SVT skapar TV-historia i det tysta

Sanningen om Marika är en dramaproduktion i Svt som går på söndagar under bästa sändingstid. Men inte bara. Av någon anledning har Sveriges kulturredaktioner missat att det efter sista programmet på söndag kanske skapats TV-historia. Ett projekt som i backspegeln visar sig vara ett historiskt startskott för en helt ny genre.

Sanningen om Marika består av tvådelade avsnitt. Den första delen är en föga originell konspirationshistoria som mestadels utspelas i Göteborg. Ett ganska rörigt och klyschigt manus som de rutinerade huvudrollsinnehavarna Lennart Jähkel, Jonas Sjöqvist och Sasha Becker dock gör det bästa möjliga av. Storyn kretsar kring letandet efter Marika och 20 000 andra svenskar som försvunnit spårlöst sedan 60-talet.

Den andra, och nyskapande, delen är det debattprogram som följer varje avsnitt. Här inspireras tittarna att delta i sökandet med hjälp av mobiltelefon och internet. Tittarna har även möjlighet att medverka i dramat ute på gator och torg. Det finns nog ännu inget vedertaget svenskt begrepp för detta interaktiva multimediafenomen som försöker sudda ut gränsen mellan verklighet och spel men på utrikiska brukar det kallas "Alternate Reality Game", förkortat ARG.

Sanningen om Marika kan både som idé och med tanke på upphovsmännens bakgrund sägas vara sprunget ur rollspelskulturen.

Julen 1982 kom den första svenska versionen av bordrollspelet Drakar & Demoner ut i handeln. Tidningsrubriker skrämde vuxenvärlden med mer eller mindre tokiga vandringssägner om den psykiska ohälsa och till och med självmord som spelet sades orsakat i USA. Givetvis var det bara till fördel för den hajp som nu rullade igång. För många av oss födda i början av 70-talet skulle rollspelen bli den kulturform som kanske satt djupast spår under ungdomsåren.

De traditionella bordrollspelen växte delvis fram som en ny gren på västerlandets nöjesindustri. Parallellt smög dock en mer renodlad form av interaktiv teater fram närmast helt utanför den kommersiella marknaden. Levande rollspel, eller lajv, var och är väl för de flesta utövare i första hand eskapistisk förströelse men några har utvecklat formen. Ibland har ambitionerna tydliga likheter med Augosto Boals De Förtrycktas Teater vilken hade sin början i Sydamerikas fattigkvarter under 60- och 70-talen.

Sanningen om Marika är ett samarbete mellan Svt och Company P. I det senare företaget finns också några av pionjärerna inom lajv-Sverige. Med ålder och erfarenheter började pionjärerna baka in samtidsfrågor i sina rollspelsprojekt.

Sanningen om Marikas konspirationshistorier skapar exempelvis utrymme för civilisations- och maktkritik och det är förstås meningen. Tillsammans med interaktiviteten är det just detta som gör serien till något unikt, något mer än till exempel rollspelsinfluerade barnprogrammet Barda som SVT också sänder denna höst. Det är också därför Sanningen om Marika måste ses som något mer än en rörig thrillerserie, vilket flera namnkunniga TV-krönikörer lagt vikt vid i sina genmälen.

Augusto Boals De Förtrycktas Teater var ett samlingsnamn för en rad olika teatermetoder, många med politiska förtecken. Forumteater är en av de kändare. I Katrin Byréus-Hagens bok Du har huvudrollen i ditt liv från 1990 formuleras forumteaterns mål i tre punkter: Att förvandla åskådaren från passiv varelse till aktiv medskapare. Att ge människan möjlighet att träna sig inför verkligheten, förbereda sig för framtiden. Att bryta inre och yttre förtryck.

För de som inte nöjer sig med att bara titta på Sanningen om Marika utan också delta i "verklighetsspelet" kan en eller flera av dessa att-satser stämma väl.

Som TV-serie med i genomsnitt 350 000 tittare skapar Sanningen om Marika knappast TV-historia. Men det är som sagt inte bara en TV-serie. Det skrevs 10 000 inlägg i chatten efter första programmet och många har engagerat sig med egna filmer och sajter mm i anslutning till serien. Och på lördag, kvällen innan sista avsnittet, kommer en demonstration mot "de dolda maktstrukturerna och för alternativa sätt att leva" att hållas utanför TV-huset i Göteborg.

Att de stora kultursidorna i landet knappt skrivit en rad om detta är närmast tjänstefel.