De sociala mediernas hårda samtalsklimat har som bekant även smittat av sig på de opinionsbildande sidorna. I kombination med de högerextrema samhällsvindarna har vi sett allt fler självbetitlade liberaler försvara rent reaktionära ståndpunkter samt attackera frihetskämpar på vänsterkanten.

Jag har alltid hyst viss klockarkärlek till liberalismen. Det beror nog inte bara på att det enda politiska ungdomsläger jag någonsin bevistat var med Folkpartiets Ungdomsförbund, som LUF hette på den tiden jag gick i gymnasiet. Inte heller endast på grund av att många av mina närmaste är liberaler. Nej, huvudorsaken är förmodligen att de frihetliga vänsterideal jag håller mig med gör att jag, i en filosofisk mening, själv är liberal.

Under många år har jag också i olika sammanhang fört fram att vänstern måste hålla handen utsträckt till det liberala politiska lägret. Att arbetarrörelsen är för svag för att själv kunna försvara de, ur ett socialistiskt perspektiv, elementära fri- och rättigheter vi trots allt åtnjuter men som med ökad intensitet nu hotas av den bruna farsoten.

Men hur många är idag liberalerna som står emot bombhögern? Som vill öppna gränser för flyktingar, kämpar för drägliga liv åt EU-migranter och tar frågor om HBTQ-rättigheter, kön och etnicitet etc på allvar? Och framförallt – är de alls intresserade av att stödja de som idag sysslar med frågorna?

När man numera talar om sådana här förhoppningar är det bäst att göra ett tillägg, exempelvis adressera de vänsterhanden sträcks ut till som ”de anständiga liberalerna”. Borde egentligen inte vara nödvändigt då Alice Teodorescu, Per Gudmundson med flera namnkunniga må lura sina arbetsgivare men även i en bred definition knappast kan kallas liberaler. Men även bland de man kunnat hoppas på verkar numera ofta viljan att demonisera vänstern viktigare än att bilda front i gemensamma frågor.

Bara senaste dagarna har exempelvis Dagens Nyheters ledarsida, som i mina ögon ändå lyckats hålla det liberala fortet under den tid stöveltramparna vunnit mark, publicerat två kontraproduktiva attacker vänsterut.

I onsdags skrev Amanda Björkman om ”Trumpkramarvänstern”. Björkman underbygger sitt minst sagt vidlyftiga resonemang med att citera America Vera-Zavala som i senaste Agenda i Svt uttyckte glädje över att Hillary Clinton förlorade presidentvalet. Att Vera-Zavala också påpekade att det ”absolut inte är bättre” att Trump vann och att hennes aversion beror på att Clinton är en krigshök citerade förstås inte Björkman. Istället svamlar hon om hur Trumps höger och delar av vänstern exempelvis delar ”en förkärlek för murar”.

I söndags ifrågasatte Erik Helmerson forskarrapporten ”Ung och extrem – om våldsbejakande vänsterextremism”. Helmerson menar att rapportförfattaren själv har vänstersympatier och att beskrivningen av förbundet Allt åt Alla, som enligt rapporten bl.a ”arbetat med utsatta EU-migranter och organiserat breda mobiliseringar mot rasistiska demonstrationer”, är generös. Tja, men det är ju sant! I Malmö har exempelvis Allt åt Alla varit aktiva i solidaritetsarbetet med EU-migranterna samt i ett akutboende som förra vintern tog emot 17 000 flyktingar. Liksom i alla stora antirasistiska samlingar i staden senaste åren.

Visst skulle det varit bra om författarens egna åsikter redovisats, det är det alltid, men eftersom inga som helst fel i rapporten redovisas verkar Helmersons uppsåt här vara densamma som Björkmans i hennes bisarra drapa. Det vill säga att till varje pris utdefiniera vänstern. Även de delar som arbetar med frågor vilka rimligen någon som kallar sig liberal borde stödja.