”Vi är i chocktillstånd. Jag kan inte förstå att det är sant”, sa mamman till Aftonbladet. ”Det går inte att förstå”, till Expressen.

För två veckor sedan sköts en tjugoåring med Downs syndrom ihjäl i Stockholm av polis. En tragisk olycka som berört många svenskar. Några dygn efter de dödliga skotten sitter reportrar i mammans soffa. Tragedins nyhetsvärde kan givetvis inte ifrågasättas och inte minst polisens uppgifter måste förstås granskas. Men är det rimligt att så här kort efter händelsen filma och lägga ut namn och ansikte på den uppenbart chockade mamman?

I avhandlingen ”Sorgens avtryck. Erfarenheter av medverkan som sörjande i journalistik om brott och olyckor” undersöker medieforskaren Anette Forsberg just detta. I den låter hon 22 personer vilka intervjuats av svenska medier i egenskap av sörjande komma till tals. Även om man nog inte ska dra allt för generella växlar så är det intressant att dessa röster också förmedlar en positiv bild av sina möten med nyhetsmedia. Ingen av dem ångrar sin medverkan, inte heller de som framför att de blivit mer kritiska och negativa till journalister och journalistik.

Framförallt verkar det handla om att de uppfattar det som att medieexponeringen bekräftar känslorna för den avlidne, att han eller hon förtjänar uppmärksamhet och inte är någon som bara glöms bort. Det upplevs också trösterikt att kretsen sörjande vidgas när andra, ibland helt okända människor, på grund av uppmärksamheten inbjuds att visa sympati.

Givetvis görs övertramp och flera av de intervjuade utsattes också för vad Forsberg kallar ”redaktionella kränkningar”. Det vill säga att de anhöriga ibland kände sig överkörda på grund av att journalistikens intressen ju inte alltid är densamma som de drabbades.

Men att ingen ångrar sin medverkan är anmärkningsvärt. Antagligen har det att göra med att vi alla i de sociala mediernas tidevarv blivit vana vid att lägga ut en hel del om våra privatliv i mer offentliga sammanhang än tidigare. I allt större utsträckning också negativa saker.

Men hur media kan visa hänsyn verkar mycket handla om just tidpunkt. Forsberg manar journalister till att noga överväga om man ska publicera intervjuer med anhöriga i närtid. ”Gör man det ska man tänka på sättet man tar kontakt med personen, och vad den intervjuade själv har för bild av vad det kommer resultera i”.

Svaret på det senare kan i fallet med mamman till den skjutne tjugoåringen bara hon själv svara på. Men kanske är det för henne fortfarande för tidigt att avgöra det. Självklart blev det mer gripande journalistik med ett ansikte men för granskningens skull bidrog det inte med något. De initiala intervjuerna med mamman borde med andra ord nog gjorts anonymt.