Fyra miljöaktivister greps i onsdags efter att ha klättrat upp på ett litet dörrtak ovanför Rosenbad och vecklat ut en banderoll med texten ”Vi låter kolet ligga”. Även om jag förstås inte känner till vilka de juridiska konsekvenserna kommer bli vågar jag påstå att rubrikerna om de våldsamma aktivisterna undergräver demokratin.
Fortsätt läsa Rubrikerna om miljöaktivisternas våld undergräver demokratin
Malmöpolisen påstår att en riksdagsledamot försökt sparka en polisman i huvudet. En fällande dom vore historisk men visar det sig att polisen ljuger måste det få konsekvenser. Och oavsett utfall har deras hantering av fallet redan skadat demokratin.
Daniel Sestrajcic, riksdagsledamot och ordförande för Vänsterpartiet i Malmö, har i dagarna hängts ut efter att han deltagit i en civil olydnadsaktion för att förhindra en avhysning av statslösa palestiniers protestläger utanför Migrationsverket. I förra veckan satte sig han och andra aktivister i armkrok på tältdukarna. Skånepolisens presstalesman Lars Förstell har i media uttalat sig om att Sestrajcic i samband med aktionen försökt ”sparka en polisman i huvudet”.
Uthängningen är inget publicistiskt övertramp. Det ligger i allmänhetens intresse att dessa anklagelser mot en av Malmös mest omtyckta politiker rapporteras. Media har i det här fallet också varit kloka och redan tidigt låtit motbilder komma fram. Däremot finns all anledning att vara skeptisk mot polisens påståenden och hantering av fallet.
Malmöpolisen har i åratal dragits med ett dåligt rykte och det inte helt utan egen förskyllan. Den brutala attacken mot en demonstration under EU-toppmötet i Malmö 2001, vilket blev upptakten till Göteborgskravallerna, är ett exempel. Liksom det bandande rasistsnacket om ”blattajävlar” och ”apejävel” i en piktetbuss 2008 kommer det säkert ta minst en generation innan det faller i glömska. Att polisen innan förundersökning ens inletts går ut i media och fastslår Sestrajcics skuld är, som chefsåklagaren och förundersökningsledaren Maria Sterup påpekade i Skånska Dagbladet i torsdags, anmärkningsvärt.
Det tog också flera dagar innan anmälan upprättades och Sestrajcic själv, som på plats trots allt talade med både presstalesman och kommenderingschef, fick reda på misstankarna först när media rapporterat om dem. Man behöver inte vara journalist för att uppfatta doften av fuffens och Sestrajcic har också oreserverat stöd av sympatisörerna.
Polisen säger sig ha filmbevis men av de filmer jag sett från tältaktionen finns inget som stöder anklagelserna eller en enda spark från någon överhuvudtaget. Hur som helst är det rättsväsendet som nu ska säga sitt och oavsett spekulationer i själva skuldfrågan kvarstår frågetecknen kring polisens hantering av fallet. För även om vi alla givetvis ska vara lika inför lagen så skadar det demokratin när de på detta vis uttalar sig så kategoriskt och den misstänkte är en namngiven folkvald.
Malmö har en stark solidaritetsrörelse och uppslutningen för att hindra en eventuell avhysning också av EU-migranternas läger, som är betydligt mer känd hos allmänheten än palestiniernas, kan bli mångdubbelt så stor. Farhågor om att polisen nu vill statuera exempel ligger därför nära till hands men i så fall tror jag de gör ett strategiskt misstag.
Sestrajcic var vid aktionen blott en aktivist bland andra. Även om det kanske är svårt för en hierarkisk yrkeskår att greppa så vilar arbetarrörelsen i grunden på en ledarlös gräsrotsprincip lika aktuell idag som när Joe Hill mördades för exakt hundra år sedan av en annan så kallad rättsstat: När en aktivist faller ska tusen nya ställa sig upp. Ja, eller i det här fallet sätta sig ned då…
Om undersökningen mot Sestrajcic läggs ned eller domen blir friande bör det få konsekvenser. Lars Förstell måste då avgå och en undersökning om hanterandet av fallet, vilket Maria Sterup redan utlovat, kan också leda till att andra oegentligheter kommer fram. Men vi får inte ha en naiv övertro på rättsväsendets förmåga till självsanering. Det är den tredje statsmaktens uppgift att vända på stenarna.
Vår mellanunge i händelse där media rapporterade om beväpnade demonstranter
De flesta har förmodligen upplevt att våra nyhetsmedier ibland spetsar sina skildringar av olika händelser. Detta är förstås ofta orsakat av flera mekanismer, alltifrån kommersiella intressen till något så allmänmänskligt som att journalister är människor och människor har en förkärlek till att krydda sina berättelser då det gör dem själva intressanta. Ofta är det harmlösa överdrifter men ibland har de konsekvenser för vår demokrati.
Politiskt våld. Två ord som i kombination triggar vilken redaktör som helst. Visst finns tillfällen då det krävs feta rubriker men långtifrån alltid. Jag har själv deltagit i demonstrationer där jag inte sett minsta tecken på oroligheter men där medierna efteråt rapporterat att jag deltagit i ett mer eller mindre regelrätt krig. Men korrekt nyhetsförmedling har betydelse för demokratin, för att vi medborgare ska kunna bilda oss en uppfattning om samhället, och därför är nyanserade skildringar av politiska aktörer viktiga. Även när de är våldsamma. Kanske särskilt när de är våldsamma.
Om exempelvis en manifestation innehåller våldsinslag, polis vs demonstranter eller demonstranter emellan, så är det inte alltid motiverat för en dagstidning att lyfta upp just den biten i rubrik och ingress eller till och med på förstasida. Det handlar bland annat om hur allvarligt våldet är.
När, och nu tar jag för en gångs skull upp ett par exempel jag finner publicistiskt korrekta, nazister attackerade en fredlig demonstration i Kärrtorp för en månad sedan så var det befogat att slå på den stora trumman. För flera personer skadades, 28 omhändertogs och tre häktades varav en för dråpförsök. Men motsatt nyhetsläge uppstod vid en stödmanifestation i Malmö i torsdags som hölls efter att en SSU:are blivit attackerad av två andra, förmodade, högerextremister. Inför demonstrationen hade Sverigedemokratisk ungdom skickat ett pressmeddelande att de tänkte delta. Något som förstås andra inte var särskilt glada för och det blev också bråk demonstranter emellan. Det var dock inget allvarligare och Skånska Dagbladet lät föredömligt incidenten, som den också kallades i texten, inte ta plats vare sig på förstasidan, i rubrik eller ens ingress.
Det finns också skäl att fundera på hur mycket som ska rapporteras. Om en folkvald företrädare för ett etablerat parti agerar våldsamt kan utförlig information vara mer befogad än om det är en aktivist från en politiskt maktlös organisation. I det förra fallet är det intressant för oss väljare och det missgynnar förmodligen partiet medan den senare grupperingen kanske använder våld för att få synas i media och nyhetsjournalistiken ska ju i möjlig mån inte agera megafon åt politiska intressen. Eller för den delen åt statsmakten. Ty svenska medier har dessvärre en benägenhet att återge polisens version av politiskt motiverade våldsamheter som faktum vilket i många fall är en sanning med kraftig modifikation.
Publicerad i Skånska Dagbladet
Metros framsida i måndags
MEDIA. ”Men vad är det dom skriver?!” På Stockholms central i måndags, på väg hem från sportlovet i vår stuga i Umeå, får min fru syn på Metros framsida. ”9 av 10 i polisens id-jakt är oskyldiga” löd huvudrubriken.
Polisens attack efter att ha skjutit en flyende Hannes Westberg
”Anarkister gömde vapen längs sin väg genom stan”. Efter en halvtimmes letande hittar jag det gulnade exemplaret i en av bananlådorna i vår källare. Kvällspostens förstasida utlovar ”bildextra” och läsning om ”gatukriget” på sidorna 2, 4, 6, 9, 10 och 11.
”Anarkister gömde vapen längs sin väg genom stan”. Efter en halvtimmes letande hittar jag det gulnade exemplaret i en av bananlådorna i vår källare. Kvällspostens förstasida utlovar ”bildextra” och läsning om ”gatukriget” på sidorna 2, 4, 6, 9, 10 och 11.
Die Polizei. Snart i en svensk stad nära dig?
”Tänk globalt, agera lokalt” brukar det heta. Men i kampen mot ”extremismen” vill regeringen nu också det omvända.