Vårt magasin Konkret fyller 1 år. ”När de köpt sina laptops och avlönat sig själva ett halvår kommer de försvinna,” skrev ett högertroll på Flashback då, kort efter att vi hade sjösatt tidningen ifol. Tji fick ju den! Fortsätt läsa Konkret fyller 1 år
”Att såväl den tidigare chefredaktören Paulina Neuding som den nuvarande Ivar Arpi, liksom de andra i redaktionsledningen, bjuder ägarna motstånd är i ett större perspektiv ett sundhetstecken.” Jag skriver apropå de senaste turerna i striderna på Bulletin. Fortsätt läsa Inte medarbetarnas fel att Bulletin sjunker
Det finns förstås ett nyhetsvärde i att kända människor avlider men frågan är hur stor den är.
Du har senaste dagarna hört det i radio, läst det i tidningarna och sett det på tv. Sven-Erik Magnusson i Sven-Ingvars är död. Det kommer säkert inte som en nyhet för de flesta men det kan ändå vara på sin plats att påpeka att livet ej är oändligt. Folk dör förr eller senare. Det gäller oss alla och 74 år är visserligen under genomsnittet men kan ändå inte kategoriseras under någon säljande rubrik om ”allt för tidig bortgång”.
Jag vill på inget sätt förringa Sven-Erik Magnussons betydelse för svenskt musikliv. Men när till och med pratprogrammet Ring P1 väljer att hylla den bortgångna med att spela en bit ur hans låtskatt undrar jag om inte detta säger något om medieklimatet 2017.
När medierna i onsdags översvämmades av beskedet om Sven-Erik Magnussons död hade trycksvärtan i nekrologerna för Torgny Lindgren och Chuck Berry knappt torkat. Och i slutet av 2016 gjorde många medier listor på ”sorgens år” då så många artister gått bort. Många av dem hade redan uppmärksammats rikligt för sin bortgång. David Bowie blev 69, Prince 57 och Olle Ljungström blott 54 år.
Men såväl George Martin som Jan-Öyvind Svahn, Dario Fo och Thorbjörn Fälldins död hade trycksvärtan i nekrologerna för Torgny Lindgren och Chuck Berry knappt torkat.
Och i slutet av 2016 gjorde många medier listor på ”sorgens år” då så många artister gått bort. Många av dem hade redan uppmärksammats rikligt för sin bortgång. David Bowie blev 69, Prince 57 och Olle Ljungström blott 54 år.
Men såväl George Martin som Jan-Öyvind Svahn, Dario Fo och Thorbjörn Fälldin hade alla fyllt 90 och i de flesta fall handlade det om individer i en ålder då det inte är ovanligt för oss i människosläktet att dra vår sista suck.
Det finns förstås ett nyhetsvärde i att kända människor avlider men frågan är hur stor den är. Som för all journalistik är det en publicistisk avvägning och annat som skulle kunna fylla sändningstider och spalter måste förstås tas med i de redaktionella besluten.
Att 40-talisterna nu kommit upp i en aktningsvärd ålder ställer redaktörerna inför en något ny situation. För vi talar här om ”den första ungdomsgenerationen” med en bredare och större krets av idoler än någonsin tidigare i historien.
Om vi utesluter möjligheten att livets gåta kommer lösas inom kort och vi alla kommer leva för evigt, eller åtminstone tills olyckan är framme, så kommer antalet kändisar som dör per år rimligen öka de närmaste åren. Således kommer 2017 med stor sannolikhet i än högre grad än 2016 bli ett ”sorgens år”. För att inte tala om hur nattsvart 2027 kommer bli.
Det här är ingen raketforskning. Antagligen har en hel del av landets redaktörer insett det i längden ohållbara i denna överexponering. Problemet handlar nog, som ofta, i grunden om något så cyniskt som ekonomi. Detta är inte särskilt kostsam journalistik. Ett par sökningar i arkiven och något samtal till en närstående, helst en känd kollega, så går det snabbt att fylla helsidor.
Visst är döden en del av livet men seriösa publicister måste våga hoppa av dödsdansen och prioritera de levandes värld.
”Lämna tillbaka pressleget, Svensson” löd rubriken på en debattartikel av sportjournalisten Robert Laul på SVT:s debattsajt i onsdags. Ilskan riktade sig mot Expressens reporter Niklas Svensson vilken några dagar tidigare twittrat att asylsökanden som ljuger om sin ålder omedelbart borde tvingas lämna landet.
Fortsätt läsa Enskilda journalister skapar ej seriösa medier
I veckan har barnböcker återigen debatterats och i stort sett varje kulturredaktion med självaktning har haft en eller flera artiklar i ämnet. Men liksom liknande diskussioner senaste åren handlar det om en storm i ett vattenglas och de fördjupande ambitioner som kulturjournalistiken ofta stoltserar med har kommit i skymundan.
”Jan Lööfs populära böcker kan stoppas” basunerade DN kultur ut i söndags. Detta med anledning av att författarens förlag har synpunkter på Morfar är sjörövare och Ta fast Fabian. Två äldre titlar av Lööf som Bonnier Carlsens litterära chef Eva Dahlin menar innehåller ”stereotypa skildringar av andra kulturer”.
Fortare än det går att skriva ”nättroll” på sin mobil rasade en ny debatt i de sociala medierna. ”Litteraturtalibaner som vill förändra Astrid Lindgren, Tintin och nu Jan Lööf. Det är samma censur som mördade Charlie Hebdo och hotar Vilks” dundrade exempelvis en anonym twittrare. Men även etablerade opinionsbildare, som socialdemokratiska statsrådet Aida Hadzialic och Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi, kallade tilltaget för censur.
Men givetvis ger förlag ut de alster de vill och i det här fallet önskade Bonnier Carlsen bara ett par försiktiga moderniseringar av de två böckerna. För en författare som Jan Lööf finns det dessutom nog många andra förlag vars våta dröm vore att ge ut honom, med eller utan stereotyper. Morfar sjörövare från 1966 trycktes också nyligen i 100 000 exemplar i samarbete med Läsrörelsen och McDonald’s. Censur? Knappast.
Det här är inte första gången DN Kultur orsakar känslostormar med klickbetesrubriker om barn- och ungdomsböcker. 2012 toppade Dagens Nyheter förstasidan med rubriken ”Bibliotekschef kastar ut Tintin”. Behrang Miri, då nybliven konstnärlig ledare för barn- och ungdomsverksamheten på Stockholms kulturhus, motiverade beslutet med att ”Tintin speglar en nidbild med ett kolonialt perspektiv. Små barn tar in det okritiskt”. Det som egentligen hade hänt var att Skåneprofilen flyttat serieböckerna några meter, bort från avdelningen TioTretton.
Det som framförallt upprörde var Miris uttalande om att all barn- och vuxenlitteratur på Kulturhuset borde nagelfaras. Ingressen i DN förespeglade också en sådan utrensningskampanj. Den skulle dock aldrig kunnat ske eftersom Miri inte hade det mandatet. Men utan den vinkeln skulle storyn kanske inte varit värd mer än en notis. Så gjorde DN verkligen rätt publicistiska avvägningar? Eller användes det tyngre artilleriet medvetet för att piska upp ett #tintingate som den kom att kallas på Twitter? Det verkar inte bättre.
Vi har under senare år haft flera liknande stora debatter kring barnkultur som förenklats till att handla om censur. Men även om Tintingate och Jan Lööf-bataljen eventuellt varit planerade kupper av DN Kultur och därtill vattenglasstormar har det funnits andra, intressantare frågor som gärna skulle fått ta mer plats än all nonsens om åsiktsförbud, PK-poliser etc. Som olika bildtolkningar av Stina Wirséns figur Lilla hjärtat. Eller hur man kan ändra rasistiska och sexistiska inslag i avlidna men förmodligen ändå samtyckande författare, som i fallet med Astrid Lindgren och Pippi Långstrump.
Att kulturjournalistiken tvärtemot dess rykte kan vara en angelägenhet för många medborgare är förstås glädjande. Men dess fördjupande uppdrag har inte alltid kommit till sin rätt i dom här debatterna. ”Under upplysningen var det en självklarhet att inför varje ny bokupplaga korrigera, förbättra, förlänga eller förkorta allt eftersom ny kunskap och nya insikter tillkom”, skrev författaren Erik Wijk på Facebook apropå uppståndelsen kring Lööf. Se där, vilken bra utgångspunkt för en diskussion bortom den svartvita uppdelningen censur vs yttrandefrihet!
I torsdags blev Gefle Dagblad bombotat. Detta med anledning av en pågående granskning som visar hur Gävles moské har kopplingar till extremism. GD:s arbete är viktig journalistik som varken bombot eller rädslan för att underblåsa rasism får sätta stopp för. Fortsätt läsa Viktigt granska extremistisk islamism
Många verkar fixerade vid journalisters politiska åsikter. Men spelar det någon roll om den enskilde journalisten är röd eller blå?
Expressens ledarskribent Naomi Abramovicz kritiserade i tisdags SVT för att vara vänstervridet och även i de sociala medierna har detta gamla ämne diskuterats flitigt i veckan. Upprinnelsen denna gång är att en SVT-anställd frågat efter en antirasistisk debattör på en Facebooksida för marxistiska göteborgsstudenter och avslutat sin efterlysning med orden ”Kampen fortsätter!”.
Visst kanske det inte var en helt lämplig hälsningsfras men en rimligare tolkning än att detta var en uppmaning till ”kommunistisk kamp” är väl att det var ett hopp om fortsatt antirasism vilket knappast går ”på tvärs mot SVT:s värdegrund”?
När Abramovicz dagen efter debatterar ”vänstervridningen” med SVT:s programdirektör Robert Olsson under en Aktuellt-sändning är hon ute på ännu halare is. Medan Olsson pekar på SOM-institutets undersökning om att SVT har högst förtroende bland alla medieföretag hänvisar Abramovicz till alla mail som hon får av upprörda läsare vilka menar att public service är vänstervridet. Det senare är ungefär lika relevant som om jag skulle fråga runt i min, i stor utsträckning röda, bekantskapskrets.
Så SVT:s medarbetare brukar inte oftare luta till vänster än höger? Jo, det finns undersökningar som visar det liksom för hela journalistkåren. Men det betyder inte nödvändigtvis att nyhetsjournalistiken är vänstervriden.
Media är en industri bland andra där varan är konsumenterna i egenskap av presumtiva kunder åt annonsörerna. Vi lever som bekant i en kapitalistisk värld men även om public service-företagen är reklamfria avviker inte deras nyhetsvärderingar nämnvärt från de annonsfinansierade aktörernas.
Den pågående debatten om kursändringar inom opinionsjournalistiken är då betydligt intressantare. Många på vänsterkanten har oroat sig över högersvängningar på borgerliga ledarsidor. Detta skulle förstås kunna avfärdas som gammal skrämseltaktik om högerspöken ifall det nu inte vore för att även en del liberaler själva uttryckt samma farhågor.
”När jag numera läser borgerliga ledarsidor har jag ibland svårt att känna igen mina meningsfränder” skrev exempel Per Svensson häromdagen i en krönika i Sydsvenskan och bekymrade sig för taktiska överväganden i integrationsfrågan i syfte att få med SD i ett borgerligt regeringsunderlag. Han exemplifierade med Svenska Dagbladets ledarsida och ett par veckor inann dess hade Andreas Ekström i sin spalt i tidningen Journalisten pekat ut liknande högersvängningar hos Göteborgs-Posten, Dagens Industri och Expressen.
I ett svar till Ekström beskriver Bengt Olof Dike, tidigare politisk redaktör på Norrköpings tidningar vars beteckning är oberoende moderat, en motsvarande vänsterutveckling på DN:s, Expressens och Aftonbladets kultursidor. I diskussionen om höger- respektive vänstervängningarna på dessa opinionssidor handlar det i hög grad om nyrekryteringar på redaktionerna.
Så spelar det någon roll om den enskilde journalisten är blå eller röd? Jo, men det beror i hög utsträckning vad hen jobbar med.
Hur stor är motsättningen mellan stad och land? Kulturprogrammet Kobra i Svt har gett sig ut på en road trip genom Sverige och sände i förra veckan det första programmet av två där de söker svar på den frågan. Och nu startar också LRF Media sajten Land.se som ska ägna sig åt livet utanför storstäderna.
Aftonbladets pågående granskning av Flashback har kritiserats för uthängningar. I de här fallen har de dock varit motiverade. Andra gånger har däremot de etablerade medierna uppvisat en slapphänt publicistisk hållning som faktiskt påminner om den som Flashback har.
Uthängningar av brottsmisstänkta har blivit allt vanligare i medierna. Detta trots att svenska journalister själva faktiskt har en återhållsam inställning vad gäller namnpubliceringar.
Sedan 1988 hålls Nordiska Mediedager årligen i norska Bergen. I samband med evenemanget brukar det publiceras en större undersökning över folks medievanor och inställningar till nyhetsmedierna. För två år sedan lät de 1 860 skandinaviska journalister själva svara på en rad olik frågor, däribland några kring när det är rätt att gå ut med namn i bevakningen av rättsfall.
De svenska journalisterna är generellt sett mer restriktiva än sina norska och danska kollegor vad gäller namnpublicering innan fällande dom. Vid fall som rör ekonomisk brottslighet kunde 16 procent tänka sig att hänga ut den misstänkta. När det handlar om övergrepp mot barn ville bara hälften, åtta procent av journalisterna i vårt land, gå ut med namn innan dom.
Att medierna inte anonymiserar misstänkta i vissa rättegångar, som den den mot den svenska så kallade serieskytten Peter Mangs eller norska terroristen Anders Behring Breivik, är förstås helt i sin ordning. Det råder ett uppenbart allmänintresse att medierna i sådana fall och i största möjliga mån kan återge händelseutvecklingen utan begränsningar. Detta för att exempelvis motverka att felaktiga och för demokratin och medborgare skadliga konspirationsteorier florerar i samhället. Men vi har ju också vant oss vid att offentliga personer hängs ut i juridiska ärenden som helt saknar annat ”allmänintresse” än att den misstänkta är så kallat kändis och gjort nåt snaskigt, som exempelvis drogrelaterad kriminalitet.
Men glädjande nog är det faktiskt endast en minoritet svenska journalister, 44 procent, som inte vill vänta med att namnpublicera innan dom även när det kommer till offentligt kända personer. Så varför gör medierna idag ändå det i hög utsträckning?
Givetvis handlar det om att de kommersiella villkoren förändrats. De etablerade medierna måste ofta ta hänsyn till olika anonyma nätforum vilka snabbt lägger ut namn och bilder på brottsmisstänkta. Det är förstås problematiskt för de förra om den nyfikna allmänheten föredrar de senare framför de professionella journalistiska produkterna. Men vi riskerar vi ett race mot botten där olika hatiska nätaktörer sätter dagordningen. I det fortfarande relativt nya medielandskapet tror jag de etablerade medierna främst har sitt förtroendekapital i det motsatta, i genomtänkt information och likabehandling.
Nyhetsmediernas existensberättigande är och har alltid varit beroende av att de publicerar korrekt information i enlighet med en försvarbar etik. Och för att uthängningar ska vara försvarbara måste publiceringen leda till någon slags ökad kunskap om vårt samhälle. Mangs och Behring Breiviks bakgrunder ger exempelvis sådana kunskaper men inte kännedomen om kändisars eventuella partyknarkande.