Vårt magasin Konkret fyller 1 år. ”När de köpt sina laptops och avlönat sig själva ett halvår kommer de försvinna,” skrev ett högertroll på Flashback då, kort efter att vi hade sjösatt tidningen ifol. Tji fick ju den! Fortsätt läsa Konkret fyller 1 år
Etikettarkiv: publicistik
Inte medarbetarnas fel att Bulletin sjunker
”Att såväl den tidigare chefredaktören Paulina Neuding som den nuvarande Ivar Arpi, liksom de andra i redaktionsledningen, bjuder ägarna motstånd är i ett större perspektiv ett sundhetstecken.” Jag skriver apropå de senaste turerna i striderna på Bulletin. Fortsätt läsa Inte medarbetarnas fel att Bulletin sjunker
Cynisk överexponering av döda kändisar
Det finns förstås ett nyhetsvärde i att kända människor avlider men frågan är hur stor den är.
Du har senaste dagarna hört det i radio, läst det i tidningarna och sett det på tv. Sven-Erik Magnusson i Sven-Ingvars är död. Det kommer säkert inte som en nyhet för de flesta men det kan ändå vara på sin plats att påpeka att livet ej är oändligt. Folk dör förr eller senare. Det gäller oss alla och 74 år är visserligen under genomsnittet men kan ändå inte kategoriseras under någon säljande rubrik om ”allt för tidig bortgång”.
Jag vill på inget sätt förringa Sven-Erik Magnussons betydelse för svenskt musikliv. Men när till och med pratprogrammet Ring P1 väljer att hylla den bortgångna med att spela en bit ur hans låtskatt undrar jag om inte detta säger något om medieklimatet 2017.
När medierna i onsdags översvämmades av beskedet om Sven-Erik Magnussons död hade trycksvärtan i nekrologerna för Torgny Lindgren och Chuck Berry knappt torkat. Och i slutet av 2016 gjorde många medier listor på ”sorgens år” då så många artister gått bort. Många av dem hade redan uppmärksammats rikligt för sin bortgång. David Bowie blev 69, Prince 57 och Olle Ljungström blott 54 år.
Men såväl George Martin som Jan-Öyvind Svahn, Dario Fo och Thorbjörn Fälldins död hade trycksvärtan i nekrologerna för Torgny Lindgren och Chuck Berry knappt torkat.
Och i slutet av 2016 gjorde många medier listor på ”sorgens år” då så många artister gått bort. Många av dem hade redan uppmärksammats rikligt för sin bortgång. David Bowie blev 69, Prince 57 och Olle Ljungström blott 54 år.
Men såväl George Martin som Jan-Öyvind Svahn, Dario Fo och Thorbjörn Fälldin hade alla fyllt 90 och i de flesta fall handlade det om individer i en ålder då det inte är ovanligt för oss i människosläktet att dra vår sista suck.
Det finns förstås ett nyhetsvärde i att kända människor avlider men frågan är hur stor den är. Som för all journalistik är det en publicistisk avvägning och annat som skulle kunna fylla sändningstider och spalter måste förstås tas med i de redaktionella besluten.
Att 40-talisterna nu kommit upp i en aktningsvärd ålder ställer redaktörerna inför en något ny situation. För vi talar här om ”den första ungdomsgenerationen” med en bredare och större krets av idoler än någonsin tidigare i historien.
Om vi utesluter möjligheten att livets gåta kommer lösas inom kort och vi alla kommer leva för evigt, eller åtminstone tills olyckan är framme, så kommer antalet kändisar som dör per år rimligen öka de närmaste åren. Således kommer 2017 med stor sannolikhet i än högre grad än 2016 bli ett ”sorgens år”. För att inte tala om hur nattsvart 2027 kommer bli.
Det här är ingen raketforskning. Antagligen har en hel del av landets redaktörer insett det i längden ohållbara i denna överexponering. Problemet handlar nog, som ofta, i grunden om något så cyniskt som ekonomi. Detta är inte särskilt kostsam journalistik. Ett par sökningar i arkiven och något samtal till en närstående, helst en känd kollega, så går det snabbt att fylla helsidor.
Visst är döden en del av livet men seriösa publicister måste våga hoppa av dödsdansen och prioritera de levandes värld.
Kampanjjournalistik för goa gubbar
Om trängelskatten i Göteborg genomförs kommer den tas ut vid vägtullar
Kvällstidningarna är kanske de som hårdast känt av konkurrensen av gratistidningarnas och det digitala medielandskapets framväxt. Även om de ju under decennier haft spetsigare ord- och ämnesval än morgontidningarna så tycker jag tonläget de senaste åren ibland känts närmast desperat.
Dubbla rojalistiska måttstockar
Året efter bröllopet föds Estelle och mediernas svassade åter igen för monarkin
SVT fälls för ett inslag från tidigare i år som var kritisk mot kungahuset och som Granskningsnämnden anser var allt för partisk. Det kan tyckas lite snarstucket med tanke på de enorma resurser SVT lade ned för tre år sedan, inför och under bröllopet mellan kronprinsessan och hennes Daniel. I den rojalistiska yran inför kronprinsessans bröllop trängdes normalt publicistiskt tänkande undan hos alla medier, även hos public service, och det mesta kring kungahuset skildrades okritiskt och uppsluppet.
Klappjakter och klappturkar
En moderat tjänsteman kallade häromveckan en politisk motståndare för ”klappturk” på Twitter. Några dagar senare twittrar en sverigedemokratisk politiker att han önskar klappjakt på journalister och vänstersympatisörer. TT valde att gå ut med namn på tjänstemannen men inte på den förtroendevalde.
SD tillhör makteliten
Rebeller?
Behandlas Sverigedemokraterna orättvist av medierna? Journalisten Björn Hägers nya bok Problempartiet fick i veckan en rejäl lansering i och med uppmärksamheten kring ett välbesökt seminarium i Almedalen.
Premiär för Breiviks tv-show
Anders Behring Breivik har på det grymmaste och mest vansinniga sätt som går att föreställa sig sökt mediernas strålkastare för att förklara sin politiska ståndpunkt. Detta har han gjort genom att begå ett massmord på barn. Han har redan fått mer än sina femton minuter i rampljuset och nu ger världens medier honom betydligt fler.
Lögn och förbannad dikt
Var går gränsen för lögn? När blir ett fotot så hårt redigerat att det måste kallas för manipulation? Hur tufft kan en artikel vinklas innan den blir osann?
Hälsosamt med självkritiska medier
Ett tidningshus med anspråk
Jag har skrivit krönikor av olika slag under femton år. Det har inte hänt ofta men några gånger har ämnet varit kritik mot tidningarna de tryckts i. Kolumner som jag alltid överlämnat till redaktörerna med en känsla av att nu är jag, som det heter, ”körd i branschen”. Som när jag var förbannad över att våra antirasistiska demonstrationer inte bevakades av Arbetarbladet. Den något högfärdiga rubriken kan jag väl så här långt efteråt erkänna att jag själv formulerade: ”Bourdieu om Arbetarbladet”.