Elisabeth Brännström har läst ”Irans döttrar” av Sara Recabarren och konstaterar att det är en välskriven bok som påminner oss om hur snabbt livet kan förändras till det sämre.
Irans döttrar av Sara Recabarren
Forum förlag
I samband med händelserna hösten 2022 då en stark våg av protester, under slagorden ”Kvinna, Liv, Frihet” svepte fram genom Iran efter att en ung kvinna, Masha Jina Amini, mördats av moralpolisen på grund av sin klädsel, ansåg den iransksvenska journalisten och författaren Sara Recabarren att händelseförloppet runt hennes död behövde förklaras och placeras i sitt historiska och politiska sammanhang.
Hon hade helt rätt. Det är lätt för oss i västvärlden att glömma bort att situationen i Iran inte jämt har sett ut som den gör idag.
En omvälvning som blev negativ för kvinnorna
Kvinnor som vägrar täcka sitt hår har inte alltid fängslats eller mördats. Tvärtom fick iranska kvinnor allt större frihet och blev alltmer jämlika mellan 1961 och 1979, då en folklig resning mot Shahens, på många sätt alltför auktoritära, regim resulterade i en revolution. En omvälvning som skulle visa sig bli minst sagt negativ för den del av landets kvinnliga befolkning som inte själva valt att följa de skärpta sharialagarna.
Flydde till Sverige
Sara Recabarren föddes i Teheran 1977 och innan hon flydde tillsammans med sina föräldrar till Sverige åtta år senare hade Sara hunnit börja skolan och blivit medveten om hur världen runt henne såg ut.
Tydliga barndomsminnen
Hennes minnen från barndomens Iran, är mycket tydliga. Föräldrarna tillhörde den iranska medelklassen, pappan var pilot och hennes mamma Hori, som var utbildad psykolog, arbetade fram till den islamistiska revolutionen för den iranska kvinnoorgansationen.
De nya moralreglerna
Horis liv som fri och jämlik medborgare slogs i kras när kvinnoorganisationen lades ner och hon själv inte längre kunde röra sig utanför hemmet utan att vara täckt enligt de nya moralreglerna.
Behandlingen hon fick utstå från både manliga och kvinnliga moralpoliser skrämde henne och hon önskade sin dotter ett helt annat friare liv, ett liv som liknade, eller kanske till och med överträffade, det liv hon hade levt som ung kvinna.
Beslutet att fly var inte lätt
Beslutet att fly från Iran och börja om någon annanstans var naturligtvis inte enkelt att fatta. Familjen lämnade många släktingar och vänner bakom sig, både Sara och Hori skulle komma att sakna speciellt Horis syster Pouri och hennes man och Saras mormor, som de aldrig kommer att träffa igen. Mormodern dog nämligen innan de fått en chans att besöka henne.
Efter slöjupproret
I Irans döttrar, boken som Sara Recabarran skrev efter slöjupproret, blandas bakgrunden till kvinnornas situation i Iran med Horis upplevelser som ung kvinna under 70-talet och med Saras minnen av livet i Teheran.
Allt sammantaget utgör det här en utmärkt, välformulerad berättelse, där Saras barndomsminnen känns speciellt djupgående.
Att överleva under en ny regim
På en känslig, men inte överdrivet känslomässig eller sentimental prosa, skildrar hon familjens och släktingarnas gemenskap och deras sätt att överleva under den nya regimen.
Otrolig närvarokänsla
Som läsare känner man sig otroligt närvarande i familjens dagliga liv i den myllrande iranska storstaden. Både i det varma, trevliga som existerade inom hemmets fyra väggar och det skrämmande, kalla och hotfulla som dominerade utanför.
Hoten mot kvinnorna
Hoten mot kvinnorna sträckte sig även till barnen genom skolan där Saras klass i flickskolan, med täckta huvuden, tidigt fick lära sig skandera: ”Ett ruttet hårstrå från Khomeini är mer värt än mitt liv” och där minsta lilla antydan till smink bestraffades hårt av rektorn.
Angelägen bok
Irans döttrar är en mycket angelägen, välskriven, personligt hållen bok som påminner oss om hur snabbt livet kan förändras till det sämre, både för kvinnor och män, om vi inte är på vår vakt. Det gäller att se upp ordentligt!