Elisabeth Brännström har läst Alice Winns debutroman. Den handlar om förbjuden kärlek med första världskrigets trauma som fond. Brännström konstaterar att ”In memoriam” är en i stort sett bra läsupplevelse trots en del fel och brister. Fortsätt läsa Alice Winn skildrar förbjuden kärlek med kriget som fond
Etikettarkiv: kritik
Våld inte alltid intressant
Vår mellanunge i händelse där media rapporterade om beväpnade demonstranter
De flesta har förmodligen upplevt att våra nyhetsmedier ibland spetsar sina skildringar av olika händelser. Detta är förstås ofta orsakat av flera mekanismer, alltifrån kommersiella intressen till något så allmänmänskligt som att journalister är människor och människor har en förkärlek till att krydda sina berättelser då det gör dem själva intressanta. Ofta är det harmlösa överdrifter men ibland har de konsekvenser för vår demokrati.
Politiskt våld. Två ord som i kombination triggar vilken redaktör som helst. Visst finns tillfällen då det krävs feta rubriker men långtifrån alltid. Jag har själv deltagit i demonstrationer där jag inte sett minsta tecken på oroligheter men där medierna efteråt rapporterat att jag deltagit i ett mer eller mindre regelrätt krig. Men korrekt nyhetsförmedling har betydelse för demokratin, för att vi medborgare ska kunna bilda oss en uppfattning om samhället, och därför är nyanserade skildringar av politiska aktörer viktiga. Även när de är våldsamma. Kanske särskilt när de är våldsamma.
Om exempelvis en manifestation innehåller våldsinslag, polis vs demonstranter eller demonstranter emellan, så är det inte alltid motiverat för en dagstidning att lyfta upp just den biten i rubrik och ingress eller till och med på förstasida. Det handlar bland annat om hur allvarligt våldet är.
När, och nu tar jag för en gångs skull upp ett par exempel jag finner publicistiskt korrekta, nazister attackerade en fredlig demonstration i Kärrtorp för en månad sedan så var det befogat att slå på den stora trumman. För flera personer skadades, 28 omhändertogs och tre häktades varav en för dråpförsök. Men motsatt nyhetsläge uppstod vid en stödmanifestation i Malmö i torsdags som hölls efter att en SSU:are blivit attackerad av två andra, förmodade, högerextremister. Inför demonstrationen hade Sverigedemokratisk ungdom skickat ett pressmeddelande att de tänkte delta. Något som förstås andra inte var särskilt glada för och det blev också bråk demonstranter emellan. Det var dock inget allvarligare och Skånska Dagbladet lät föredömligt incidenten, som den också kallades i texten, inte ta plats vare sig på förstasidan, i rubrik eller ens ingress.
Det finns också skäl att fundera på hur mycket som ska rapporteras. Om en folkvald företrädare för ett etablerat parti agerar våldsamt kan utförlig information vara mer befogad än om det är en aktivist från en politiskt maktlös organisation. I det förra fallet är det intressant för oss väljare och det missgynnar förmodligen partiet medan den senare grupperingen kanske använder våld för att få synas i media och nyhetsjournalistiken ska ju i möjlig mån inte agera megafon åt politiska intressen. Eller för den delen åt statsmakten. Ty svenska medier har dessvärre en benägenhet att återge polisens version av politiskt motiverade våldsamheter som faktum vilket i många fall är en sanning med kraftig modifikation.
Publicerad i Skånska Dagbladet
Journalistik på gott och ont
Uppmärksammat fotojubileum. Längt fram Kim Phucs bror som också överlevde
Journalister står inte högt i kurs. SOM-institutets nya undersökning visar att förtroendet sjunkit till 23 procent. Det är lägst av alla undersökta yrkesgrupper och man behöver inte googla länge för att hitta åsikter om varför.
Hälsosamt med självkritiska medier
Ett tidningshus med anspråk
Jag har skrivit krönikor av olika slag under femton år. Det har inte hänt ofta men några gånger har ämnet varit kritik mot tidningarna de tryckts i. Kolumner som jag alltid överlämnat till redaktörerna med en känsla av att nu är jag, som det heter, ”körd i branschen”. Som när jag var förbannad över att våra antirasistiska demonstrationer inte bevakades av Arbetarbladet. Den något högfärdiga rubriken kan jag väl så här långt efteråt erkänna att jag själv formulerade: ”Bourdieu om Arbetarbladet”.