Var på nostalgitripp till gamla hemstaden Uppsala på höstlovet. Kvällarna blev sena och drinkarna så där många som de lätt blir när gamla polare träffas och minnen ska ältas. När jag och en av dem för hundrade gången med viss fyllelogik bedyrat varandra att den andre minst var lika ung som förr, ja då slog det oss – våra frisyrer!
Då, för tio år sedan, hade han haft hårdrockssvall till midjan och jag svartfärgat till nacken och bakåtkammat i något försök att se ut som Nick Cave medan jag dolde den begynnande flinten. Nu hade vi båda inköpt snaggtrimmer.
Väl hemma läser jag Lennart Bernhardssons nyutkomna bok Skallism – om kala män. En exposé över ett samtidsfenomen som nästan helt utanför modeindustrin blivit västerlandets kanske viktigaste trend bland män.
Förr var rakade skallar förknippade med straffångar, sjukdom och död. Men under 60-talet dyker skinheadsrörelsen upp som en protest till de långhåriga flummiga hippiesarna. Fast det är inte förrän under 80-talet som vi kan kalla det en trend men då bara i smala kretsar av kulturarbetare. När sportikoner som Michael Jordan på 90-talet rakar sig börjar skallarna rulla på allvar och i vårt eget årtionde är det knappast någon som längre höjer ögonbrynen.
Mannens förhållande till sitt hår är motsägelsefullt. Å ena sidan lever vi i en kultur där det traditionellt inte setts som manligt att intressera sig för sitt utseende. Å den andra så är håravfall ett tecken på åldrande och skapar oro hos de flesta män som drabbas.
För inte så länge sedan skaffade tunnhåriga män tupé eller Robin Hood-frisyr, dvs. lät håret växa där det kan och med kammen så att säga ta från de rika och ge till de fattiga. Min Nick Cave-frisyr var förstås i linje med den filosofin. Idag har det istället blivit mode att acceptera sin flintskallighet och på sätt och vis till och med påskynda den meddelst rakning.
Det kan verka paradoxalt men förmodligen har gayrörelsen varit med och banat, eller ska vi säga rakat, den vägen. Snaggade skallar kan väl allmänt sägas uppfattas som macho, som något diciplinerat närmast militäriskt. Men med gayrörelsens erövring av det offenliga rummet så har det blivit mer okey att träda fram som den man är. Är man flintis så ska man visa det och inte skämmas.
Förra vintern fick min fru leukemi. Hon strålbehandlades och var under en period hårlös. Trots att hon långt före mig haft rakad skalle, förvisso då av frivilliga anledningar vilket var kontroversiellt, så vägrade vår äldsta unge att ens titta på mamma om hon inte bar scarf. Jag tror inte att han hade reagerat på samma sätt om det var jag som hade bestrålats till hårlöshet.
Skallismens nästa steg borde bli kvinnorna.