Jag erkänner. Det finns folk i min bekantskapskrets som röstar borgerligt. Ja, det kanske inte direkt får era hakor att falla till knäna. Men smaka på detta då: Det finns folk i min bekantskapskrets som röstar borgerligt OCH bor på Möllevången i Malmö!
Tänkte väl att det skulle bita. Men sätt huvudet mellan benen, andas djupt och lyssna så kommer det snart sluta snurra i huvudet på dig.
I valdistriktet kring Möllevångstorget röstade endast en handfull personer på moderaterna vid det senaste riksdagsvalet. Kommer inte ihåg om det var fler eller färre än tio. Vänsterblocket och miljöpartiet fick tillsammans däremot närmast sovjetiska siffror. Högeravvikarna bland mina möllevångsvänner älskar visserligen sin stadsdel lika högt som alla andra vilka bosatt sig i Södra Innerstan. Men man kan ju förstå att de ibland känner sig lite udda. För som invånare i Sveriges kanske rödaste stadsdel så passerar det nog knappast två veckor i rad som de inte tvingas ta omvägar runt torget för att komma förbi skanderande demonstrationståg. Och som om det inte vore nog med att varenda elskåp draperas i vänsteristiska affischer och klistermärken! Liksom Skånskans krönikör Karin Larsson förfasade sig över häromdagen så tvingas de dessutom stå ut med hotfullt klotter som ”Borgarpacket ut ur Möllan!”
Men. Det är faktiskt inte ett slagord riktad mot de som röstar borgerligt. Inte heller står det i motsättning till Möllevångens beryktade öppenhet med en levande integration på gräsrotsnivå. Tvärtom. Nu brukar folk som lutar åt höger i regel inte ha någon större koll på ideologiska diskussioner utanför de som förs i TV-sofforna. Det är kanske därför de allt som oftast uttrycker sig i underdåniga ord som ”Nä men du vet, jag röstar på Maud” istället för, som de vänstersinnade, definiera sig i politiska -ismer som inte haft någon plats i vardagsspråket sedan någon gång under mellankrigstiden. Eller så kan de borgerliga i diskussioner om exempelvis folkomröstningar slänga ur sig häpnadsväckade saker som ”Äsch, vi har ju valt proffs som ska ta hand om det där”. Denna blindhet för lite större strukturer än antalet tum på TV-skärmen gör också att de kan bo i åratal i samma område utan att ens ta notis om att starka krafter verkar för att deportera deras egna grannar.
”Borgarpacket ut ur Möllan” syftar förstås på den diskussion om yuppiefiering som bostadskapitalet önskar. Redan 2001 beskrevs den utvecklingen i Sydsvenskans temabilaga om stadsdelen. Byggnadsantikvarien Jens Olsson berättade om den så kallade gentrifiering, det byte av invånare, som Möllevången har att vänta. Först flyttade studenterna in, sedan kom kulturarbetarna och med dem hade stadsdelens hipphetsfaktor stigit till den grad att mer resursstarka befolkningsskikt nu var att vänta som ett brev på posten. Sent men säkert alltså. De senaste åren har också hyrorna skjutit i höjden och på de många byggnadsställningarna har vi sett hur fastighetsägarna gnuggat fasaderna för att kunna klämma fram ytterligare några riksdaler. ”Vi investerar ju inte gratis”, som Hans Norgren, ansvarig krämare för Malmö Kommunala Bostäders fastighetsaffärer, uttryckte det i temabilagan.
Ombildningar till bostadsrätter, vilket är en förutsättning för yuppifiering, har dock ännu inte kommit igång.
Att det privata bostadskapitalet önskar denna utveckling fattar man ju men ett kommunalt bostadsbolag i en socialdemokratisk kommun borde rimligtvis vilja det motsatta. Men i de lugnaste vatten simmar inte sällan fiskarna i ulvakläder… I tidningen Södra Innerstaden skrev Thomas Ferm, då vikarierande enhetschef för Stadsdelsförvaltningen, ett par år senare en krönika. En replik till just de "illegala" affischer mot lyxrenovering av Möllevången som enligt Ferm "smetar ner stora delar av Södra innerstaden". Ferm ville det motsatta. Riva hus och bygga nya, lyxrenovera hyreslägenheter till attraktiva bostadsrätter och locka hit flotta butiker. "Vad är det som säger att det bara är låginkomsttagare som ska bo i Södra innerstaden?” skrev den bisarra byråkraten som hellre ville se ”vanligt folk” på Möllan.
Få människor torde önska grannar med Thomas Ferms människosyn. Inte heller är det så konstigt att man ej välkomnar folk vilka i praktiken undergräver det mångkulturella Möllevången där låginkomsttagare fortfarande kan bo centralt. Om de har tur och kommer över ett kontrakt alltså. För det Möllevången vi idag känner och älskar har inte en chans att överleva om ”borgarpacket” blir tillräckligt många för att utgöra den okritiska massa vilken förvandlar hyresrätter till privata investeringsobjekt.
Vad man däremot röstar på vart fjärde år har inte med saken att göra. Förutom indirekt. Med ett moderatstyrt Malmö kommer det förstås knappast bli lättare att föra kampen mot yuppiefieringen av Möllan.