Fyra miljöaktivister greps i onsdags efter att ha klättrat upp på ett litet dörrtak ovanför Rosenbad och vecklat ut en banderoll med texten ”Vi låter kolet ligga”. Även om jag förstås inte känner till vilka de juridiska konsekvenserna kommer bli vågar jag påstå att rubrikerna om de våldsamma aktivisterna undergräver demokratin.
Fortsätt läsa Rubrikerna om miljöaktivisternas våld undergräver demokratin
”De beter sig som ett band som inte har repeterat”, säger PR-konsulten Paul Ronge om Miljöpartiets kommunikationsarbete om sin nuvarande kris. Det har skrivits en hel del om partiets mediehantering. Mycket tyder på att det också handlar om en ideologisk kris och istället för att blåsa upp futtiga symbolfrågor som handskakningar borde medierna granska vilka slags krafter som tillåts inom partiet och hur långt kulturrelativismen sträcker sig.
I tisdags hade Svt:s nya dokusåpa Diktatorn premiär. Åtta ungdomar med olika bakgrunder stängs in i en ”diktatur” där deras rättigheter och friheter undan för undan inskränks. Ett spännande upplägg med till synes de folkbildande demokratiska ambitioner som public service-bolagens sändningstillstånd andas. Men tyvärr verkar UR, som producerar serien, blandat ihop korten i sin iver att skapa debatt. I veckan rapporterade Expressen att en av deltagarna har rasistiska åsikter.
Efter att umeåläkaren och hans team för ett par veckor sedan ställde sig i vägen för Jimmie Åkesson och förklarade att han inte var välkommen på sjukhuset har liknande protester mot Sverigedemokraterna börjat sprida sig på olika arbetsplatser runt om i landet. Självklart är detta bra. Som Nicklas Sandström, moderat oppositionslandstingsråd i Västerbotten, skriver på sin blogg så är inte SD ett parti som de andra riksdagspartierna eftersom de inte har ”alla människors lika värde som en ideologisk grundbult.”
Samtidigt. Tusentals medborgare har röstat på detta parti och de som anser att SD också bör kunna utnyttja sin demokratiska rätt att bilda opinion har en poäng. Det som tittar på dilemmat genom demokratiska, och ärliga, glasögon ser givetvis ett moment 22 här.
Anställda ska i den mån det går att undvika inte tvingas delta i propagandauppvisningar på arbetstid. I alla fall inte så länge en inte jobbar i ett parti eller någon annan form av politiskt cirkussällskap. Och detta borde gälla oavsett ideologisk färg på den anställde och artisten. I Malmö planerar brandmän att idag onsdag lämna arbetsplatsen och bege sig ut på övning när Jimmie Åkesson kommer på visit. Visserligen har denna variant, istället för att försöka hindra SD, uppstått av en tråkig anledning eftersom brandmännen inte vill utsättas för de hot som drabbat den vårdpersonal som vågat stå upp mot de främlingsfientliga. Brandmännen har därför också valt att vara anonyma. Men trots smolket i bägare är detta en sjysst lösning där dom slipper möta Åkesson med anhang och de senare ändå får genomföra sitt arbetsplatsbesök. Visserligen på en tom brandstation men helt klart en rimlig lösning för bägge parter.
Men inte en lösning för alla arbetsplatser. Sjukhus- eller skolpersonal kan ju inte lämna sina jobb ens för några timmar. Principen att de som ”berörs ska besluta” bör i sådana fall vara vägledande i största möjliga mån. Om personal och patienter på ett sjukhus, eller personal och elever på en skola, får sista ordet kan vi prata om demokrati på riktigt. Visserligen kan det leda till att enskilda individer som blir i minoritet på sina arbetsplatser kommer i kläm. Men trots allt är detta så demokratiskt som det är möjligt och innebär också en ”skademinimering” då det det öppnar för olika lokala policies istället för centrala direktiv vilka antingen alltid kommer köra över de direkt berörda eller alltid göra undantag för SD:s rättigheter.
På 80-talet fanns en kampanj som hette Rör inte min kompis vilken manade till antirasistisk solidaritet. De protester som nu sprider sig på svenska arbetsplatser är gräsrotsreaktioner och bör så få vara utan att det nödvändigtvis måste leda till generella regler och lagar. Rör inte min arbetskamrat! Vackrare än så här kommer ”supervalåret” knappast bli.
Publicerad i Västerbottens-Kuriren
Lena Adelsohn Liljeroth
På söndag sätter skådespelaren Sven Wollter upp en cabaret i Norrköping till förmån för hemlösa. När moderaten Sven-Åke Molund tidigare i veckan hyllade Wollters initiativ på Facebook replikerade partikamraten tillika kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth: ”Sven Åke, du har varit med så länge att du säkert vet att kommunisterna (ja, Wollter kallar sig stolt för kommunist) aldrig haft någon medkänsla med samhällets olycksbarn”.
Trots allt visar rapportförfattarna, som på denna bild, att de är insatta
En ny statlig utredning om ”våldsbejakande extremism” har i dagarna presenterats för demokratiminister Birgitta Ohlsson. Liksom liknande de senaste åren är risken stor för att det i praktiken, i arbetet ute i skolor etc, kommer innebära att radikalvänster och högerextrema betraktas på samma vis och att det stävjande arbetet därmed blir inskränkt demokrati.
Insändarskribent från Muf eller Flashback-freak?
Häromdagen läste jag att det ”är objektivt sant” att socialister vill avskaffa demokratin. Att det är ”inbyggt i själva ideologin”. En insändare från Muf? Eller kanske en så kallad analys från högerextrema sajten Dispatch International? Eller möjligtvis en konspirationsteori från någon anonym foliehatt på Flashback?
Del av vårt kulturarv – narrens drift med makten eller folklig underhållning
Halloween pekas ut som djävulens högtid, hiphop kritiseras för att i största allmänhet vara en hatisk musikgenre och en kastad tårta kallas för ”hot mot demokratin”.
Den senaste veckans krystade och tomma tunnors debattklimat sammanfaller med att hösten kommit igång på riktigt. Jag funderar därför på om vi inte så här års skulle ha användning för ett begrepp inom opinionsjournalistiken som motsvarar ”sommartorkan” hos nyhetsredaktionerna. Kanske ”höstdimman”?
Inför Svt Debatt förra torsdagen påstods den inbjudna debattören och kristna författaren Tommy Dahlman rasa över det allt mer populära firandet av Halloween. ”Vi ska inte ge mer plats till Djävulen och hans anhang” citerades han på Svt.se.
Men i programmet blev det inte mycket av det utlovade. Han hade visserligen ett teologiskt argument men framförallt visade det sig Dahlman förlorat flera anhöriga och menade att den terapeutiska verkan som allhelgonahelgen har för många sörjande går förlorad om Halloween istället tar över. Jag håller inte med honom men det är uppenbart att redaktörerna på Svt Debatt övertolkat vad de kunnat för att dra igång en konstlad diskussion om högtiden.
Sedan blev det rabalder kring hiphop. Smålands-Postens ledarskribent Marcus Svensson skrev en okunnig ledare där han jämförde med Vit makt-musik men där ”rasismen i stället riktar sig mot det vita samhället, där kriminalitet hyllas, polisen hatas och kvinnor konsekvent beskrivs som horor.” En helt sanslös jämförelse eftersom det, till skillnad från nazimusiken, givetvis inte går att generalisera på det viset om världens kanske största genre inom populärmusiken.
Detta förstod Svensson snart själv och ångrade sig men istället för att diskutera de problematiska budskap som odiskutabelt finns inom delar av genren så fortsatte debatten som vore det 80-tal och det bara fanns två positioner att välja mellan – för eller emot den satanistiska hårdrocken.
I tisdags blev så Jimmie Åkesson tårtad. Jag delar inte förövarens åsikt om att ”fascist” är rätt politisk beteckning för SD:s partiledare men kan förstå frustrationen hos en 60-årig judinna som ser hur högerextremismen återigen växer. Att sedan lejonparten av landets opinionsbildare, från Sanna Rayman på mörkblåa Svd:s ledarsida till Aftonbladets kommuniströda kulturchef Åsa Linderborg, anser att den kastade tårtan hotar demokratin är rent löjeväckande och det är detta etablissemangs hysteriska reaktioner som är skyldiga till att SD vinner sympatier på detta.
Ända sedan franska ”Konditorer utan gränser” började tårta på 70-talet har symboliken varit glasklar – att peka ut makthavare som pajasar. Det har funnits ett världsomspännande tårtkastarnätverk och under Gulfkriget initierades 2001 en kampanjmånad fyndigt kallad ”Operation Dessert Storm”. När de tårtade Bosse Ringholm skrev Kristianstadsbladets ledarsida att han stod lika naken som kejsaren i HC Andersens saga, DN anklagade honom för att sakna humor och Aftonbladet hade dagen efter recept på ”hur du gör en Bossetårta”. Och Gustaf Fridolin skrev en artikel med rubriken ”Tårtkastning är bra för demokratin”.
När det samma år blev Carl XVI Gustafs tur att mulas med ett bakverk så sade han direkt efteråt att ”det är sånt som händer” och landets opinionsbildare tog heller inte lika allvarligt på händelsen som när främlingsfientlighetens främsta ansikte nu blev nedkladdad av grädde. Detta trots att det den gången var fråga om högmålsbrott och blev den senaste gången någon dömts för ”förgripelse mot konungen”.
Jag vet inte men kanske har det alltid blivit höga brösttoner i debatten när det mörka halvåret gör sitt inträde. Kanske rullar det då in en höstdimma också i opinionsjournalistiken som när töcknet lättat visar sig bygga på starkt överdrivna tolkningar.
Publicerad i Skånska Dagbladet
”Sveriges största demokratiska mötesplats”. Almedalsveckan har fyllt medierna till brädden i veckan. Arrangemangets slogan är provocerande. I alla fall för oss som menar att det centrala i en demokrati är att makten ligger i händerna på folket vilket, direkt eller indirekt, då styr samhället.
Rosengårdsskolan ska läggas ned men journalister är inte välkomna att intervjua elever och personal om hur de känner inför beslutet. Att företagsrepresentanter inte alltid ställer upp i media och ibland till och med medvetet försvårar arbetet är ett demokratiskt problem. Men att också folkvalda politiker och offentliganställda tjänstemän krånglar borde vara en barnsjukdom som vårt samhällssystem lämnat bakom sig för länge sen.