I veckan har Expressen avslöjat näringslivets uppvaktningar av Sverigedemokraterna. Och Aftonbladet har grävt i partiets mediesatsningar och bland annat avslöjat att DN:s före detta chefredaktör Hans Bergström gett råd till partiet. SD har länge levt högt på att framstå som underdogs men landets tredje största parti är givetvis idag själva en del av Sveriges maktelit.
Fortsätt läsa Etablissemangets flirt med SD kan väcka väljarna
”Vi kommer att berätta något viktigt på fredag klockan 21.00”.
Det är bara att gratulera landets högerextremister till vinterns bästa inrikespolitiska nyhetsspinn. Men att det är public service som möjliggjort detta kan, eventuellt och måhända, en licensbetalande vän av ordning ha några synpunkter på …
När Sverigedemokraterna i början av veckan gick ut med ovanstående dag och klockslag var de ytterst hemlighetsfulla även om nollorna i ”21.00” såg ut som ett par glasögon vilket gjorde det möjligt för den uppmärksamme att misstänka att det på något sätt handlade om Jimmie Åkessons frånvaro. ”I dagsläget kan vi inte bekräfta eller dementera några av de spekulationer som förekommer”, skrev de också kryptiskt vilket pekade i samma riktning.
Snart hade ju nyhetsmedierna snokat rätt på att det mycket riktigt handlade om partiledarens återkomst och att den skulle offentliggöras i formen av fredagsunderhållning, det vill säga i Skavlans show på Svt. Av en intervju med Svt:s nöjeschef Thomas Hall i branschtidningen Dagens Media framgår det att Skavlan-redaktionen och Jimmie Åkesson haft en dialog i månader samt att de sedan en tid tillbaka hållit på informationen om hans comeback.
För det första kan man fråga sig om det verkligen är public service-mediernas uppgift att alltid maximera tittare och lyssnare genom att exempelvis vänta till prime time med att släppa nyheter. Givetvis är återkomsten av en sjukskriven ledare för ett riksdagsparti en nyhet som även Svt ska uppmärksamma och utifrån den snutt av intervjun som senare släpptes så verkar det som om Skavlan inte bara jamsar med utan också ställer några ”tuffa” frågor till Åkesson.
Men varför just Skavlan?! Varför fredagsunderhållning och varför bjuda Sverigedemokraterna på att få chansen att hålla hela svenska journalistkåren på sträckbänken i sin magnifika, och förmodligen närmast kostnadsfria, uppvisning i marknadsföring? Svt har ju som bekant nyhetsprogram och de sänder inte bara på fredagar.
I sändningstillståndet står det att verksamheten ska drivas utifrån ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv. Precis som i Sveriges Radios förtydligande borde det även för Svt innebära att man då aktivt i sina sändningar åläggs att motverka ”rasism liksom all form av diskriminering”. Detta behöver inte betyda att högerextremister alltid ska hållas borta från myssoffan. Men det kan ju inte heller bara tolkas som att bokstavligen släcka kameror och stänga av mikrofoner vid risk för rasistpropaganda.
Rimligen handlar det också om att inte bjuda extremhögern på ett sånt marknadsföringsutrymme som nu uppstod tack vare Svt:s huvudlösa hantering av Åkessons comeback.
Burning man – hett årligt kulturevenemang i Nevadaöknen
Det är riksdagsval i höst men vilka möjligheter finns det till att kulturpolitik blir en valfråga? Av det som hittills framkommit i debatten verkar de inte vara många. Fast kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth tycks i alla fall försöka axla socialminister Göran Hägglunds roll från förra valrörelsen, det vill säga som regeringens kulturpolitiska enfant terrible, och det skapar i alla fall diskussion.
Hur såg det då ut inför förra valet 2010? Ja, till en början hävdade många att kultur skulle bli en stor valfråga. Framförallt var det sådana tongångar från de rödgröna och Socialdemokraternas dåvarande partiledare samt kulturpolitiska talesperson, dvs Mona Sahlin och Leif Pagrotsky, gick ut med att partiet ville satsa 200 miljoner inför kommande mandatperiod. Detta för att öka både unga och gamlas tillgång till kultur. Men någon riktig fart fick aldrig debatten. Visst var Göran Hägglunds attacker mot kultureliten i sitt Almedalstal om ”verklighetens folk” uppfriskande och skapade ringar på vattnet men det var en rätt yvig diskussion och på riksplanet blev kulturdebatten aldrig starkare än så.
Men lokalt lyftes en del konkreta exempel fram under förra valrörelsen. Bland annat projekt med kultur som recept till långtidssjukskrivna, mot till exempel depression eller smärta i axlar och rygg. Djärva pilotprojekt som säkert betraktades som flum av en hel del. Men under 2010 såg vi också hur den borgerliga regeringen visade en närmast fientlig attityd till samhällspolitiska kulturtidskrifter och tidningar. I kulturpropositionen det året hade de meddelat att de endast vill ge stöd till kulturtidskrifter ”vars huvudsakliga inriktning är kulturell debatt samt analys och presentation inom de skilda konstarternas områden”. Efter valet sade kulturministern till tidningen Riksdag & Departement, apropå att högerextrema Nationell Idag skulle få presstöd, att statliga pengar inte ska ”gå till rörelser som vill minska demokratin” och att det också ”är problematiskt att presstöd går till kommunistiska tidningar.” En liknande inställning framkom i höstas när hon skrev på Svt Debatt i samband med att främlingsfientliga Nya Tider beviljades samma stöd.
Utifrån mixen av djärva pilotprojekt och ren fientlighet till vissa kulturyttringar var det svårt att då bilda sig en klar bild över borgerlighetens kulturpolitik och det ser inte bättre ut idag. Och oppositionen verkar inte alls lika benägna som förra gången att försöka lyfta kulturfrågor i valrörelsen. Risken är alltså överhängande att den valfråga många kulturarbetare önskar sig även i år till sist inte blir mycket mer än en till intet förpliktigande idédebatt. I bästa fall.
För debatt har ändå inte saknats under Lena Adelsohn Liljeroths tid som kulturminister och detta tack vare att hon gjort flera uppmärksamma uttalanden. Nu senast handlade det om att skådespelaren Sven Wollter förra söndagen satte upp en cabaret i Norrköping till förmån för hemlösa. När moderaten Sven-Åke Molund hyllade Wollters initiativ på Facebook replikerade partikamraten tillika kulturministern: ”Sven Åke, du har varit med så länge att du säkert vet att kommunisterna (ja, Wollter kallar sig stolt för kommunist) aldrig haft någon medkänsla med samhällets olycksbarn”.
Som nyhetsstoff tycker jag sådana här uppdateringar på privata Facebooksidor, trots allt ej officiella forum, sällan förtjänar några större rubriker men landets nyhetsredaktioner rapporterade i alla fall. Men när jag sen letade runt på deras kultursidor var det däremot förvånansvärt tunt. Det är trots allt statsrådet över kultur som ifrågasatte en kulturarbetare och ett kulturevenemang. Av flera anledningar tycker jag därför det finns anledning att ställa frågor kring Adelsohn Liljeroths lämplighet på sin post.
För det första undrar jag vad hon har för människosyn. På vilket sätt är uppsåtet förkastligt på grund av gärningsmannen? Tankegången bakom hennes replik verkar vara av grumligaste sort. Om hon själv skulle hamna i nöd med fara för sitt liv skulle hon då tacka nej till hjälp från säg Jimmie Åkesson? ”Jag tycker man ska värdesätta en människa för vad den gör och inte för vad den tycker”, svarade Molund henne på Facebook. Något bättre men själv tycker jag det är meningslöst att försöka värdesätta på detta vis eftersom varje människas värde är oändligt.
För det andra har jag betänkligheter kring hennes bildning. Jag avskyr intellektuellt snobberi och tycker inte att ett visst antal akademiska poäng krävs för en ministerportfölj. Men en hyfsad dos allmänbildning behövs nog för att klara jobbet som kulturminister. Personligen anser jag visserligen att Wollters självvalda politiska etikett är ett onödigt tungt kors att bära på men dagens svenska kommunister har ingen skuld till det blod som spilldes av de forna öststatsdiktaturerna. Vill Adelsohn Liljeroth markera mot suspekta vänsteråsikter så publiceras det på svenska kultursidor emellanåt fortfarande om inte devota så i alla fall förstående texter om den tyska terroristgruppen RAF. En kommunistisk grupp vars bestående idéhistoriska bidrag är en vämjelig elitistisk tanke om att kapitalismens sanna natur kan dras fram i ljuset genom att man mördar folk i klassfiendens sold. Men att banalt ifrågasätta någon på grund av en etikett är undermåligt.
För det tredje undrar jag förstås vad hennes ministerpost betyder för svenskt kulturliv. Hon har alltså tidigare skrivit en debattartikel om att skattemedel inte bör gå till tidningar som motverkar demokratins grundläggande värden och i hennes definition ingår inte bara högerextremister samt främlingsfientliga utan också kommunistiska medier. Det lät godtyckligt värre och nu vet vi alltså att också alla kulturarbetare som kallar sig kommunister bör bannlysas. Tanken att andra med vänsteråsikter missgynnas av hennes politik ligger ju nära.
Lena Adelsohn Liljeroth har genom flera sådana här märkliga utspel återkommande skapat debatt under sina två valperioder som kulturminister. Som när hon under konstmässan Market i Stockholm fick syn på konstnären NUG:s videoverk Territorial pissing och bestämt hävdade att det inte är konst och att graffiti till sin natur är illegalt. Eller när Ken Ring skrev ”Knulla P3 Guld och Grammis!” och kulturministern kände sig nödgad att tillrättavisa: ”Det visar hur vanligt det är att koppla sexualitet och hämnd”. I en demokrati är det inte kulturministerns sak att avgöra vad som är konst eller ej och hennes bokstavstrogna tolkning av ordet ”knulla” i detta sammanhang avslöjar bara hur dålig koll hon har på vardagsuttryck hos många arbetar- och medelklassvenskar under 50 år. För vår hip hopstjärna sa ju bara ”fuck you” fast på svenska vilket i sammanhanget förstås betyder ”dra åt helvete”.
Inför valet 2014 har ännu inte en enda kulturpolitisk satsning lyfts fram av partierna. I alla fall inte i tillräcklig grad för att vi skulle kunna tala om en riksdebatt. I den bemärkelsen verkar kulturen få en mer undanskymd plats i denna valrörelse än 2010 års. Å andra sidan så blev debatten den gången allt tystare ju närmare vi kom valdagen och Adelsohns Liljeroths pekfingerpolitik är intressantare än Göran Hägglunds svammel om ”verklighetens folk”. För den förra är, till skillnad från vad den senare då var, trots allt kulturminister och hennes olika utspel från samt lämplighet på den posten skulle kunna bli en utgångspunkt för att lyfta kulturpolitiken i valrörelsen.
Publicerad i Västerbottens-Kuriren
Del av vårt kulturarv – narrens drift med makten eller folklig underhållning
Halloween pekas ut som djävulens högtid, hiphop kritiseras för att i största allmänhet vara en hatisk musikgenre och en kastad tårta kallas för ”hot mot demokratin”.
Den senaste veckans krystade och tomma tunnors debattklimat sammanfaller med att hösten kommit igång på riktigt. Jag funderar därför på om vi inte så här års skulle ha användning för ett begrepp inom opinionsjournalistiken som motsvarar ”sommartorkan” hos nyhetsredaktionerna. Kanske ”höstdimman”?
Inför Svt Debatt förra torsdagen påstods den inbjudna debattören och kristna författaren Tommy Dahlman rasa över det allt mer populära firandet av Halloween. ”Vi ska inte ge mer plats till Djävulen och hans anhang” citerades han på Svt.se.
Men i programmet blev det inte mycket av det utlovade. Han hade visserligen ett teologiskt argument men framförallt visade det sig Dahlman förlorat flera anhöriga och menade att den terapeutiska verkan som allhelgonahelgen har för många sörjande går förlorad om Halloween istället tar över. Jag håller inte med honom men det är uppenbart att redaktörerna på Svt Debatt övertolkat vad de kunnat för att dra igång en konstlad diskussion om högtiden.
Sedan blev det rabalder kring hiphop. Smålands-Postens ledarskribent Marcus Svensson skrev en okunnig ledare där han jämförde med Vit makt-musik men där ”rasismen i stället riktar sig mot det vita samhället, där kriminalitet hyllas, polisen hatas och kvinnor konsekvent beskrivs som horor.” En helt sanslös jämförelse eftersom det, till skillnad från nazimusiken, givetvis inte går att generalisera på det viset om världens kanske största genre inom populärmusiken.
Detta förstod Svensson snart själv och ångrade sig men istället för att diskutera de problematiska budskap som odiskutabelt finns inom delar av genren så fortsatte debatten som vore det 80-tal och det bara fanns två positioner att välja mellan – för eller emot den satanistiska hårdrocken.
I tisdags blev så Jimmie Åkesson tårtad. Jag delar inte förövarens åsikt om att ”fascist” är rätt politisk beteckning för SD:s partiledare men kan förstå frustrationen hos en 60-årig judinna som ser hur högerextremismen återigen växer. Att sedan lejonparten av landets opinionsbildare, från Sanna Rayman på mörkblåa Svd:s ledarsida till Aftonbladets kommuniströda kulturchef Åsa Linderborg, anser att den kastade tårtan hotar demokratin är rent löjeväckande och det är detta etablissemangs hysteriska reaktioner som är skyldiga till att SD vinner sympatier på detta.
Ända sedan franska ”Konditorer utan gränser” började tårta på 70-talet har symboliken varit glasklar – att peka ut makthavare som pajasar. Det har funnits ett världsomspännande tårtkastarnätverk och under Gulfkriget initierades 2001 en kampanjmånad fyndigt kallad ”Operation Dessert Storm”. När de tårtade Bosse Ringholm skrev Kristianstadsbladets ledarsida att han stod lika naken som kejsaren i HC Andersens saga, DN anklagade honom för att sakna humor och Aftonbladet hade dagen efter recept på ”hur du gör en Bossetårta”. Och Gustaf Fridolin skrev en artikel med rubriken ”Tårtkastning är bra för demokratin”.
När det samma år blev Carl XVI Gustafs tur att mulas med ett bakverk så sade han direkt efteråt att ”det är sånt som händer” och landets opinionsbildare tog heller inte lika allvarligt på händelsen som när främlingsfientlighetens främsta ansikte nu blev nedkladdad av grädde. Detta trots att det den gången var fråga om högmålsbrott och blev den senaste gången någon dömts för ”förgripelse mot konungen”.
Jag vet inte men kanske har det alltid blivit höga brösttoner i debatten när det mörka halvåret gör sitt inträde. Kanske rullar det då in en höstdimma också i opinionsjournalistiken som när töcknet lättat visar sig bygga på starkt överdrivna tolkningar.
Publicerad i Skånska Dagbladet
Annie Lööf och Jimmie Åkesson – visionärer?
Svensk politik drar som bekant åt mitten och partierna lägger sig allt närmare varandra. Det finns ju till och med ett fint ord för dessa försök att locka de så kallade mittenväljarna – triangulering. Enligt rådande medieklimat är politiska taktiker med mer ideologisk tyngd dumdristiga. Men är det verkligen sant?
Anders Behring Breivik har på det grymmaste och mest vansinniga sätt som går att föreställa sig sökt mediernas strålkastare för att förklara sin politiska ståndpunkt. Detta har han gjort genom att begå ett massmord på barn. Han har redan fått mer än sina femton minuter i rampljuset och nu ger världens medier honom betydligt fler.
Traditionell skolavslutning i skolan
UR ARKIVET. Vid mer än var tredje skolavslutning i kyrkan förekommer bön eller välsignelse vilket strider mot Skolverkets riktlinjer. Samtidigt visar en annan undersökning att mer än varannan svensk är positiv till skolavslutning i kyrkor eller andra religiösa byggnader. I veckans arkivartikel ifrågasätts om detta verkligen är en fråga där centrala direktiv ska bestämma över lokalsamhället.
Journalisterna Annika Hamrud och Elisabet Qvarford har i veckan släppt boken ”Svensk, svenskare… Ett reportage om Sverigedemokraterna”. I söndags skrev de på SVT Debatt om partiets ”ompaketering” för att dölja deras främlingsfientliga agenda. Artikeln påminner mig om en händelse från i vintras när jag och mitt krogsällskap hamnade på ett av Malmös ruffigare hak.
Traditionell skolavslutning i kyrka
Nu går det fort, fort. Misstänker att många vuxna med barn känner detsamma så här i slutet av vårterminen. Med rasande tempo ska utvecklingssamtal, utflykter och skoldiscon avverkas.