Ser man på! Tori Spelling fyndar på en loppmarknad i Malibu. Och minsann har inte Idol-Tove ovanan att bita på naglarna.
På fredagar ger Aftonbladet ut bilagan Klick. Paparazzifoton på diverse celebriteter i högst vardagliga situationer. Det är vad jag förstår hela poängen med den här publikationen. Så att det inte blir några missförstånd nu: Grabben har på helgerna börjat sälja Aftonbladet till grannarna så vi råkar, upprepar råkar, ha några av de senaste numren av ”Sveriges största kändistidning” hemma nu. Själv skulle jag förstås aldrig köpa…
Som flugor till skit. Vi människor verkar funka så.
Den brittiska författaren Will Self skrev häromdagen en underhållande artikel i Expressen. På 90-talet var han restaurangkritiker för The Observer och som sådan besökte han åtskilliga bättre hak med både en och flera stjärnor i Michelinguiden. Hans intresse då var inte i första hand maten utan restaurangen som teater, ”bourgeoisiens sneglande på varandra i spegelbåsen.” På senare tid har han istället fokuserat sig på vad folk, verklighetens kanske, faktiskt äter. Vad för slags föda som egentligen sitter längst ut på Mc Donald's plastgafflar.
Men en misstanke, ett sidospår, har börjat gro i honom. Att all dålig publicitet, exempelvis dokumentärer som Super Size me, egentligen planterats ut av företaget själv. Att det kanske är skulden som är den allra viktigaste kryddan i en meny Big Mac & co? För den drastiskt ökade medvetenheten om sunda matvanor till trots så är vi miljoner och åter miljoner människor som bara inte kan låta bli.
Själv bojkottar jag förstås Mc Donald's. Däremot allsköns drippelidroppande smaskelismask från Burger King, Max, Frasses – I’m loving it!
Jag pratar inte om att avstå uppoffringar för njutnings skull. Jag pratar inte om att käka kött trots en vidrig djurindustri eller att blunda för flygets koldioxidutsläpp för att få åka på den där efterlängtade drömsemestern. Förkastligt eller ej är det handfast hedonism och en helt annan diskussion. Jag pratar inte heller om missbruk och beroenden.
Nej, det är det där oförklarliga och alldeles onödiga men högst mänskliga pillandet i skithögen som fascinerar mig.
Visst har det en hel del att göra med minsta motståndets lag. Tuggmotståndets. Samma mekanismer som när vi diskuterar ytliga saker med våra vänner, som boräntor eller priser på H&M, istället för något vi egentligen tycker är viktigt. Ibland orkar man helt enkelt inte nåt annat. Men jag tror inte att det bara handlar om det heller. Nog verkar det också finnas något i skitens själva meningslöshet som lockar. Till aktiv handling dessutom.
Jaha, familjen Pitt-Jolie handlar lördagsgodis åt sina kids i Brignoles. Drippelidropp. Och Carolina Gynning har visst lämnat ”nöjesprofilen” tillika hennes ”livs kärlek” Mattias Trotzig för att han festar för mycket. Smaskelismask.