Vad har vi kulturjournalister kommit att syssla med under digitaliseringen, där klick och delningar fått allt större betydelse?
Dagens Nyheters Saga Cavallin skrädde inte orden när hon sågade svensk kulturjournalistik i torsdags. ”Jag har aldrig tidigare varit så glad att svensk kulturjournalistik når ett så begränsat antal människor. Det har nog aldrig tidigare varit så tydligt varför”, hävdade hon med anledning av vad som skrivits på kultursidorna efter mordet på hiphop-artisten Einár.
Jag har inte djupdykt i vad som skrivits om det aktuella fallet och har ingen klar bild över det. Men hennes ärende, att ifrågasätta vad vi kulturjournalister kommit att syssla med under digitaliseringen där klick och delningar fått allt större betydelse, delar jag.
För ett par år sedan genomförde den danska dagstidningen Information en marknadsundersökning som visade att antalet recensioner av litteratur, film, musik, konst och scenkonst minskat med 34 procent på tio år. I Norge har det gjorts en liknande undersökning med samma nedslående resultat och även det svenska forskningsprojektet Kulturjournalistikens världar uppvisar samma dystra mönster.
Som jag skrev i början av månaden startade vi Opulens för att bidra till att stärka svensk kulturjournalistik och med ambitionen att ”nå ut i landet” . Vi vill göra ett brett kulturmagasin med mindre fokus på de debatter som upptar den del av tyckonomin som utgörs av opinionsbildande kulturskribenter företrädesvis bosatta i de tre storstäderna, men desto större på själva konstverken. Det vill säga på böcker, filmer, pjäser etcetera. Idag publicerar Opulens tio artiklar om dagen, sex dagar i veckan med huvudsakligen det fokuset.
Givetvis har kulturjournalistiken en opinionsbildande roll, krönikor i samhällsfrågor har också i Opulens en given plats. Men de allt vanligare snabba responserna på vad som för stunden diskuteras i de sociala medierna har en baksida – Det tär på ofta begränsade resurser som kunde fördelas på ett annat sätt.
”Kultursidorna kommer att dö ut med generationen som just nu styr dem”, skriver Saga Cavallin. Riktigt så illa vet jag inte om det är men känslan av att kulturjournalistiken inte längre har någon tyngre samhällsrelevans delar jag. Jag vet inte men vore det inte välgörande om vi kulturjournalister i högre grad tog avstamp i det jag tror de flesta uppfattar som vår huvuduppgift att skriva om, det vill säga böckerna, filmerna, pjäserna… Kanske kan det vara så enkelt?