Redan innan häktningen gick Expressen ut med namn och bild på den 38-åriga serieskytten. Snart hade flera andra medier hakat på. Långsiktigt är detta ohållbart.
Etikettarkiv: Expressen
Moderaternas oljekolvar
Häromdagen avslöjade Climate Action Network att flera av Europas största utsläppare, bland annat oljebolaget BP som nu leds av svensken Carl-Henrik Svanberg, sponsrar klimatförnekare. Nu skriver Expressen att Moderaternas tidigare miljötalesman och nyblivna partisekreterare Sofia Arkelsten låtit sig bjudas på en exklusiv resa till Sydfrankrike av Shell.
Några månader efter att Arkelsten i maj 2008 bjudits på ett PR-jippo i staden Pau, fem mil från den spanska gränsen, yttrande hon följande i riksdagen: ”Till och med bensinbolag som Shell och Preem pratar om klimatfrågorna, och det är bra. Jag tror att de stora förändringarna kommer att ske i de mest utskällda branscherna”.
Mutad någon?
Först hade vi Bildt och Lundin Oil. Nu har vi Arkelsten och Shell. Återstår att se om moderaternas välsmorda propagandamaskineri även denna gång kan gjuta olja på vågorna.
Självmord i direktsändning
I måndags direktsände en ung man sitt självmord på nätet, ivrigt påhejad av anonyma skribenter. Något liknande har aldrig hänt i Sverige och under veckan har en debatt kretsat kring två ämnen med anledning av händelsen: Nätets samtalsklimat och de etablerade mediernas exploatering av tragedier.
Vid lunchtid i måndags startar en 21-årig, deprimerad man en diskussionstråd på nätforumet Flashback under rubriken ”Hängning”. Han berättar att han ska ta livet av sig, vilka smärtstillande medel han stoppat i sig för ändamålet och att han snart kommer att skicka uppgifter hur man kan följa självmordet via hans webbkamera. Flera av trådens kommentatorer kan uppfattas som känslomässigt helt störda. Någon kallar 21-åringen för feg, att han aldrig kommer våga ta steget, en annan undrar hur länge han ska behöva vänta för han måste snart åka till jobbet osv.
Dryga timmen senare är självmordet fullbordat efter ett bildflöde med uppdateringar varannan sekund.
Att Expressen publicerade namn och foto på den döde har också upprört många men jag tycker det är orättvist att kalla detta för hänsynslös exploatering. I det här fallet var publiceringen faktiskt inte luddigt motiverad i ”allmänhetens intresse” utan i de berördas. 21-åringen själv önskade uppenbarligen inte en obemärkt bortgång. Och de anhöriga ville sedan ge en annan bild av den avlidne än de rykten och felaktigheter som snabbt började spridas på nätet och systern lät sig också intervjuas. Så även om jag inte skriver ut namnet här så förelåg det ett annat publicistiskt, och i mina ögon godtagbart, skäl för Expressen att göra det.
Flera har i debatten velat göra de cyniska nätkommentatorerna medansvariga till tragedin. Men på nätet är diskussionskulturen på sina ställen hård och Flashback tillhör ett av de friare forumen där det mesta är tillåtet att skriva. Som nätforskaren Marcin de Kaminski konstaterade i en debattartikel i Aftonbladet har antalet självmord stadigt minskat de senaste trettio åren och det är svårt att se några kopplingar mellan extrema nätkulturer och att människor avslutar sina liv i förtid.
På Cybernormer.se, en sajt för ett rättssociologiskt projekt med samma namn, utvecklar de Kaminski resonemanget. Han menar att Flashbacks användare utnyttjar ”forumet som någon sorts kognitiv lekstuga, där man prövar sina egna och andras gränser till det yttersta. Genom att utmana varandra på ett eller annat sätt kan man på sätt och vis lära känna sig själv”. Hetsen och hånet var en del av jargongen men var också ett uttryck för att en del helt enkelt inte trodde att självmordet skulle iscensättas.
När självmordet var ett faktum så svängde tonläget i diskussionstråden plötsligt. Även i denna till synes hårda nätkultur visade det sig alltså finnas människor med förmåga till empati.
Oppositionella åsikter i pressen
Debatten om den politiskt allt ensidigare dagspressen har tagit rejäl fart efter valet. I Presstödsnämndens nyligen framlagda rapport om dagstidningarnas ekonomi framkommer att också ägarkoncentrationen fortsätter att öka.
Idag har två ägare tillsammans närmare hälften av landets tidningar med branschandelar om 23,7 procent vardera. De två är Bonnier, som äger bland annat DN, Expressen och Sydsvenskan, samt Stampen med flaggskeppet Göteborgs-Posten. Robert Sundberg, ledarskribent på Dala-Demokraten, gav i veckan förslag på hur likriktningen kan mildras.
På den mediekritiska sajten Second Opinion pekade han dels på några gamla, i debatten ofta framförda åtgärdsförslag – att förstärka public service och öka det statliga presstödet samt att lagstifta mot ägarkoncentrationen. Det senare exemplifierat med Norge där en ägare maximalt får inneha en tredjedel av pressen. Sedan framförde Sundberg också en nyare idé om ”intern mångfald”.
Flera av de stora koncernerna äger nämligen numera också socialdemokratiska tidningar samtidigt som deras borgerliga tidningar har monopol i sina spridningsområden. Sundberg uppmanar ägarna att låta ledartiklar från sina s-tidningar publiceras också i deras borgerliga. I första hand där det inte finns motröster på tidningsmarknaden antar jag.
Ett enkelt sätt för bättre balans kan tyckas. Men jag ser ett par problem med detta förslag.
Återpubliceringar inom samma koncern, att socialdemokratiska ledarartiklar också trycks i högertidningarna, är visserligen en billig åtgärd men betyder inte ökad mångfald i antal skribenter. Då är egna politiska skribenter med motsatta åsikter, som centerpartistiska Skånska Dagbladets satsningar på s-ledare, att föredra. Men en dagstidning kan ju inte ha hur många sidor opinionsmaterial som helst och om andra vinjetter, som krönikor och debatt, får minskat utrymme så har i slutändan kanske inte den åsiktsmässiga pluralismen ändå vunnit något.
Socialdemokraterna utgör inte det enda partialternativet som motvikt till borgerlig dominans. Dessutom är de flesta dagstidningsläsare nog hyfsat samhällsintresserade men ytterst få är medlemmar i ett parti. Vill man öka läsandet av ledarsidorna så är det knappast inom partipolitiken som bredden ska sökas. Valåren undantagna så finns det en betydligt hetare glöd hos delar av folk- och de sociala rörelserna.
Så i vad och var finns det politiskt engagemang?
Det tror jag är den första fråga en publicist, seriöst intresserad av att bryta likriktningen, ska ställa sig. Istället för att fortsätta i gamla spår, i miljöer där skillnaden mellan partipolitiker och ledarskribenter ofta bara handlar om kavajbyten. Och där de politiska skillnaderna, dynamiken, inte alltid står att finna mellan de borgerliga partierna och ett oppositionsparti med stöd av mindre än en tredjedel av väljarkåren.
När pressen blåser åt höger
På måndag kommer landets samtliga nyhetsmedier att rapportera och analysera varenda decimal i röstresultatet. Men är det inte nu, när hela valcirkusen blåser över, också dags för att rikta strålkastarljuset inåt – mot mediernas valrörelse?