Att fantisera ihop en hotbild mot borgerliga gräsrötter från deras politiska motståndare är inte bara ohederlig relativisering, det är rena propagandalögner. Jag skriver om hur de så kallade anständiga högermedierna spelar ned nazistattacken i Gubbängen i onsdags. Fortsätt läsa Mediernas propagandalögner om hotet mot demokratin
I mina kvarter kommer nu elskåp, med inspiration från projekt som provats i bland annat Amsterdam och Berlin, att förses med annonstavlor. Detta framställs som både en försköning av den offentliga miljön och som en trygghetsökande åtgärd.
Ett av våra största massmedium är inte bara vårt förmodligen minst önskade utan märkligt nog också sällan diskuterat. Jag pratar om reklam. Tidningar, TV, radio och internet har de flesta av oss åsikter om. Inte bara särskilda program, sidor eller företeelser utan gärna också generellt där till exempel barnens konsumtion är ämne för diskussion. Men förutom enskilda kampanjer som vi uppfattar som sexistiska eller rasistiska – hur ofta betraktar vi idag reklamen med samma mediekritiska öga?
Vi kan välja att inte se och lyssna på reklamkanalerna. Vi kan stänga av nätets popups, installera AdBlock, sätta upp ”Reklam nej tack!”-skyltar på våra brevlådor och anmäla våra telefonnummer till spärregistret Nix. Men så fort vi lämnar våra hem så kan vi inte värja oss för reklamens förfulning av vår gemensamma miljö. Och i minskande grad kan vi själva sprida budskap. Stora delar av det offentliga rummet, som tunnelbanor och köpcentrum, är numera stängda för delaktighet i demokratin, som exempelvis att sprida flygblad. Elskåpet är en av få gratisytor i städerna där en icke lagligen uppsatt affisch kan få sitta kvar i några dagar.
Varje elnätsbolag lägger årligen ner några hundra tusen kronor på att, som de kallar det, klottersanera sina elskåp. I mitt område har en konstnär målat några av elskåpen med motiv som fått de förut gråa och trista kuberna att smälta in med i miljön. Det är fint och nu kommer fler lokala förmågar ges chansen att göra något trevligt av elskåp. Men som nyliberalen Milton Friedman konstaterade så är inte heller luncher man blir bjuden på gratis…
För den stora majoriteten av skåpen kommer istället att förses med reklamtavlor för lokala kulturevenemang. Det vill säga de kommer fungera precis som idag men till en kostnad och politiska affischer kommer väl inte tillåtas.
Trots att något som i praktiken tidigare varit gratis nu alltså kommer avgiftsbeläggas och dessutom antagligen undandrar en möjlighet till opinionsbildning för fattiga grupper så framställs detta som inte bara någon slags förbättring av den offentliga miljön. Det är visst också en viktig socialpolitiskt insats. Det ska ”höja känslan av ordning och reda, vilket i sin tur ska gynna en positiv spiral av minskad benägenhet till klotter och nedskräpning.”
Det finns ingen hejd på hur denna varumärkespropaganda kommer påverka lokalsamhället positivt. Enligt en företrädare för vårt lokala Business Improvement District (liknande frontorganisationer för bostadskapitalet finns i andra delar av världen där ekonomiska intressen vill påskynda gentrifieringen) så skapas också säkerhet för invånarna. Detta då otrygga miljöer ”ofta förknippas med att det är skräpigt” som företrädaren uttalar sig för Sveriges Radio. En trygghetsåtgärd med kulturfernissa med andra ord.
Ja, med mördande reklam ska man ju enligt visan även kunna sälja konserverad gröt.
Vår mellanunge i händelse där media rapporterade om beväpnade demonstranter
De flesta har förmodligen upplevt att våra nyhetsmedier ibland spetsar sina skildringar av olika händelser. Detta är förstås ofta orsakat av flera mekanismer, alltifrån kommersiella intressen till något så allmänmänskligt som att journalister är människor och människor har en förkärlek till att krydda sina berättelser då det gör dem själva intressanta. Ofta är det harmlösa överdrifter men ibland har de konsekvenser för vår demokrati.
Politiskt våld. Två ord som i kombination triggar vilken redaktör som helst. Visst finns tillfällen då det krävs feta rubriker men långtifrån alltid. Jag har själv deltagit i demonstrationer där jag inte sett minsta tecken på oroligheter men där medierna efteråt rapporterat att jag deltagit i ett mer eller mindre regelrätt krig. Men korrekt nyhetsförmedling har betydelse för demokratin, för att vi medborgare ska kunna bilda oss en uppfattning om samhället, och därför är nyanserade skildringar av politiska aktörer viktiga. Även när de är våldsamma. Kanske särskilt när de är våldsamma.
Om exempelvis en manifestation innehåller våldsinslag, polis vs demonstranter eller demonstranter emellan, så är det inte alltid motiverat för en dagstidning att lyfta upp just den biten i rubrik och ingress eller till och med på förstasida. Det handlar bland annat om hur allvarligt våldet är.
När, och nu tar jag för en gångs skull upp ett par exempel jag finner publicistiskt korrekta, nazister attackerade en fredlig demonstration i Kärrtorp för en månad sedan så var det befogat att slå på den stora trumman. För flera personer skadades, 28 omhändertogs och tre häktades varav en för dråpförsök. Men motsatt nyhetsläge uppstod vid en stödmanifestation i Malmö i torsdags som hölls efter att en SSU:are blivit attackerad av två andra, förmodade, högerextremister. Inför demonstrationen hade Sverigedemokratisk ungdom skickat ett pressmeddelande att de tänkte delta. Något som förstås andra inte var särskilt glada för och det blev också bråk demonstranter emellan. Det var dock inget allvarligare och Skånska Dagbladet lät föredömligt incidenten, som den också kallades i texten, inte ta plats vare sig på förstasidan, i rubrik eller ens ingress.
Det finns också skäl att fundera på hur mycket som ska rapporteras. Om en folkvald företrädare för ett etablerat parti agerar våldsamt kan utförlig information vara mer befogad än om det är en aktivist från en politiskt maktlös organisation. I det förra fallet är det intressant för oss väljare och det missgynnar förmodligen partiet medan den senare grupperingen kanske använder våld för att få synas i media och nyhetsjournalistiken ska ju i möjlig mån inte agera megafon åt politiska intressen. Eller för den delen åt statsmakten. Ty svenska medier har dessvärre en benägenhet att återge polisens version av politiskt motiverade våldsamheter som faktum vilket i många fall är en sanning med kraftig modifikation.
Publicerad i Skånska Dagbladet
Trots allt visar rapportförfattarna, som på denna bild, att de är insatta
En ny statlig utredning om ”våldsbejakande extremism” har i dagarna presenterats för demokratiminister Birgitta Ohlsson. Liksom liknande de senaste åren är risken stor för att det i praktiken, i arbetet ute i skolor etc, kommer innebära att radikalvänster och högerextrema betraktas på samma vis och att det stävjande arbetet därmed blir inskränkt demokrati.