I veckan har flera svenska och internationella medier rapporterat om att den danska skådespelaren Kim Bodnia hoppar av tv-serien Bron bland annat på grund av antisemitismen i Malmö. Men skådespelaren, som i serien gestaltar den danska polisen Martin Rohde, uppger själv en helt annan orsak än den mediernas vinkel hävdar.
Fortsätt läsa Antisemitismen är illa nog utan mediernas vinklingar
Avhysningen av romerna och rivningen av deras läger i Malmö verkar varenda svensk medborgare ha en åsikt om. Bland de etablerade opinionsbildarnas alster går det att finna två huvudkategorier – de som undviker och de som har en åsikt om själva kärnfrågan. De senare kan i sin tur delas in i de som främst värnar äganderätten samt de som i första hand ser till romernas livsvillkor.
Ingen vill ha kåkstäder. Det kan låta självklart men i debatten har känslorna svallat och det har fäktats mot så många väderkvarnar att vi får börja med att slå fast detta faktum. Liksom att antiziganism visserligen säkert kan spåras som bakomliggande orsak till samhällets handhavande av problemet men, av vad jag läst, inte explicit kommit till uttryck utanför extremhögerns opinionsbildande forum.
Om vi utgår från att alla inte bara är emot kåkstäder utan att många dessutom, hör och häpna, anser att även tiggande romer har människovärde så utkristalliseras en enkel fråga att ta såväl moralisk som politisk ställning till: Är äganderätten så pass viktig att rivningen tvunget måste genomföras trots att inget alternativ erbjuds? Några dagar i ett härbärge och enkel biljett till Rumänien, dvs Malmö stads erbjudande, är under rådande omständigheter inget alternativ.
Många proffstyckare försöker slingra sig undan denna fråga. Här finner vi även vanligtvis kloka personer som Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg och kulturskribenten Hynek Pallas. Den förra adresserar i sin text EU, att det är här fattigdomen och diskrimineringen måste bekämpas, men att det kommer ta så lång tid att Sverige måste ordna fler härbärgen tills dess. Pallas landar i att romerna måste inkluderas i svensk välfärd. Bägge kommer med vettiga synpunkter men det ger inte svar på varför lägret måste rivas här och nu.
”Vi måste ha nolltolerans mot att bosätta sig på annans mark”, skrev DN i sin huvudledare i söndags. Det är däremot ett tydligt ställningstagande om än käpprätt åt fanders för en ledarsida som påstår sig stå för mänskliga rättigheter. Tyvärr är det en vanlig ståndpunkt bland dagens liberala opinionsbildare. Kristianstadsbladets politiska redaktör Carolin Dahlman går så långt att hon kallar kravet på ”rimliga livsvillkor” för romerna, som Politisms chefredaktör Eric Rosén framför, för ”flumvänsteruttalanden”. Och den klickvänliga rubriken ”Lyssna inte till vänstertokstollarna” har förstås fått många delningar varav en stor del sannolikt från högerextremt håll.
Högerkantringen hos det vi tidigare betraktat som den svenska politiska mittfåran har gått fort. Kulturskribenten Malin Krutmeijer tillhör dom etablerade opinionsbildare som tydligt sätter romernas välbefinnande, inte miljardären som äger den förgiftade marken lägret står på, i första rum. Hon påminner om tongångarna när Frankrike för fem år sedan tömde romska läger och skickade tillbaka dess invånare till Rumänien och Bulgarien. Istället för nolltolerans mot markockupation skrev DN då om ”en skam för Europa”.
Ingen vill ha kåkstäder. De som försvarade lägret i Malmö gjorde det givetvis utifrån den enda rimliga utgångspunkten – att rivningen och avhysningen både gör det sämre för invånarna här och nu samt minskar sannolikheten för snabba politiska beslut som gör livet bättre för några av EU:s mest utsatta medborgare.
De som värnade äganderätten till varje pris må kalla sig för liberaler eller till och med socialdemokrater men den argumentationen kan under omständigheterna som rådde inte betraktas som något annat än kallhamrad fundamentalism.
Skånepolisens så kallade romregister väckte stark kritik och förklarades både olagligt av Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden samt fick så sent som i förra månaden skarp kritik av Justitieombudsmannen. När en ny tidning för tiggande EU-migranter nu drar igång tycker utgivarorganisationen av någon anledning att det är lämpligt att registrera hur de romska säljarna uppför sig.
I helgen kommer den nya gatutidningen Folk är folk finnas ute på gatorna i flera svenska städer. Tidningen ges ut av stockholmsbaserade föreningen HEM, föreningen för hemlösa EU-migranter, i samarbete med norska Folk er folk. Givetvis är det ett mycket lovvärt initiativ att erbjuda medmänniskor en annan försörjning än att tigga på knä. Men som jag tidigare skrivit så har det under året uppstått konkurrens om solidariteten.
I väntan på den riktiga tidningspremiären har de blivande försäljarna av Folk är folk sålt en specialutgåva, Gunilla Lundgrens och Sofia Taikons bok Sofia Z-4514. I både Göteborg och Stockholm, där Faktum och Situation Sthlm säljs, har visst rena våldsamheter uppstått mellan försäljare av de olika tidningarna. För en utomstående är det helt obegripligt att utgivarorganisationerna inte samarbetar kring en av tidningarna för liksom i all verksamhet där pengar är inblandade finns det förstås konfliktrisker.
De två etablerade gatutidningarna har sinsemellan också olika inställningar till den nya situationen på gatorna. Faktums chefredaktör Aaron Israelson, som för övrigt slutar i höst för att utreda möjligheterna att starta en gatutidning i EU-migranternas hemland Rumänien, har visserligen varit kritisk mot Folk är folk. Bland annat för att han menar att de rekryterar Faktum-försäljare som stängts av på grund av regelbrott. Samtidigt har Faktum öppnat sina portar i södra Sverige, tidningen säljs också exempelvis i Malmö, och hälften av deras försäljare är idag EU-migranter.
Situation Stockholm däremot stänger ute EU-migranterna och kräver av sina försäljare att de är etablerade i Sverige och har rätt till socialbidrag. I senaste numret av Situation Sthlm beskriver chefredaktör Ulf Stolt hur deras försäljare nu är förbannade och att kunderna tycker allt sämre om EU-migranterna. Artikeln präglas av ett jag-är-inte-rasist-men-resonemang och spär ytterligare på det redan utbredda vi och dom-tänkandet. Det vore på sin plats att de nämnda aktörerna med flera, exempelvis också norrländska gatutidningen Dik Manusch, möttes ansikte mot ansikte i exempelvis en nationell konferens. För det är uppenbart att detta inte kommer lösa sig av sig själv och att konflikterna kan komma att eskalera.
Som om det inte fanns nog med konfliktrisker har Folk är folk nu alltså infört ett uppföranderegister för sina romska försäljare. För att få bära deras ID-kort måste försäljaren följa HEM:s regler vilka bland annat slår fast att tidningen ska säljas med ett leende. Med en QR-kod kan kunderna scanna försäljarnas ID-kort och lämna synpunkter. Detta i ett samhälle så antiziganistiskt att många romer inte kan handla mat utan att ha en i butikspersonalen i hälarna.
Efter att umeåläkaren och hans team för ett par veckor sedan ställde sig i vägen för Jimmie Åkesson och förklarade att han inte var välkommen på sjukhuset har liknande protester mot Sverigedemokraterna börjat sprida sig på olika arbetsplatser runt om i landet. Självklart är detta bra. Som Nicklas Sandström, moderat oppositionslandstingsråd i Västerbotten, skriver på sin blogg så är inte SD ett parti som de andra riksdagspartierna eftersom de inte har ”alla människors lika värde som en ideologisk grundbult.”
Samtidigt. Tusentals medborgare har röstat på detta parti och de som anser att SD också bör kunna utnyttja sin demokratiska rätt att bilda opinion har en poäng. Det som tittar på dilemmat genom demokratiska, och ärliga, glasögon ser givetvis ett moment 22 här.
Anställda ska i den mån det går att undvika inte tvingas delta i propagandauppvisningar på arbetstid. I alla fall inte så länge en inte jobbar i ett parti eller någon annan form av politiskt cirkussällskap. Och detta borde gälla oavsett ideologisk färg på den anställde och artisten. I Malmö planerar brandmän att idag onsdag lämna arbetsplatsen och bege sig ut på övning när Jimmie Åkesson kommer på visit. Visserligen har denna variant, istället för att försöka hindra SD, uppstått av en tråkig anledning eftersom brandmännen inte vill utsättas för de hot som drabbat den vårdpersonal som vågat stå upp mot de främlingsfientliga. Brandmännen har därför också valt att vara anonyma. Men trots smolket i bägare är detta en sjysst lösning där dom slipper möta Åkesson med anhang och de senare ändå får genomföra sitt arbetsplatsbesök. Visserligen på en tom brandstation men helt klart en rimlig lösning för bägge parter.
Men inte en lösning för alla arbetsplatser. Sjukhus- eller skolpersonal kan ju inte lämna sina jobb ens för några timmar. Principen att de som ”berörs ska besluta” bör i sådana fall vara vägledande i största möjliga mån. Om personal och patienter på ett sjukhus, eller personal och elever på en skola, får sista ordet kan vi prata om demokrati på riktigt. Visserligen kan det leda till att enskilda individer som blir i minoritet på sina arbetsplatser kommer i kläm. Men trots allt är detta så demokratiskt som det är möjligt och innebär också en ”skademinimering” då det det öppnar för olika lokala policies istället för centrala direktiv vilka antingen alltid kommer köra över de direkt berörda eller alltid göra undantag för SD:s rättigheter.
På 80-talet fanns en kampanj som hette Rör inte min kompis vilken manade till antirasistisk solidaritet. De protester som nu sprider sig på svenska arbetsplatser är gräsrotsreaktioner och bör så få vara utan att det nödvändigtvis måste leda till generella regler och lagar. Rör inte min arbetskamrat! Vackrare än så här kommer ”supervalåret” knappast bli.
Publicerad i Västerbottens-Kuriren
SD ska nu skicka ett nr till medlemmarna i en prenumerationskampanj
Min förra mediekolumn skrevs med anledning av Sverigedemokraternas nya rekordsiffror i flera opinionsundersökningar. Den handlade om journalisters svårigheter att förhålla sig till det tvehövdade partiet med sin både vardagsgråa framtoning och ”avgrundsextremistiska mörker”. Man får väl säga att mitt påstående om att SD inte är ”normalt på någon skala” fick ett visst understöd av den granskning som Expressen inledde tre dagar senare.
Möllevångstorget
Antirasistiska Expo har startat ett kontor i Malmö. I en debattartikel i Sydsvenskan i förra veckan skriver de att det inte beror på att staden har några särskilda problem utan att det där finns starka krafter som tror på ett samhälle för alla.
I samma stund som jag börjar skriva denna text om Brottsförebyggande rådets nya kartläggning så svarar en kollegorna på frilanskontoret i sin mobil. Hon bor i stadsdelen Kirseberg och nu vill hennes syster i Stockholm höra att det inte är hon som fallit offer för mordet där i torsdags.
Reklam för något trevligt i våra kvarter
”Malmö, Malmö, Malmö. Jag är så trött på Malmö”. En av papporna på vårt dagis forskar om kulturens betydelse för städernas förnyelse, i synnerhet Malmös. På vår lekplats i Sofielund häromdagen var han innerligt trött på mediernas skeva bild av hemstaden. Han är inte ensam.
Kroksbäcks kullar och skola (låga byggnaderna)
Jag bor i Södra Innerstaden, det av våldet kanske mest drabbade området i Malmö. Under flera år har också min längre löparrunda passerat Kroksbäck. Den nyrenoverade skolan ligger fint med det öppna landskapet som fond och de gröna kullarna är en av få möjligheter till backträning i vår platta stad. I helgen skulle KFUM:s scouter haft sitt riksting på Kroksbäcksskolan. Av rädsla har de nu flyttat det till Ystad.
Carl Fredrik Reuterswärds berömda revolver. Här vid Malmö central
På annandagskvällen hämtar jag femtonåringen som är hos en kompis. Bara ett par hundra meter från vår bostad visserligen men efter att han rånats två gånger i våras känns våra kvarter inte trygga längre. Plötsligt ser jag skuggor som springer i mörkret och snart dyker det upp polisbil efter polisbil och ambulans efter ambulans. Det börjar kännas lite olustigt så jag tar det säkra före det osäkra och hoppar över den låsta grinden och ställer mig i porten där grabben ska komma ut.