Det finns förstås ett nyhetsvärde i att kända människor avlider men frågan är hur stor den är.

Du har senaste dagarna hört det i radio, läst det i tidningarna och sett det på tv. Sven-Erik Magnusson i Sven-Ingvars är död. Det kommer säkert inte som en nyhet för de flesta men det kan ändå vara på sin plats att påpeka att livet ej är oändligt. Folk dör förr eller senare. Det gäller oss alla och 74 år är visserligen under genomsnittet men kan ändå inte kategoriseras under någon säljande rubrik om ”allt för tidig bortgång”.

Jag vill på inget sätt förringa Sven-Erik Magnussons betydelse för svenskt musikliv. Men när till och med pratprogrammet Ring P1 väljer att hylla den bortgångna med att spela en bit ur hans låtskatt undrar jag om inte detta säger något om medieklimatet 2017.

När medierna i onsdags översvämmades av beskedet om Sven-Erik Magnussons död hade trycksvärtan i nekrologerna för Torgny Lindgren och Chuck Berry knappt torkat. Och i slutet av 2016 gjorde många medier listor på ”sorgens år” då så många artister gått bort. Många av dem hade redan uppmärksammats rikligt för sin bortgång. David Bowie blev 69, Prince 57 och Olle Ljungström blott 54 år.

Men såväl George Martin som Jan-Öyvind Svahn, Dario Fo och Thorbjörn Fälldins död hade trycksvärtan i nekrologerna för Torgny Lindgren och Chuck Berry knappt torkat.
Och i slutet av 2016 gjorde många medier listor på ”sorgens år” då så många artister gått bort. Många av dem hade redan uppmärksammats rikligt för sin bortgång. David Bowie blev 69, Prince 57 och Olle Ljungström blott 54 år.

Men såväl George Martin som Jan-Öyvind Svahn, Dario Fo och Thorbjörn Fälldin hade alla fyllt 90 och i de flesta fall handlade det om individer i en ålder då det inte är ovanligt för oss i människosläktet att dra vår sista suck.

Det finns förstås ett nyhetsvärde i att kända människor avlider men frågan är hur stor den är. Som för all journalistik är det en publicistisk avvägning och annat som skulle kunna fylla sändningstider och spalter måste förstås tas med i de redaktionella besluten.

Att 40-talisterna nu kommit upp i en aktningsvärd ålder ställer redaktörerna inför en något ny situation. För vi talar här om ”den första ungdomsgenerationen” med en bredare och större krets av idoler än någonsin tidigare i historien.

Om vi utesluter möjligheten att livets gåta kommer lösas inom kort och vi alla kommer leva för evigt, eller åtminstone tills olyckan är framme, så kommer antalet kändisar som dör per år rimligen öka de närmaste åren. Således kommer 2017 med stor sannolikhet i än högre grad än 2016 bli ett ”sorgens år”. För att inte tala om hur nattsvart 2027 kommer bli.

Det här är ingen raketforskning. Antagligen har en hel del av landets redaktörer insett det i längden ohållbara i denna överexponering. Problemet handlar nog, som ofta, i grunden om något så cyniskt som ekonomi. Detta är inte särskilt kostsam journalistik. Ett par sökningar i arkiven och något samtal till en närstående, helst en känd kollega, så går det snabbt att fylla helsidor.

Visst är döden en del av livet men seriösa publicister måste våga hoppa av dödsdansen och prioritera de levandes värld.