Fyra miljöaktivister greps i onsdags efter att ha klättrat upp på ett litet dörrtak ovanför Rosenbad och vecklat ut en banderoll med texten ”Vi låter kolet ligga”. Även om jag förstås inte känner till vilka de juridiska konsekvenserna kommer bli vågar jag påstå att rubrikerna om de våldsamma aktivisterna undergräver demokratin.
Denna vecka är det femton år sedan Göteborgskravallerna. En avgörande orsak till våldsamheterna var enligt många, bland annat den av regeringen tillsatta Göteborgskommittén under ledning av Ingvar Carlsson, polisens agerande. Och som en röd tråd i polisens arbete var de ogrundade påståenden vilka piskade fram krigsstämningarna. En röd tråd som löpte från de påstådda vapengömmorna under upptakten i Malmö – demonstrationen under finansministermötet i april – liksom på Hvitfeldtska skolan i Göteborg, via den aldrig upphittade gulhåriga tyska terroristen till efterspelet med den av polisen manipulerade rättegångsfilmen från skottlossningen på Vasaplatsen.
Är det något svensk media borde lärt sig av de komplexa händelser vilka gått till historien som Göteborgskravallerna är att polisens uppgifter inte alltid är att lita på.
Som ytterligare ett ironiskt sammanträffande inleddes i dagarna rättegången mot vänsterpartistiska riksdagsledamoten Daniel Sestrajcic med anledning av att han i höstas sittstrejkade vid ett tältläger utanför Migrationsverket i Malmö. Innan förundersökningen ens inleddes gick Skånepolisens presstalesman Lars Förstell ut i media och hävdade att Sestrajcic försökt sparka en polisman i huvudet och att de hade händelsen på film. Nå, nu visade filmen en högst fredlig aktion och riksdagsmannen åtalas istället för ohörsamhet mot ordningsmakten.
Men liksom för demonstranterna i Göteborg 2001 är den politiska skada som polisen åsamkat Sestrajcic svår att reparera på grund av de stora rubrikerna byggda på, medvetna eller ej, lögner.
När polisen nu hävdar att miljöaktivisterna vid Rosenbad var våldsamma så borde alla med elementära kunskaper kring hur polis och media fungerar vänta med sin dom. Men nästan alla partiledare, från höger till vänster, fördömde tilltaget bara timmarna senare. Oacceptabelt med våld sa exempelvis Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt. Den ende som agerade med försiktighet var Gustav Fridolin som meddelade att han inte hade tillräckligt med information och därför inte ville uttala sig. Miljöpartiet har trots allt sina rötter i utomparlamentariska miljö- och fredsrörelser och den självklara betydelse civil olydnad har för demokratin understryks tydligt i deras partiprogram.
”Våldsamt under aktion vid Rosenbad” löd exempelvis en rubrik i Expressens i onsdags. Eftersom aktionen skedde framför tidningens egen filmkamera går det att se ett klipp på deras sajt. Kanske finns det en juridisk möjlighet till åtal om våld mot tjänsteman men om detta vet vi i dagsläget ingenting. Det våldsammaste vi i alla fall kan se på klippet är aktivister som håller fast stegarna som ett par kamrater klättrar på medan väktare försöker välta dom. Det är inte i närheten av vad vi i dagligt tal menar med våld och det fanns ingen som helst täckning för rubrikerna.
Nyhetsjournalistik ska syssla med fakta. Oavsett vad som hände under det påstådda intrånget i Rosenbad, vilket Expressens klipp ej visar, undergräver medierna demokratin när de på så lösa grunder agerar megafon åt det statliga våldsmonopolet.