Under några års tid hyrde jag frilanskontor i Kvarnby folkhögskolas malmöfilial. På samma våningsplan huserade deras serietecknarskola. Det var bra grannar och en del samarbeten uppstod kring olika tidskriftsprojekt jag pysslade med på den tiden. Någon gång fick jag agera smakdomare vid deras utställningar vilket var givande. Under de här åren började nämligen skolan spotta ut sig talanger och det började talas om Malmö som serietecknarnas huvudstad i Sverige. Tillsammans med en av deras gamla elever, konstnären Mattias Elftorp, släppte jag också 2005 en illustrerad krönikeantologi med titeln Rapporter från ställen jag brukar hänga på.

I en krönika i Skånskan i förra veckan beskrivs nu Kvarnby folkhögskola som plantskola för extremistfeminister. Seriekollektivet Dotterbolaget som bildades av studenter på skolan anklagas för att bedriva en ”pervers verksamhet” som tillsammans med Feministiskt Initiativs ”lesbiska, rabiata manshatare” gräver den feministiska rörelsens grav. Kritiken är snarlik den som framkom i den stora debatten kring nyöversättningen av Valerie Solanas SCUM-manifestet och som initierades av journalisten Susanna Popova för ett par år sedan.

Förkortningen SCUM står för Society Cutting up Men. Mannen är i den en värdelös vandrande kuk som kan ”vada en mil med spyor upp till näsborrarna, om han trodde att en vänlig fitta väntade på honom”. När man läser manifestet kan man, eller kvinna, välja att tolka den bokstavligt och låta sig uppröras. Eller så läses den som en underhållande provokation, ett strategiskt begåvat sätt att vända sakernas tillstånd på ända för att få fram en poäng. Ungefär som romanen Egalias döttrar, en annan feministisk klassiker där kvinnorna har makten och stålarna, där männen käkar p-piller och bär pehå (penishållare) och ”sjömän” konsekvent kallas ”sjökvinnor”.

Susanna Popova såg den svenska utgivningen av SCUM-manifestet som toppen på ett extremfeministiskt isberg.  Med väl valda citat från SCUM-manifestet och vad som måste betecknas som konspirationsidéer kopplade Popova samman Solanas litterära verk med svenska namnkunniga feminister. Hennes minst sagt udda tes är att radikalfeminismen genom kuppartade metoder, och utan någon som helst folklig förankring, blivit statsbärande i Sverige. Mona Sahlin, Gudrun Schyman, Agneta Stark… you name it. Alla feministers och hela kvinnorörelsens främsta mål idag är att förtrycka männen.

På samma sätt ser krönikören Alf Ronnby ett ”extremistfeministiskt” mönster där så väl  serietecknarkollektivet Dotterbolaget som ROKS och Fi skrämmer bort ”normala, vanliga kvinnor”. En beskrivning som tillsammans med ordval som ”lesbiska manshatare” och ”pervers verksamhet” osv.  illa döljer artikelförfattarens homofobi. Fi:s fiasko var visserligen delvis orsakad av dem själva när de lyfte fram oväsentligheter som rätten för en kvinna att heta Lennart i förnamn. Men framförallt var det resultatet av en antifeministisk motoffensiv med ingredienser som SVT:s kritiserade dokumentär Könskriget samt ryktesspridningar och förtal av kända femnister. Alf Ronnby  håller hårt fast i myterna när han exempelvis upprepar den befängda anklagelsen att genusprofessorn och tvåbarnsmamman Tiina Rosenberg  (Ronnby kallar henne felaktigt Rosengren) skulle sagt att det vore ”ett förräderi för kvinnosaken att älska med en man”.

 Tecknade serier kan förstås liksom annan konst uppröra och liksom smaken och baken finns det delade meningar i politiken. Men jämfört med SCUM-manifestet är de utpekade verkens ilska faktiskt rätt beskedlig. Däremot finner man i Dotterbolagets alster skarp och rolig satir över könsmaktsordningen och det är väl där skon egentligen klämmer. Det brukar vara det.

Ifjol jobbade jag på halvtid som marknadsförare på veckotidningen Arbetaren, en verklig plantskola fast för journalister men som senaste decennierna också presenterat en hel del nya serietecknare. När vi gav ut ett gratisnummer inför Malmöfestivalen i somras så föll det sig naturligt att göra ”seriemetropolen i söder” och Kvarnby folkhögskola till huvudnummer. Man kan med andra ord säga att jag under längre tid haft en god inblick i den ”perversa verksamhet” som ”extremisternas plantskola” sysslar med.  Att de utpekade serietecknarna och folkhögskolan står för ett ”enormt manshat” är helt enkelt inte sant.