Klasskamp. Ett ord som vi sällan stöter på utom i versaler på rödaste fanor i tågen på första maj och i arga demonstranters slagordsmunnar. Ett begrepp för de övertygade med hopp om världsrevolution i en fjärran framtid. Fast inte bara.
Idag håller den kapitalistiska samhällskulturen oss i ett järngrepp. Var och en sin egen lyckas smed. Var och en oskadliggjorda solitärer uppdelade efter dokusåpornas koncept av ”vinnare”och ”förlorare”. Men när medborgaren blivit en konsument på en marknad där allt – även mellanmänskliga relationer som kärlek – blivit varor, finns det anledning att uppmärksamma den klasskamp som alltjämt löper likt en underjordisk flod i samhällsmyllan. Obändiga strömmar som ibland sipprar fram synliga i dagsljuset. För klasskamp kan också vara ett ord för att beskriva kollektiva strider om de mest vardagliga behov. Som våra rättigheter på jobbet. Det är också på den allt mer rättslösa arbetsmarknaden som demonstrationernas stora slagord idag är levande.
De senaste veckorna har malmösyndikalisterna tagit strid i några av de mest utsatta branscherna på arbetsmarknaden – restaurangvärlden och sjukvården. För två veckor sedan gick sjuksköterskor anslutna till facköreningen Malmö Lokala Samorganisation ut i en endagarsstrejk. De syndikalistiska sjuksköterskorna på universitetssjukhuset MAS infektionsklinik är missnöjda med den allt mer pressade arbetssituationen. Trots att en utredning tidigare visat att det behövs åtta nya heltidstjänster har ledningen tvingat personalen till en flexiblare och sämre arbetstidsmodell. De som protesterat har enligt de strejkande dessutom fått lägre lönepåslag!
Fem dagar senare protesterade syndikalistiskt anslutna restaurangarbetare utanför sportbaren Glorias Lounge på Stortorget. De anklagar krögaren Peter Bailey, tidigare uppmärksammad i medierna för sina trassliga affärer, för att hota folk med uppsägning om de inte accepterar arbetspass på upp till femton timmar. Vidare menar de att lönerna konstant betalas ut för sent och ibland dessutom i mynt!
När de protesterande delade ut flygblad, fyndigt utformade till ”gula kort”, utanför sportbaren rusade den ökände krögaren ut beväpnad med någon slags påk och slog flygbladen ur handen på en av restaurangarbetarna. Desstuom smög en okänd person runt folksamlingen och fotograferade. Bisarrt nog hotar nu Peter Bailey med att stämma syndikalisterna!
I fredags var det dags igen. Denna gång gick personliga assistenter anslutna till malmösyndikalisterna ut i en fyra dagar lång strejk i protest mot sin arbetsgivare Sydassistans AB. En av deras kollegor tillika fackföreningskamrat har nämligen blivit sparkad efter att denne påtalat sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Att vårdtagare och personliga assistententer ibland kommer för nära varandra är känt i branschen men arbetsgivarna förnekar helt kännedom om sexuella trakasserier. Det är inga konstigheter med uppsägningen enligt Sydassistans förhandlare Rolf Attners uttalande i Skånskan. Uppdraget för den anställde ”bråkstaken” avslutades helt naturligt sedan vårdtagaren avlidit!
På den svenska arbetsmarknaden jäser missnöjet över osäkra anställningar, individuella lönesättningar, orimliga arbetspass med mera. Givetvis finns där också motstånd om ofta inte organiserat. Malmösyndikalisterna har i dagarna visat att det finns en facklig kamp långt närmare medlemmarna än de centrala uppgörelserna om hur många ören mer det blir i plånboken under nästa avtalsperiod med fredsplikt. Och att klasskamp inte bara är ett ord förpassat till de traditionstyngda demonstrationstågen på första maj.
Några stenar, om än små, har lyfts så att rännilar från den underjordiska floden kan sippra ut i dagsljuset.