”Drar nu med familjen till svärföräldrarnas torp på Öland över helgen. Brukar betyda ingen täckning för det mobila bredbandet. Så adjö!”
Så löd en uppdatering jag skrev på Twitter och Facebook för sju år sedan. Minutrarna innan jag och familjen rullade iväg från hemmet i Malmö hade jag slängt iväg en sista hälsning. Så att alla riktigt skulle förstå hur bortkopplad från verkligheten jag skulle vara de närmaste dygnen. På den tiden fanns nämligen fortfarande några vita fläckar på kartan där nätet ännu inte funkade fullt ut.

På hemvägen från Öland följde vi Malmö FF:s finalmatch på Radiosporten i P4 och innan vi kommit fram hade sändningen förflyttats till ett guldfirande på stan. Jag svängde därför förbi Möllevångstorget och såg segerrusiga fotbollsfans och en rad polispiketer. I folkmängden skymtades också radioreportern som direktsände.

Några minuter därefter återlämnade jag bilen på vår bilpools parkering nere på stan. Lite förvånad konstaterar jag att polisen visst även posterat sig på denna lugna gata. Morgonen efter läste jag i tidningen om ”38-åringen”, sedemera känd som ”nya lasermannen” och ”serieskytten” samt idag aka Peter Mangs. Att han hade gripits i sin lägenhet som låg vid bilpoolens parkering.

Många av oss verkar dela känslan av att det nya medielandskapet svämmar över. Twitter, Facebook, Instagram etc är ju inte bara andra distributionskanaler för samma nyheter som i de traditionella medierna. Det är också forum för kommunikation och vi förväntas ständigt interagera.

Som om det inte vore nog på fritiden börjar också sociala medier ingå i tjänstebeskrivningen för allt fler. Som brittiska The Daily Telegraph vilka numera kräver att deras reportrar twittrar en gång i timmen och redaktörerna varje kvart. Att ständigt ha det kravet hängande över sig är omänskligt. Snarare än en tjänstebeskrivning borde vi kalla det för en tortyrmanual.

Efter att ha suttit hemma i några år skaffade jag ett kontor igen. Jag misstänker att fler än jag kommit fram till att det där med att jobba hemifrån inte alls var den drömtillvaro som de mobila bredbandsföretagen påstod för några år sedan med sina annonsbilder på svenska skärgårdar. Tvärtom är det mest bara stressande att aldrig kunna säga ”slut för idag, tack för idag” vid ett givet klockslag.

Men att bara göra skillnad mellan hem och arbetsplats hjälper ju inte om vi ständigt är uppkopplade. Fast nog kommer vänner och bekanta finnas kvar på Facebook, Twitter, Instagram etc även om vi är bortkopplade några dagar? Kanske behöver vi inte heller alltid nyheter direkt via liveflöden etc? Som den där gången för fem år sedan då jag på vägen hem befann jag mig lite i händelsernas centrum och det var de verkliga ”gammelmedierna”, radion och sedan papperstidningen, som gjorde mig uppmärksam på det.