När de nya gratistidningarna idag krigar om de skånska läsana kan det verka som ett ett apart påståeende. Men jag menar på fullaste allvar att Skåne behöver ännu en tidning.  Minst. För även om det idag finns fler tidningar än någonsin i sydsverige så finns ingen nyhetspublikation som inte finansieras  av annonsförsäljning och bland dem dessutom ingen som utmanar den politiska enfalden.

Visst. Många redaktörer på de liberala tidningarna tar faktiskt sitt publicistiska ansvar och på så väl kultur-  och debattsidor som i kolumner på andra sidor hittar vi idag gott om uttryckta politiska vänsterståndpunkter. Inte heller utestängs radikala röster i
tevens och radions debattfora. Trots det är diskrepansen mellan den politiska gräsrotsaktivismen, oavsett organisationstillhörigheter, och medias fokus i samhällsfrågor skriande.

Men vänstern och arbetarrörelsen är idag oförmögna att betrakta media för vad det är. En industri bland andra där varan är läsarna i egenskap av presumtiva kunder åt annonsörerna. Men om vi förutsätter att objektiv nyhetsjournalistik i egentlig mening inte existerar. Att det journalistiska hantverket visserligen kan utgå från objektiva kriterier men att själva problemformuleringen styrs av andra faktorer, som ägande- och produktionsförhållanden, utanför den enskilda producenten. Om vi därtill är överens om att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle –  ja, då är det väl inte så märkligt att det svenska medieklimatet är så enfaldigt?

Så vad göra?

Givetvis ska fler och större vänstermedier skapas. Den gamla, men trots aktiespekulationsförluster i relativ bemärkelse ännu ganska penningstinna, arbetarrörelsen måste ta sitt ansvar. För att kunna gå från den kompletterande och korrigerande roll som den vildvuxna floran av vänstertidskrifter, på papper och digitalt, idag har till att verkligen kunna påverka dagordningen är gräsrötternas egna resurser otillräckliga. Därför krävs att vi ger oss in i den etablerade mediasfären och kräver vår rättmätiga betydelse för agendan. En agenda som skapas utanför de lättviktsklasser – som krönikespalter, kultursidor och ”folkliga” debattfora – som vänstern är hänvisade till. En agenda som formas av näringslivets och politikens makthavare och vars relevans och demokratiska legitimitet sällan ifrågasätts av ekonomijournalister och andra tungviktare.

Inom arbetarrörelsen och vänstern måste gräsrötterna kräva en aktiv mediepolitik. En skånsk veckotidning inom en snar framtid är exempelvis en baggis om bara viljan finns. Vänstern måste också mobilisera folkrörelsesverige för en aktiv statlig mediepolitik som på allvar värnar den åsiktsmässiga mångfalden. För att överhuvudtaget kunna tala om mångfald så måste resurser tillföras som marknaden aldrig kommer förse oss med. Jo, det är kontroversiellt men det stavas demokrati vilket är något annat än borgerligt snömos om konsumentens val. I det här avseendet handlar mångfald givetvis inte endast om att politiskt organiserad vänster ska tillföras medel utan om att medborgarna generellt ska kunna påverka utbudet. Kollektivt och inte som konsumenter.

Kraven kan handla om ökat, utvidgat och omdefinierat presstöd. Ett stöd som inte endast utgår från marknadsläget för lösnummer- och prenumerationsförsålda papperstidningar utan som är uppdaterat med ett 2000-tal där läsarna sällan inhämtar all sin information från en och samma tidning. De tusentals ideella timmar per år i närradio, på nätet och i öppna kanaler i televisionen är idag ett demokratiskt resursslöseri av stora proportioner. Vi borde också mobilisera med krav på att olika producentkollektiv bereds plats som  public servicemedier.  Att public service produceras från någon neutral folkupplysande position är minst sagt en sanning med modifikation. Att mainstreammedier inom den kapitalistiska medielogiken är en bättre garant för god journalistik än  ideologiskt brinnande aktivistjournalister är en lögn. Bevakningen av toppmötesprotesterna under senare år har givit oss tydliga exempel för jämförelser.  Redovisad subjektivitet är till och med oftare att föredra framför förment objektivitet.

Socialister har i alla tider krävt folkligt inflytande över produktionen men när det kommer till media verkar det som om vänstern och arbetarrörelsen inte ser klart. Att media är en industri. Att kampen är kollektiv.