Vattenstråken och vikarna. Kobbarna och holmarna. Öarna och halvöarna. Och så människorna som levde och lever här. Som en nostalgins lantmätare fogar jag samman pusselbitar jag ägt sedan tidigare med nya och försöker få en i alla fall lite tydligare bild över geografin och sammanhangen.
Allt medan det vanliga sommarstugelivet med barn och hyrkaniner, trädgårdssysslor och grilllkvällar kräver och lockar.
Det är sista kvällen på vår ö i Holmsund, Umeå skärgård. Midsommarstången ligger brun i blåbärsrisen som här uppe först nu börjar bära frukt. Nätterna har redan börjat mörkna i sensommaren. Efter fem veckor känns det vi kallar hemma, myllret kring Möllevångstorget i Malmö, långt borta. För någon timme sedan bröt jag den sista stubben, tog mitt sista dopp i Bottenvikens klara, kyliga vatten och tvingades inse att den nya, större, badstranden inte skulle bli klar. I alla fall inte i år.
Svenskarna sägs vara ett folk med rötterna och hjärtat i landsbygden. Det är en minst sagt en sanning med modifikation. De flesta av oss bor idag i städerna. Storstadsregionerna växer för varje år medan landsbygden utarmas i samma takt. Ytterst få har en fädernesgård i släktens ägor och i en stad som Malmö, med tiotusentals nya svenskar, är det många som inte ens om sommaren lämnar asfalten för några dagar på landet.
Men fortfarande har 49% av svenska folket på något sätt tillgång till en sommarstuga. Som de själva, släktingar eller bekanta äger. För några av oss har våra fritidshus blivit en kombinerad släktgård och rekreationsområde av den enkla anledningen att många sommarstugor en gång i tiden restes på platser dit vanligt folk kunde ta sig. Det vill säga på natursköna platser i anslutning till de orter släktingarnas hem låg. Ofta alltså inte längre bort än att man kunde gå, cykla eller ta hästen dit. Av oss som lyckligtvis fått ärva en sådan täppa tror jag de flesta skattar dessa som en verklig rikedom och som alla verkliga rikedomar är det reella värdet utan prislapp.
Mina barn är fjärde generationen på vår ö, den femte generationen på orten. För att vara en sommarstuga är det ovanligt många. Men mormor och morfar var också tidigt ute när de, trots annalkande världskrig, 1939 satte det första spadtaget. Innan dem fanns på vår ö bara ett par fiskebodar. De skulle dock följas av många fler. Längs stränderna på denna och på öarna runt omkring skulle det snart poppa upp rader av stugor. Välfärdssverige tog nu fart på allvar och ett eget sommarhus, om än litet och sparsamt med bekvämligheter, blev inte ouppnåelig lyx ens för vanliga arbetarfamiljer i en norrländsk, fattig bruksort. Att de flesta stugorna häromkring egenhändigt byggts av brädor som under nattetid ”lånats” av bolaget gjorde förstås det hela också mycket ekonomiskt fördelaktigt.
Fyra generationer. Några dagar efter midsommar jordfäster vi mamma i familjegraven på Holmsunds kyrkogård. Nu är jag äldst av släktingarna som haft denna stuga som sitt smultronställe om sommaren. Ok, moster är bofast granne och runt om på öarna kryllar det av mammas kusiner och tremänningar, eller sysslingar som man säger i Skåne. Men ändå. 34 år fyllda och äldst på just den täppa med just de stenarna där barn jag lekt. Liksom mamma och hennes syskon innan mig. De stenar som morfar Hilding inte rådde på med spettet kan jag tänka.
Så jag börjar spetta jag med. På stranden tills händerna domnar. Och jag förhör moster om de osorterade släktfotona från förra sekelskiftet och framåt som mamma lämnat efter sig och fyller sedan noggrant i namnen på baksidan. Jag reviderar berättelser från barndomen efter att på begäran ha fått höra dem ännu en gång. Jag läser ortens lokalhistoria. Om nykterhetsloger och fackföreningsavdelningar som sedan länge slutat locka till kamp och logdans. Om fiskemetoder och sågverksyrken och diverse annat som gått ur mode. Jag vrider och vänder för att få in alltsammans också i geografin.
Pusslet blir så något mer komplett om än långt ifrån färdigt. Och även om det förstås alltid kommer fattas bitar så är det en rikedom utan prislapp.