”Att gillas är stort, att strunta i vem som gillar en är ännu större.”

Den liberala ledarskribenten Naomi Abramowicz skrev i tidningen Journalisten i onsdags om problem kring hur opinionstexter sprids i sociala medier. Om att bli ifrågasatt bara för att ”fel” människor gillar och delar det man skriver. Det är en diskussion som är relevant för många fler än politiska skribenter.

I början på året lanserade jag hashtaggen #brunfiske. Detta efter att jag upptäckt hur etablerade borgerliga skribenter börjat vända sig till den, i stor utsträckning anonyma, extremhögern på Twitter för att få medhåll. Ibland med resultatet att stämningen piskas upp. Det finns dock en baksida med att försöka brännmärka sådana strategier.

All makt korrumperar. Någon som framgånsrikt bevisar hur meningsmotståndare uppviglar hatiska nättroll kan lätt börja missbruka den metoden. Men det är inte ok att som exempelvis vänstersinnad kritisera en högerskribent endast utifrån vilka som håller med, dessutom kanske bara i form av ett tryck på gilla-knappen eller en delning. Det är guilt by association.

Vi har alla behov av bekräftelse, även journalister förstås. Om något du skriver retweetas eller delas av Göran Greider eller Zara Larsson, eller vem du nu ser upp till, är det mänskligt att får en kick men kickar får inte bli alltings mål och mening. För journalistik är ingen popularitetstävling. Alexander Bard har många följare men han och de andra i Idol-juryn bestämmer inte din framtid i yrket.

Som journalist, särskilt som opinionsbildare, ligger det nära till hands att sätta likhetstecken mellan hur stor spridning vårt arbete får och hur väl vi utfört det. Givetvis måste ledarskribenter med flera bemöda sig om att åsikterna bli spridda. Hur skulle han eller hon annars kunna påverka det politiska samtalet? Men om man anpassar sina formuleringar och tankegångar för att inte hamna i ”fel sällskap” är risken för självcensur överhängande och att man börjar skriva för att behaga det egna lägret.

Abramowics hållning är, om än svår då frestelserna är många, klok för hen som vill försöka undvika denna klickonomins förbannelse. Den är inte bara hälsosam för opinionsbildare och journalister, utan borde eftersträvas av oss alla som deltar i debatter på sociala medier.