Dagens rasister. Skumt folk. Enligt senaste valet ska det vimla av dem i Skåne men vart i hela Himmlers namn håller de egentligen hus någonstans?

Förr innebar det här inget som helst problem. Rasister var två meter långa, minst lika breda och uppehöll sig företrädesvis kring centralstationer eller möjligtvis utanför stängslet på någon musikfestival. Även under rusningstid eller i feta festivalköer var det omöjligt att ta miste på dem på grund av deras obefintliga frisyrer och voluminösa tatueringar.

Med Sverigedemokraterna har allt blivit annorlunda. SD gick starkt framåt i valet men inga hjärndöda ramsor där kossor och svanar rimmar på Kosovoalbanar ekar längre på centralstationerna. Och i alla fall i Malmö och Lund hålls inga demonstrationer, inga torgmöten, inte ens en liten diskussion på någon pub har jag ramlat över. Sverigedemokraterna är The Real Osynliga partiet.

Fast vi har Jimmie Åkesson. Sverigedemokraternas partiledare. Han syns i alla fall ibland på TV. Men helylle-Jimmie super sig knappast drängfull på  hemgjord fulöl under skräniga festivalhelger eller snackar politik på puben. På sin höjd tar Jimmie sig en fyra egenkryddat brännvin medan han i sin välbonade timmerstuga softar till de knastriga tonerna av Ack Värmeland du sköna som spelas på hans gamla 78-varvare.

Jimmie Åkesson är född 1979 vilket är på tok för sent för en riktig svensk. För riktiga svenskar lyssnar som sagt på stenkakor och inte på den negermusik som dagens musikfestivaler tillhandahåller. Riktiga svenskar hugger ved och rensar bär på sin fritid. De vandrar långa sträckor med egentäljda spatserkäppar, iförda Graningekängor och med strumporna uppdragna till knäna. Det är inte svårt att se framför sig hur svärmorsdrömmen Jimmie Åkesson raskt och rödkindad marscherar genom Sölvesborgsledens bokskogar i sitt kära heimat. Alltjämt visslande på någon beredskapsschlager av Ulla Billqvist.

För framförallt. Riktiga svenskar är hemkära. Visst. Jimmie Åkesson måste förstås ofta lämna torpet och hembygdens trygghet. Det är hans jobb. Vad vore ett folk och ett rike utan en Förare? Det är ju liksom grundkurs A i deras kretsar. Men det är inte Jimmie eller partikadern som i grunden utgör partiet. Det är förstås fotfolket och väljarna. Och de vill uppenbarligen varken trängas med hip-hopkidsen på musikfestivaler eller diskutera politik på tågstationer eller pubar eller överhuvudtaget någonstans utanför cyberrymden. De verkar mest hålla sig hemma framför dum- och databurkarna och snickrar de inte nationalromantiska lusthus med Ernst, så skickar de anonyma hatmail och röstar på Jimmie för att få ha sina bokskogar i fred från thailändska bärplockare.

På sätt och vis gillade jag gårdagens rasister bättre. Deras åsikter var på intet sätt vettigare men de kunde i alla fall inte beskyllas för att vara folkskygga stugsittare. Dessutom föredrog de soffan på valdagen.