I veckan har barnböcker återigen debatterats och i stort sett varje kulturredaktion med självaktning har haft en eller flera artiklar i ämnet. Men liksom liknande diskussioner senaste åren handlar det om en storm i ett vattenglas och de fördjupande ambitioner som kulturjournalistiken ofta stoltserar med har kommit i skymundan.

”Jan Lööfs populära böcker kan stoppas” basunerade DN kultur ut i söndags. Detta med anledning av att författarens förlag har synpunkter på Morfar är sjörövare och Ta fast Fabian. Två äldre titlar av Lööf som Bonnier Carlsens litterära chef Eva Dahlin menar innehåller ”stereotypa skildringar av andra kulturer”.

Fortare än det går att skriva ”nättroll” på sin mobil rasade en ny debatt i de sociala medierna. ”Litteraturtalibaner som vill förändra Astrid Lindgren, Tintin och nu Jan Lööf. Det är samma censur som mördade Charlie Hebdo och hotar Vilks” dundrade exempelvis en anonym twittrare. Men även etablerade opinionsbildare, som socialdemokratiska statsrådet Aida Hadzialic och Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi, kallade tilltaget för censur.

Men givetvis ger förlag ut de alster de vill och i det här fallet önskade Bonnier Carlsen bara ett par försiktiga moderniseringar av de två böckerna. För en författare som Jan Lööf finns det dessutom nog många andra förlag vars våta dröm vore att ge ut honom, med eller utan stereotyper. Morfar sjörövare från 1966 trycktes också nyligen i 100 000 exemplar i samarbete med Läsrörelsen och McDonald’s. Censur? Knappast.

Det här är inte första gången DN Kultur orsakar känslostormar med klickbetesrubriker om barn- och ungdomsböcker. 2012 toppade Dagens Nyheter förstasidan med rubriken ”Bibliotekschef kastar ut Tintin”. Behrang Miri, då nybliven konstnärlig ledare för barn- och ungdomsverksamheten på Stockholms kulturhus, motiverade beslutet med att ”Tintin speglar en nidbild med ett kolonialt perspektiv. Små barn tar in det okritiskt”. Det som egentligen hade hänt var att Skåneprofilen flyttat serieböckerna några meter, bort från avdelningen TioTretton.

Det som framförallt upprörde var Miris uttalande om att all barn- och vuxenlitteratur på Kulturhuset borde nagelfaras. Ingressen i DN förespeglade också en sådan utrensningskampanj. Den skulle dock aldrig kunnat ske eftersom Miri inte hade det mandatet. Men utan den vinkeln skulle storyn kanske inte varit värd mer än en notis. Så gjorde DN verkligen rätt publicistiska avvägningar? Eller användes det tyngre artilleriet medvetet för att piska upp ett #tintingate som den kom att kallas på Twitter? Det verkar inte bättre.

Vi har under senare år haft flera liknande stora debatter kring barnkultur som förenklats till att handla om censur. Men även om Tintingate och Jan Lööf-bataljen eventuellt varit planerade kupper av DN Kultur och därtill vattenglasstormar har det funnits andra, intressantare frågor som gärna skulle fått ta mer plats än all nonsens om åsiktsförbud, PK-poliser etc. Som olika bildtolkningar av Stina Wirséns figur Lilla hjärtat. Eller hur man kan ändra rasistiska och sexistiska inslag i avlidna men förmodligen ändå samtyckande författare, som i fallet med Astrid Lindgren och Pippi Långstrump.

Att kulturjournalistiken tvärtemot dess rykte kan vara en angelägenhet för många medborgare är förstås glädjande. Men dess fördjupande uppdrag har inte alltid kommit till sin rätt i dom här debatterna. ”Under upplysningen var det en självklarhet att inför varje ny bokupplaga korrigera, förbättra, förlänga eller förkorta allt eftersom ny kunskap och nya insikter tillkom”, skrev författaren Erik Wijk på Facebook apropå uppståndelsen kring Lööf. Se där, vilken bra utgångspunkt för en diskussion bortom den svartvita uppdelningen censur vs yttrandefrihet!