I måndags direktsände en ung man sitt självmord på nätet, ivrigt påhejad av anonyma skribenter. Något liknande har aldrig hänt i Sverige och under veckan har en debatt kretsat kring två ämnen med anledning av händelsen: Nätets samtalsklimat och de etablerade mediernas exploatering av tragedier.

Vid lunchtid i måndags startar en 21-årig, deprimerad man en diskussionstråd på nätforumet Flashback under rubriken ”Hängning”. Han berättar att han ska ta livet av sig, vilka smärtstillande medel han stoppat i sig för ändamålet och att han snart kommer att skicka uppgifter hur man kan följa självmordet via hans webbkamera. Flera av trådens kommentatorer kan uppfattas som känslomässigt helt störda. Någon kallar 21-åringen för feg, att han aldrig kommer våga ta steget, en annan undrar hur länge han ska behöva vänta för han måste snart åka till jobbet osv.

Dryga timmen senare är självmordet fullbordat efter ett bildflöde med uppdateringar varannan sekund.

Att Expressen publicerade namn och foto på den döde har också upprört många men jag tycker det är orättvist att kalla detta för hänsynslös exploatering. I det här fallet var publiceringen faktiskt inte luddigt motiverad i ”allmänhetens intresse” utan i de berördas. 21-åringen själv önskade uppenbarligen inte en obemärkt bortgång. Och de anhöriga ville sedan ge en annan bild av den avlidne än de rykten och felaktigheter som snabbt började spridas på nätet och systern lät sig också intervjuas. Så även om jag inte skriver ut namnet här så förelåg det ett annat publicistiskt, och i mina ögon godtagbart, skäl för Expressen att göra det.

Flera har i debatten velat göra de cyniska nätkommentatorerna medansvariga till tragedin. Men på nätet är diskussionskulturen på sina ställen hård och Flashback tillhör ett av de friare forumen där det mesta är tillåtet att skriva. Som nätforskaren Marcin de Kaminski konstaterade i en debattartikel i Aftonbladet har antalet självmord stadigt minskat de senaste trettio åren och det är svårt att se några kopplingar mellan extrema nätkulturer och att människor avslutar sina liv i förtid.

På Cybernormer.se, en sajt för ett rättssociologiskt projekt med samma namn,  utvecklar de Kaminski resonemanget. Han menar att Flashbacks användare utnyttjar ”forumet som någon sorts kognitiv lekstuga, där man prövar sina egna och andras gränser till det yttersta. Genom att utmana varandra på ett eller annat sätt kan man på sätt och vis lära känna sig själv”. Hetsen och hånet var en del av jargongen men var också ett uttryck för att en del helt enkelt inte trodde att självmordet skulle iscensättas.

När självmordet var ett faktum så svängde tonläget i diskussionstråden plötsligt. Även i denna till synes hårda nätkultur visade det sig alltså finnas människor med förmåga till empati.