På söndag klockan 12 sänder Svt en manifestation där kättare som ”muhammedanerna” förkastas. Och med största sannolikhet kommer inte ens en enda kritisk fråga att ställas av de journalister som är utsända för att bevaka detta.

Ok, jag spetsar till det. Det jag syftar på är dopet av Nicolas, prinsessan Madeleines och Chris ONeills son, i Drottningholms kyrka och ”den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är”. Som harangen i den svenska grundlagen lyder om den lära som kungabarn ska fostras i och vars skrift pekar ut diverse ”irrläror” att fördöma.

Men även om vi blundar för denna anakronism är den rojalistiska propaganda som public service år 2015 alltjämt lånar sig till problematisk.

Svt:s publicistiska uppdrag sägs vara i allmänhetens tjänst. Riktigt vad som menas med det är inte alltid lätt att veta. Inför kungliga tilldragelser som ett dop ställs det i alla fall på sin spets. Att det hos stora delar av allmänheten finns ett intresse för dopet råder det inga tvivel om. Men hur mycket och med vilka journalistiska metoder ska public service uppmärksamma spektaklet?

För ett par veckor sedan meddelade Clara Mannheimer, programbeställare för kultur och evenemang på Svt, att de inte skulle sända dopet. Hon motiverade detta med att den kungliga bägaren redan fyllts till brädden för deras del då de, bara i år, redan hunnit med prinsbröllopet, Victoriadagen och Nicolas konselj. Dessutom har de ju traditionsenligt planerat in ”Året med kungafamiljen”. Några av oss mindre rojalistiskt sinnade medborgare tänkte väl nu att kanske, kanske public service äntligen kommer tagga ner på kungafjäsket. Det har ju varit en del av den varan de senaste åren.

Men Svt omprövade alltså sitt beslut. Detta efter påtryckningar från tittare. Frågan är då om de kring kungahuset överhuvudtaget har något som liknar normal publicistisk integritet?

Måhända är de svenska republikanernas viktigaste argument för avskaffandet av monarkin att offentliga ämbeten självklart inte ska ärvas, att det är ovärdigt en demokrati. En radikal syn på individens frihet ger dock djupare bevekelsegrunder. Vilhelm Moberg skrev att kungadömet ”frammanar och utvecklar några av människans mest förödmjukande egenskaper: begäret att stå i gunst hos de höga, ivern att få umgås med dem, tjänstvilligheten till varje pris, den böjda ryggen inför överheten.”

Även om den Augsburgska bekännelsen är en skrift som fortfarande är en del av den Svenska kyrkan är det väl ytterst få som lägger någon vikt vid den första trosartikelns fördömande av kättare. Men att Nicolas och hans kusiners religionsfrihet inte erkänns är illa och att public service bidrar till det rojalistiska propagandamaskineriet är en skam för svensk publicistik.