De närmaste årens politiska svar på problemen kommer förmodligen för lång tid framåt avgöra inte bara svenska muslimers förtroende för samhället, utan också vilken slags demokrati Sverige vill vara.

Två muslimska friskolor i Stockholm och Uppsala stängs nu av Skolinspektionen efter Säpos varningar för radikalisering. Efter påskkravallerna i anslutning till den danska högerextremisten Rasmus Paludans koranbränningar har svenska islamister satts i rampljuset. En kampanj mot socialtjänsten och LVU, med ryktesspridning om att svenska staten tvångsomhändertar muslimska barn, misstänks ha underblåst upploppen.

De närmaste årens politiska svar på problemen kommer förmodligen för lång tid framåt avgöra inte bara svenska muslimers förtroende för samhället, utan också vilken slags demokrati Sverige vill vara. De blåbrunas repressiva lösningar torde inte gått många medborgare förbi. Vi som står för ett öppet, heterogent och mångkulturellt samhälle är däremot fortfarande skyldiga att artikulera våra svar och måste sluta ducka.

Vid millenieskiftet var jag redaktör för en antologi, ”2000-tales vänster”. I mitt eget kapitel kritiserade jag vänsterns kulturrelativister som i kraft av exempelvis minoritetsrättigheter blundar för auktoritära element inom icke västerländska kulturer”. En tid efter boksläppet gick jag på ett fackföreningsmöte. En upprörd kamrat undrade vad jag ville säga med den där texten. Om jag inte fiskade i grumliga vatten.

Med utvecklingen under de två senaste decennierna har jag många gånger haft anledning att fundera över den reaktionen…

Radikaliserade religiösa uppmanar idag till avståndstagande från demokratin. Även om de ännu knappast utgör ett samhällshot så finns förtrycket på invidivnivå: Kvinnor som hotas till att bära slöja, barn som indoktrineras i religiösa friskolor och tonårsflickor som tvingas till äktenskap.

Även om få inom vänstern, och för övrigt den krympande liberala höger som ännu håller fast vid frihetliga idéer, idag skulle uppröras bara över att man nämner ”auktoritära element inom icke västerländska kulturer” är rädslan för att framstå som intolerant fortfarande så stark att den ibland handlingsförlamar. Fältet har därmed länge legat öppen för sverigedemokrater och andra främlingsfientliga. Vi behöver dock inte falla till föga för den nationalistiska högerns luddiga svammel om att de som kommer till vårt land ska, som det brukar heta, acceptera svenska regler och seder.

Vad som behövs är konkreta politiska reformer och det främst inom två områden, inom bostads- och skolpolitiken. Därtill behövs ett tydligt försvar av demokratiska värderingar vilket innebär att bekämpa de globala orättvisorna, den internationella grogrunden för islamismen, men också förtryck inom minoritetsgrupper på hemmaplan.

Kortsiktigt ekonomiskt tänkande har allt för länge fått gå före stolta integrationspolitiska mål. Givetvis vill flyktingar bo med sina landsmän men jag är övertygad om att de inte har behov av hela kvarter av folk som talar deras hemspråk. Den trångboddhet och rena kackerlacksmisär som avslöjas titt som tätt är knappast självvald. Det är resultatet av politiska beslut att fylla miljonprogrammens lägenheter vilka sedan länge ratats av de etniska svenskarna. Den isolering och det missnöje som följer i bostadssegregationens spår är förstås den bästa tänkbara myllan för de religiösa extremisterna.

Nej, förtäta villakvarteren och bygg nya lägenheter åt nysvenskar och flyktingar! Sluta dalta med den vita medel- och överklassen!

För utvecklingen har förstås två sidor. I över två decennier har jag också bott i det södra Malmös mångkulturella områden och på nära håll själv sett det många gånger: Hur ung multikulti-vurmande vit medelklass bildar familj och sedan flyttar så fort barnen nått skolåldern. När skolor idag består av nästan enbart elever som inte har svenska som modersmål så blir integration förstås bara ett abstrakt, säkert också svårstavat, ord.

En del flyktingfamiljer väljer muslimska friskolor. Men en liberal syn på individen kan inte acceptera att föräldrar tillåts sätta sina barn i skolor som håller en viss religion och tradition för sanning. Det gäller förstås också judiska och kristna friskolor vilka vi förutan aldrig hade haft några muslimska. För vi får i rättvisans namn, inte glömma att det är  för att reaktionära pastorer ska få driva indoktrineringsanstalter, som det också finns muslimska friskolor. Inte tvärtom.