Etikettarkiv: mediekritik

Varken drev mot kungahuset eller fjäsk

I tisdags var det FN:s internationella minnesdag för förintelsens offer. Eftersom det i år är 70 år sedan Auschwitz befriades så högtidlighölls och uppmärksammades dagen lite extra. Bland annat närvarade kronprinsessan Victoria vid den stora ceremonin i det polska koncentrationslägret. SVT:s reporter Rolf Fredriksson ställde då en fråga till henne om kungahusets kopplingar till nazismen och fick rejält med kritik för detta.

Men oftare deltar Public service-medierna i propagandamaskineriet kring familjen Bernadotte. Som under den rojalistiska yran inför kronprinsessans bröllop för fem år sedan. Då trängdes normalt publicistiskt tänkande undan hos alla medier, även hos Svt och SR, och det mesta kring kungahuset skildrades okritiskt.På SVT:s sajt hade Ebba von Sydow exempelvis en blogg där vi fick veta att Charlotte Casiraghi, dotter till Monacoprinsessan Caroline, fick sin första klänning designad av Karl Lagerfeld och att hon gärna mixar med märken som Gucci och Tod’s. En av många bloggposter som överskred gränsen för textreklam och som förmodligen inte accepterats om det inte varit för att fördämningarna helt hade brustit. Och Sveriges Radios bröllopsredaktion hade till en början anställt en av Daniel Westlings närmaste vänner!

Men när Carl XVI Gustaf – Den ofrivillige monarken släpptes senare under hösten var SR noggranna med att markera sitt oberoende. En medarbetare till boken arbetade som researcher på P3. Hennes arbetsgivare hade känt till arbetet med boken i två och ett halvt år men eftersom den nu (visserligen rättmättigt vad jag kan förstå) börjat kallas ”snaskig” och ”skandalös” i media så sparkades researchern från SR.

Kritiken om att Rolf Fredriksson med sin fråga framställde Victoria som skyldig till arvssynd kan verka rimlig vid första påseende. Men som Kristian Ekenberg, kulturjournalist på Arbetarbladet, skriver så är det visserligen konstigt att människor ska göras ansvariga eller få äran för vad förfäder gjort men ”med kungahuset är det liksom hela grejen”.

Kanske var inte tillfället det bästa men att kritiker, som exempelvis riksdagsledamoten Maria Abrahamsson och Sveriges advokatsamfunds generalsekreterare Anne Ramberg, väljer ordet ”smaklöst” är avslöjande. För ställt mot förintelsens miljontals offer blir ju detta etikettsbrott en rätt futtig missgärning.

Fredrikssons fråga var ju dessutom mycket hovsam: ”Har kronprinsessan funderat över familjehistorien? Det finns ju släktingar längre tillbaka som var anhängare av nazisterna. Sen finns det Folke Bernadotte som med de vita bussarna räddade folk ur koncentrationslägren.” Och när Victoria valde ett undvikande svar nöjde han sig med det.

Självklart ska våra public service-medier varken delta i drev mot monarkin eller ägna sig åt kungafjäsk. Ändå trampar man i de bägge dikena gång på gång.

Korrekt information och försvarbar etik

Uthängningar av brottsmisstänkta har blivit allt vanligare i medierna. Detta trots att svenska journalister själva faktiskt har en återhållsam inställning vad gäller namnpubliceringar.

Sedan 1988 hålls Nordiska Mediedager årligen i norska Bergen. I samband med evenemanget brukar det publiceras en större undersökning över folks medievanor och inställningar till nyhetsmedierna. För två år sedan lät de 1 860 skandinaviska journalister själva svara på en rad olik frågor, däribland några kring när det är rätt att gå ut med namn i bevakningen av rättsfall.

De svenska journalisterna är generellt sett mer restriktiva än sina norska och danska kollegor vad gäller namnpublicering innan fällande dom. Vid fall som rör ekonomisk brottslighet kunde 16 procent tänka sig att hänga ut den misstänkta. När det handlar om övergrepp mot barn ville bara hälften, åtta procent av journalisterna i vårt land, gå ut med namn innan dom.

Att medierna inte anonymiserar misstänkta i vissa rättegångar, som den den mot den svenska så kallade serieskytten Peter Mangs eller norska terroristen Anders Behring Breivik, är förstås helt i sin ordning. Det råder ett uppenbart allmänintresse att medierna i sådana fall och i största möjliga mån kan återge händelseutvecklingen utan begränsningar. Detta för att exempelvis motverka att felaktiga och för demokratin och medborgare skadliga konspirationsteorier florerar i samhället. Men vi har ju också vant oss vid att offentliga personer hängs ut i juridiska ärenden som helt saknar annat ”allmänintresse” än att den misstänkta är så kallat kändis och gjort nåt snaskigt, som exempelvis drogrelaterad kriminalitet.

Men glädjande nog är det faktiskt endast en minoritet svenska journalister, 44 procent, som inte vill vänta med att namnpublicera innan dom även när det kommer till offentligt kända personer. Så varför gör medierna idag ändå det i hög utsträckning?

Givetvis handlar det om att de kommersiella villkoren förändrats. De etablerade medierna måste ofta ta hänsyn till olika anonyma nätforum vilka snabbt lägger ut namn och bilder på brottsmisstänkta. Det är förstås problematiskt för de förra om den nyfikna allmänheten föredrar de senare framför de professionella journalistiska produkterna. Men vi riskerar vi ett race mot botten där olika hatiska nätaktörer sätter dagordningen. I det fortfarande relativt nya medielandskapet tror jag de etablerade medierna främst har sitt förtroendekapital i det motsatta, i genomtänkt information och likabehandling.

Nyhetsmediernas existensberättigande är och har alltid varit beroende av att de publicerar korrekt information i enlighet med en försvarbar etik. Och för att uthängningar ska vara försvarbara måste publiceringen leda till någon slags ökad kunskap om vårt samhälle. Mangs och Behring Breiviks bakgrunder ger exempelvis sådana kunskaper men inte kännedomen om kändisars eventuella partyknarkande.

Kampanjjournalistik för goa gubbar

Om trängelskatten i Göteborg genomförs kommer den tas ut vid vägtullar

Kvällstidningarna är kanske de som hårdast känt av konkurrensen av gratistidningarnas och det digitala medielandskapets framväxt. Även om de ju under decennier haft spetsigare ord- och ämnesval än morgontidningarna så tycker jag tonläget de senaste åren ibland känts närmast desperat.

Fortsätt läsa Kampanjjournalistik för goa gubbar

Utrensningar i allmänhetens tjänst

Timbuktu

Smått komisk bildsättning av sr.se på deras sida om sändningstillståndet

Public Service har drabbats av supervalårsfrossa och rensar bland allt som kan misstänkas ”partiskt”. Detta har lett till en publicistik som är inkonsekvent och öppnar för en diskussion om brott mot sändningstillståndet.

Fortsätt läsa Utrensningar i allmänhetens tjänst

Våld inte alltid intressant

Liv

Vår mellanunge i händelse där media rapporterade om beväpnade demonstranter

De flesta har förmodligen upplevt att våra nyhetsmedier ibland spetsar sina skildringar av olika händelser. Detta är förstås ofta orsakat av flera mekanismer, alltifrån kommersiella intressen till något så allmänmänskligt som att journalister är människor och människor har en förkärlek till att krydda sina berättelser då det gör dem själva intressanta. Ofta är det harmlösa överdrifter men ibland har de konsekvenser för vår demokrati.

Politiskt våld. Två ord som i kombination triggar vilken redaktör som helst. Visst finns tillfällen då det krävs feta rubriker men långtifrån alltid. Jag har själv deltagit i demonstrationer där jag inte sett minsta tecken på oroligheter men där medierna efteråt rapporterat att jag deltagit i ett mer eller mindre regelrätt krig. Men korrekt nyhetsförmedling har  betydelse för demokratin, för att vi medborgare ska kunna bilda oss en uppfattning om samhället, och därför är nyanserade skildringar av politiska aktörer viktiga. Även när de är våldsamma. Kanske särskilt när de är våldsamma.

Om exempelvis en manifestation innehåller våldsinslag, polis vs demonstranter eller demonstranter emellan, så är det inte alltid motiverat för en dagstidning att lyfta upp just den biten i rubrik och ingress eller till och med på förstasida. Det handlar bland annat om hur allvarligt våldet är.

När, och nu tar jag för en gångs skull upp ett par exempel jag finner publicistiskt korrekta, nazister attackerade en fredlig demonstration i Kärrtorp för en månad sedan så var det befogat att slå på den stora trumman. För flera personer skadades, 28 omhändertogs och tre häktades varav en för dråpförsök. Men motsatt nyhetsläge uppstod vid en stödmanifestation i Malmö i torsdags som hölls efter att en SSU:are blivit attackerad av två andra, förmodade, högerextremister. Inför demonstrationen hade Sverigedemokratisk ungdom skickat ett pressmeddelande att de tänkte delta. Något som förstås andra inte var särskilt glada för och det blev också bråk demonstranter emellan. Det var dock inget allvarligare och Skånska Dagbladet lät föredömligt incidenten, som den också kallades i texten, inte ta plats vare sig på förstasidan, i rubrik eller ens ingress.

Det finns också skäl att fundera på hur mycket som ska rapporteras. Om en folkvald företrädare för ett etablerat parti agerar våldsamt kan utförlig information vara mer befogad än om det är en aktivist från en politiskt maktlös organisation. I det förra fallet är det intressant för oss väljare och det missgynnar förmodligen partiet medan den senare grupperingen kanske använder våld för att få synas i media och nyhetsjournalistiken ska ju i möjlig mån inte agera megafon åt politiska intressen. Eller för den delen åt statsmakten. Ty svenska medier har dessvärre en benägenhet att återge polisens version av politiskt motiverade våldsamheter som faktum vilket i många fall är en sanning med kraftig modifikation.

Publicerad i Skånska Dagbladet

Journalistik som chockerar

Skärmavbild 2014-01-03 kl. 20.10.49

På askens framkant kan man se skåran för den ”magiska flärpen” 

Ibland känns det som våra dagliga medier är en del av nöjesindustrin och att vad som helst som kan skapa stor uppmärksamhet, oavsett om det är tragedi eller komedi, alltid får hög prioritering i nyhetsvärderingen. Men så läser, ser eller hör jag något reportage som är ett så gediget hantverk och ämnets angelägenhetsgrad så oantastlig att jag börjar tro på den kvalitetsjournalistik som de yrkesetiska reglerna talar om. Som senaste tidens avslöjanden.

Det var på lillejulafton och på nyårsdagen det hände. Det var då Aftonbladet förändrade allas våra liv till det bättre och det genom att avslöja något som hela tiden funnits mitt framför näsan på oss: De ”magiska flärparna”!

Den första artikeln handlade om den ”geniale folie-ryssen”, alias CrazyRussianHacker, vilken på youtube visar hur det i ändarna på behållare för plast- och aluminumfolie finns flärpar som ingen upptäckt (”åtminstone ingen på Aftonbladets redaktion” förtydligar den sanningstörstande journalisten). Trycks dessa flärpar in hålls folierullarna på plats. För det ”är ju väldigt irriterande när rullen flyger ur” som den chockade tv-kocken Tina Nordström säger till tidningen. Inte heller Tina kände tidigare till denna funktion vilken hon betecknar som ”alldeles fantastisk”. Mästerkocken Sigrid Bárány inflikar att också själva Youtube-klippet är ”fantastiskt härligt.”

På nyårsdagen blir det svenska folket upplyst om existensen av ytterligare en ”superpraktisk flärp”. Det är blott nittonåriga Jennifer Erixon från Helsingborg som hade haft med sig en chokladask av märket Paradis till sina morföräldrar under julaftonen. Efter middagen sitter hon och pillar på askens lock då hon helt plötsligt upptäcker en flärp och en skåra i asken. Jennifer förstår ”direkt att det var ett lås för att stänga asken” (jag kan avslöja för er läsare att det enligt säkra källor och verifierat av fältarbete finns en liknande funktion hos Alladin-asken). Men även om Jennifer ”blev alldeles exalterad och jätteglad och så himla chockad” finns smolk i bägaren – konkurrensen från ”folie-ryssens” fynd. Men, som hon segervisst konstaterar, ”de flesta tycker faktiskt om choklad så jag hoppas att min upptäckt är lite bättre”.

Någon hävdar säkert att både tillverkaren av Sveriges mest sålda chokladaskar liksom det internationella folie-kapitalet kan klara av sin egen konsumentupplysning, för såna småaktiga påpekanden kommer alltid från negativa människor som dessutom ofta helt saknar förmågan att chockeras. Men det förhåller sig precis tvärtom. På de sociala medier där länkarna till flärp-reportagen spridits av tusentals svenskar har dessa nyheters dignitet jämförts med såväl Palmemordet som Dagen D. Och det går inte heller ta miste på avslöjandenas positiva inverkan på folks liv då en av de vanligaste kommentarerna till länkarna är ”ha, ha!”.

Nationalisterna är inga underdogs

640px-Marine_Le_Pen_discours_banquet_des_Mille16_louis-maitrier_Paris_XV_10-2011

Marine Le Pen, partiledare för högerextrema Nationella fronten i Frankrike

”Jag inser ju att jag knappt har några läsare kvar. Det finns ingen att skriva för. Alla har gått i väg för att storma invandrarförläggningar eller införa strängare visumregler.” I måndags skrev författaren, journalisten och fd soldaten Arkadij Babtjenko en artikel i DN som fick stor spridning på nätet. Enligt kulturchef Björn Wiman kan den också vara den mest nattsvarta han någonsin publicerat.

Fortsätt läsa Nationalisterna är inga underdogs

Höstdimma istället för sommartorka

Tårtning PNG

Del av vårt kulturarv – narrens drift med makten eller folklig underhållning

Halloween pekas ut som djävulens högtid, hiphop kritiseras för att i största allmänhet vara en hatisk musikgenre och en kastad tårta kallas för ”hot mot demokratin”.

Den senaste veckans krystade och tomma tunnors debattklimat sammanfaller med att hösten kommit igång på riktigt. Jag funderar därför på om vi inte så här års skulle ha användning för ett begrepp inom opinionsjournalistiken som motsvarar ”sommartorkan” hos nyhetsredaktionerna. Kanske ”höstdimman”?

Inför Svt Debatt förra torsdagen påstods den inbjudna debattören och kristna författaren Tommy Dahlman rasa över det allt mer populära firandet av Halloween. ”Vi ska inte ge mer plats till Djävulen och hans anhang” citerades han på Svt.se.

Men i programmet blev det inte mycket av det utlovade. Han hade visserligen ett teologiskt argument men framförallt visade det sig Dahlman förlorat flera anhöriga och menade att den terapeutiska verkan som allhelgonahelgen har för många sörjande går förlorad om Halloween istället tar över. Jag håller inte med honom men det är uppenbart att redaktörerna på Svt Debatt övertolkat vad de kunnat för att dra igång en konstlad diskussion om högtiden.

Sedan blev det rabalder kring hiphop. Smålands-Postens ledarskribent Marcus Svensson skrev en okunnig ledare där han jämförde med Vit makt-musik men där ”rasismen i stället riktar sig mot det vita samhället, där kriminalitet hyllas, polisen hatas och kvinnor konsekvent beskrivs som horor.” En helt sanslös jämförelse eftersom det, till skillnad från nazimusiken, givetvis inte går att generalisera på det viset om världens kanske största genre inom populärmusiken.

Detta förstod Svensson snart själv och ångrade sig men istället för att diskutera de problematiska budskap som odiskutabelt finns inom delar av genren så fortsatte debatten som vore det 80-tal och det bara fanns två positioner att välja mellan – för eller emot den satanistiska hårdrocken.

I tisdags blev så Jimmie Åkesson tårtad. Jag delar inte förövarens åsikt om att ”fascist” är rätt politisk beteckning för SD:s partiledare men kan förstå frustrationen hos en 60-årig judinna som ser hur högerextremismen återigen växer. Att sedan lejonparten av landets opinionsbildare, från Sanna Rayman på mörkblåa Svd:s ledarsida till Aftonbladets kommuniströda kulturchef Åsa Linderborg, anser att den kastade tårtan hotar demokratin är rent löjeväckande och det är detta etablissemangs hysteriska reaktioner som är skyldiga till att SD vinner sympatier på detta.

Ända sedan franska ”Konditorer utan gränser” började tårta på 70-talet har symboliken varit glasklar – att peka ut makthavare som pajasar. Det har funnits ett världsomspännande tårtkastarnätverk och under Gulfkriget initierades 2001 en kampanjmånad fyndigt kallad ”Operation Dessert Storm”. När de tårtade Bosse Ringholm skrev Kristianstadsbladets ledarsida att han stod lika naken som kejsaren i HC Andersens saga, DN anklagade honom för att sakna humor och Aftonbladet hade dagen efter recept på ”hur du gör en Bossetårta”. Och Gustaf Fridolin skrev en artikel med rubriken ”Tårtkastning är bra för demokratin”.

När det samma år blev Carl XVI Gustafs tur att mulas med ett bakverk så sade han direkt efteråt att ”det är sånt som händer” och landets opinionsbildare tog heller inte lika allvarligt på händelsen som när främlingsfientlighetens främsta ansikte nu blev nedkladdad av grädde. Detta trots att det den gången var fråga om högmålsbrott och blev den senaste gången någon dömts för ”förgripelse mot konungen”.

Jag vet inte men kanske har det alltid blivit höga brösttoner i debatten när det mörka halvåret gör sitt inträde. Kanske rullar det då in en höstdimma också i opinionsjournalistiken som när töcknet lättat visar sig bygga på starkt överdrivna tolkningar.

Publicerad i Skånska Dagbladet

Almedalen skadlig för demokratin

Skärmavbild 2013-07-05 kl. 11.10.56
Det vettigaste budskapet i Almedalen kommer kanske från en stolpe

”Sveriges största demokratiska mötesplats”. Almedalsveckan har fyllt medierna till brädden i veckan. Arrangemangets slogan är provocerande. I alla fall för oss som menar att det centrala i en demokrati är att makten ligger i händerna på folket vilket, direkt eller indirekt, då styr samhället.

Fortsätt läsa Almedalen skadlig för demokratin

Kvinnors underrepresentation i media

anna-klara-bratt_RättMian

Anna-Klara Bratt och Mian Lodalen

EU granskar just nu jämställdheten i medierna, på uppdrag av nuvarande ordförandelandet Irland. Medieforskaren Maria Edström skrev i Svenska Dagbladet i torsdags att när ”journalister börjar se kön och genus som ett kunskapsområde och en källa till nyheter och andra perspektiv skulle det garanterat höja journalistikens kvalitet”.
Fortsätt läsa Kvinnors underrepresentation i media