Debatten om den politiskt allt ensidigare dagspressen har tagit rejäl fart efter valet. I Presstödsnämndens nyligen framlagda rapport om dagstidningarnas ekonomi framkommer att också ägarkoncentrationen fortsätter att öka.

Idag har två ägare tillsammans närmare hälften av landets tidningar med branschandelar om 23,7 procent vardera. De två är Bonnier, som äger bland annat DN, Expressen och Sydsvenskan, samt Stampen med flaggskeppet Göteborgs-Posten. Robert Sundberg, ledarskribent på Dala-Demokraten, gav i veckan förslag på hur likriktningen kan mildras.

På den mediekritiska sajten Second Opinion pekade han dels på några gamla, i debatten ofta framförda åtgärdsförslag – att förstärka public service och öka det statliga presstödet samt att lagstifta mot ägarkoncentrationen. Det senare exemplifierat med Norge där en ägare maximalt får inneha en tredjedel av pressen. Sedan framförde Sundberg också en nyare idé om ”intern mångfald”.

Flera av de stora koncernerna äger nämligen numera också socialdemokratiska tidningar samtidigt som deras borgerliga tidningar har monopol i sina spridningsområden. Sundberg uppmanar ägarna att låta ledartiklar från sina s-tidningar publiceras också i deras borgerliga. I första hand där det inte finns motröster på tidningsmarknaden antar jag.

Ett enkelt sätt för bättre balans kan tyckas. Men jag ser ett par problem med detta förslag.

Återpubliceringar inom samma koncern, att socialdemokratiska ledarartiklar också trycks i högertidningarna, är visserligen en billig åtgärd men betyder inte ökad mångfald i antal skribenter. Då är egna politiska skribenter med motsatta åsikter, som centerpartistiska Skånska Dagbladets satsningar på s-ledare, att föredra. Men en dagstidning kan ju inte ha hur många sidor opinionsmaterial som helst och om andra vinjetter, som krönikor och debatt, får minskat utrymme så har i slutändan kanske inte den åsiktsmässiga pluralismen ändå vunnit något.

Socialdemokraterna utgör inte det enda partialternativet som motvikt till borgerlig dominans. Dessutom är de flesta dagstidningsläsare nog hyfsat samhällsintresserade men ytterst få är medlemmar i ett parti. Vill man öka läsandet av ledarsidorna så är det knappast inom partipolitiken som bredden ska sökas. Valåren undantagna så finns det en betydligt hetare glöd hos delar av folk- och de sociala rörelserna.

Så i vad och var finns det politiskt engagemang?

Det tror jag är den första fråga en publicist, seriöst intresserad av att bryta likriktningen, ska ställa sig. Istället för att fortsätta i gamla spår, i miljöer där skillnaden mellan partipolitiker och ledarskribenter ofta bara handlar om kavajbyten. Och där de politiska skillnaderna, dynamiken, inte alltid står att finna mellan de borgerliga partierna och ett oppositionsparti med stöd av mindre än en tredjedel av väljarkåren.