”Är det någon mer än jag som upplever det som ett problem att Dagens Etc är det mest spammande företaget av alla man någonsin kan stöta på?” skrev opinionsbildaren Andreas Magnusson på sin Facebookvägg i torsdags. Det var många fler än han som irriterat sig på detta och i kommentarsfältet har i skrivande stund ett tresiffrigt antal personer kritiserat vänstertidningens mer eller mindre dagliga reklammail och det personliga tilltalet i dem. Fortsätt läsa Våndan av reklam
I mina kvarter kommer nu elskåp, med inspiration från projekt som provats i bland annat Amsterdam och Berlin, att förses med annonstavlor. Detta framställs som både en försköning av den offentliga miljön och som en trygghetsökande åtgärd.
Ett av våra största massmedium är inte bara vårt förmodligen minst önskade utan märkligt nog också sällan diskuterat. Jag pratar om reklam. Tidningar, TV, radio och internet har de flesta av oss åsikter om. Inte bara särskilda program, sidor eller företeelser utan gärna också generellt där till exempel barnens konsumtion är ämne för diskussion. Men förutom enskilda kampanjer som vi uppfattar som sexistiska eller rasistiska – hur ofta betraktar vi idag reklamen med samma mediekritiska öga?
Vi kan välja att inte se och lyssna på reklamkanalerna. Vi kan stänga av nätets popups, installera AdBlock, sätta upp ”Reklam nej tack!”-skyltar på våra brevlådor och anmäla våra telefonnummer till spärregistret Nix. Men så fort vi lämnar våra hem så kan vi inte värja oss för reklamens förfulning av vår gemensamma miljö. Och i minskande grad kan vi själva sprida budskap. Stora delar av det offentliga rummet, som tunnelbanor och köpcentrum, är numera stängda för delaktighet i demokratin, som exempelvis att sprida flygblad. Elskåpet är en av få gratisytor i städerna där en icke lagligen uppsatt affisch kan få sitta kvar i några dagar.
Varje elnätsbolag lägger årligen ner några hundra tusen kronor på att, som de kallar det, klottersanera sina elskåp. I mitt område har en konstnär målat några av elskåpen med motiv som fått de förut gråa och trista kuberna att smälta in med i miljön. Det är fint och nu kommer fler lokala förmågar ges chansen att göra något trevligt av elskåp. Men som nyliberalen Milton Friedman konstaterade så är inte heller luncher man blir bjuden på gratis…
För den stora majoriteten av skåpen kommer istället att förses med reklamtavlor för lokala kulturevenemang. Det vill säga de kommer fungera precis som idag men till en kostnad och politiska affischer kommer väl inte tillåtas.
Trots att något som i praktiken tidigare varit gratis nu alltså kommer avgiftsbeläggas och dessutom antagligen undandrar en möjlighet till opinionsbildning för fattiga grupper så framställs detta som inte bara någon slags förbättring av den offentliga miljön. Det är visst också en viktig socialpolitiskt insats. Det ska ”höja känslan av ordning och reda, vilket i sin tur ska gynna en positiv spiral av minskad benägenhet till klotter och nedskräpning.”
Det finns ingen hejd på hur denna varumärkespropaganda kommer påverka lokalsamhället positivt. Enligt en företrädare för vårt lokala Business Improvement District (liknande frontorganisationer för bostadskapitalet finns i andra delar av världen där ekonomiska intressen vill påskynda gentrifieringen) så skapas också säkerhet för invånarna. Detta då otrygga miljöer ”ofta förknippas med att det är skräpigt” som företrädaren uttalar sig för Sveriges Radio. En trygghetsåtgärd med kulturfernissa med andra ord.
Ja, med mördande reklam ska man ju enligt visan även kunna sälja konserverad gröt.
I vår tid av prylhysteri brukar jag kokettera med att inte bry mig ett skvatt om varumärken. Att jag inte har en aning om namnet på mitt enda par hela jeans och att den enda lyxkonsumtion jag unnar mig är att en gång i halvåret bege mig till Överskottsbolaget och köpa en flaska rakvatten av märket Aqua vera för 29:90.
Att det finns pengar att spara för ”intervjupersonerna” hymlas det inte om
Sajten ”Hjälp en journalist” är ett forum där medier kan efterlysa intervjupersoner. En fiffig idé men med ett litet aber – de intervjuade kan betala mellanhanden, det vill säga sajtägaren, för att få synas i media.
Vilken är SVT:s roll när vi kan se dagens många kanaler när och var vi vill?
Så var vi där igen, i en framtidsdiskussion om public service. Inför SVT:s och Sveriges Radios förhandlingar med kulturdepartementet har Lena Adelsohn Liljeroth flaggat för ett avsmalnat programutbud för åtminstone SVT. Att de ska sända programmen som inte får plats i de kommersiella kanalerna är visserligen en gammal ståndpunkt, i grova drag omhuldad av den politiska högern och avfärdad av vänstern.