Makt korrumperar. När skandalerna kring Kommunal, landets största fackförbund med hundratusentals lågavlönade medlemmar, är det viktigt att understryka att det inte handlar om enskilda rötägg. Det handlar om ett självförvållat brott mot själva fackföreningsidén.

Djupare sett handlar Aftonbladets avslöjanden om ett organisatoriskt och ideologiskt haveri i stora delar av arbetarrörelsen, dvs. LO-kollektivet. Pyramiden måste vändas upp och ned, makten över organisationerna återföras till medlemmarna, och banden till den politiska maktens absoluta topp, regeringen, kapas.

Under 1900-talets långvariga socialdemokratiska regeringsinnehav har LO:s organisationskultur förstås påverkats av att exempelvis dess ordförande sitter i partiets verkställande utskott. Doktrinen om facklig-politisk samverkan har bidragit till en ombudsmannakultur där de som representerar arbetarna i sin representation också kan meritera sig för partipolitikens köttgrytor. SSU, partiet och facket har för många karriärister bara varit olika scener i samma show.

I arbetsmarknadskonflikter har den facklig-politiska samverkan inte sällan stått i direkt motsättning till fackets huvudsakliga uppgift, att tillvarata arbetarnas intressen. Detta eftersom LO känt sig bakbundna att verka offensivt och därmed skapa social oro under socialdemokratiskt styre. Men tiderna ändras. Idag har få LO-medlemmar partibok. De flesta röstar inte ens på Socialdemokraterna.

Eftersom LO inte har någon levande kamptradition har de blivit helt akterseglade i de stora samhällsfrågorna. Och det senare har alltså tragikomiskt nog säkert en hel del att göra med den långa nära relationen med det fordom stora arbetarpartiet.

I LO:s portalparagraf finns stöd för samhällsbyggande ambitioner. Men det är faktiskt betingat. Där står att centralorganisationen tillsammans med förbunden ska sätta arbetstagarnas, ja varenda ens, intressen i första rum och att de ska verka för en utveckling mot bland annat ekonomisk demokrati präglad av jämlikhet och feminism. Det är svårt att se hur en politik, oavsett vilka som sitter i Rosenbad, som ökar klassklyftorna någonsin kan överensstämma med dom ambitionerna.

Att borgerliga opinionsbildare i parti och minut kräver skilsmässa mellan fack och parti har vi vant oss vid. Men att fackföreningsrörelsen har en obunden roll mot det stora arbetarpartiet behöver inte betyda avpolitisering.

Tvärtom kan facken genom att ställa sina egna dagordningar utifrån medlemmarnas önskan och därefter pröva dem förutsättningslöst mot alla politiska partier vitalisera rörelsen. Det kan både öka trovärdigheten hos dagens medlemmar och förbättra möjligheterna att rekrytera bland de som inte vill se sina medlemsavgifter gå till partibidrag. Samtidigt möjliggör det en radikalisering av den fackliga praktiken om detta görs inom ramarna för portalparagrafens krav på progressiv politik.