnelbanan. En rättvis åtgärd som inte leder till godtyckliga beslut från gång till gång och som gärna SL och andra aktörer i kollektivtrafiken kan ta efter.