Det är sedan länge känt att Sverigedemokraterna stödjer och får stöd av högerextrema propagandasajter vilket förmodligen haft betydelse för partiets framgångar. Att partiets svans hotar journalister har också uppmärksammats. Men är företrädarnas egna ofta starka mediekritiska uttalanden en medveten strategi för att undergräva journalistiken?

Riksdagsledamoten Linus Bylund kallade i måndags Sveriges journalister för nationens fiender på Twitter. Detta med anledning av drevet mot Mehmet Kaplan som han menade var ett skrattretande ”bevis” på att även Miljöpartiet granskas: ”Vilket SKÄMT stora delar av Sveriges navelskådande trångsynta journalistkår är! Nu låtsas de maktmissbrukande syltryggarna att Kaplangrejen är bevis på att MP minsann också granskas. Tillåt mig hånskratta va… Ni är och förblir denna nations fiender”.

Hade det varit en riksdagsledamot för ett annat parti skulle reaktionerna förmodligen blivit kraftigare men vi har börjat vänja oss vid att mediepolitiska utspel från SD så att säga sticker ut.

Partiet ville ifjol slopa presstödet. I sin motion skrev Martin Kinnunen att tiden sprungit ifrån stödet och vi idag på internet kan ”ta del av forum, bloggar och nättidningar som helt utan statligt stöd bidrar till mångfald.”  SD-politikern Markus Wiechel lade en annan riksdagsmotion i samma riktning, om ett presstöd som kan minskas eller dras in för tidningar som inte agerar pressetiskt.

Visst måste vi alltid förhålla oss kritiska till de etablerade mediernas arbete men dessa förslag går ju direkt emot idéer, visserligen utopiska men som ändå är en strävan, om mångfald och vårt behov av oberoende medier. Ett medielandskap med tuffare regler för eller helt slopat presstöd skulle givetvis bara gynna de högerextrema propagandasajter, förklädda till vanliga nyhetssajter, som stödjer SD.

Partitoppens antidemokratiska mediesyn stannar inte vid olika riksdagsmotioner. Till deras valvaka 2014 utestängdes Expressen och under de senaste landsdagarna försökte man porta journalister som de uppfattade var kritiska till partiet. Liksom Bylund i måndags har också Kent Ekeroth vid flera tillfällen sågat hela journalistkåren längs fotknölarna och hävdat att svensk media måste bytas ut. Vidare har Erik Almqvist och andra sverigedemokrater hyllat den högerpopulistiska polska regeringen för att de sparkat alla journalister på public service och stärkt den politiska makten över media. En lag som kritiserats av EU och som föranlett diskussioner om sanktioner mot Polen.

Det ungerska nationalkonservativa regeringspartiet Fidesz har tagit ett ännu hårdare grepp och infört en medielag som ålägger alla nyhetsmedier att ”sprida ungerska värderingar”. Lagen övervakas av en myndighet som kan bötfälla nyhetsrapportering vilken regeringen finner stötande eller politiskt obalanserad och den kan också tvinga journalister att släppa på material samt avslöja källor om det handlar om nationell säkerhet. Ungern, där Erik Almqvist för övrigt bor, är för flera i SD ett drömland och i höstas beklagade partisekreterare Rickard Jomshof sig på Facebook över att ”media i Sverige inte fungerar som i Ungern”.

Listan kan göras längre. På Polimasaren.se/sverigedemokraterna-och-media/ går det att läsa om framförallt Ekeroths uttalanden men i slutet av posten har bloggaren börjat lägga in uppdateringar med även andra sverigedemokraters tankar om svenska medier. Det är bra för det handlar om så mycket mer än den bruna svansens hot mot journalister och partiets symbios med extremistsajterna. Genomtänkt eller ej så hotar SD:s mediepolitik demokratin.