Etikettarkiv: val

Det finns fler stenar att vända i SSU-striden

Det stormar inom SSU. Enligt avslöjanden av Kvällsposten har SSU i Skåne under flera år styrts av en aggressiv falang med kopplingar till islamistisk extremism. S-ledningen anklagas för att ha känt till förhållandena och förbundsledningen att till och med använt sig av den rosengårdsbaserade falangen för att hålla borta vänsterkrafter inom ungdomsförbundet. Men frågan är om det inte finns fler stenar för medierna att vända på?

Antisemitism, homofobi och en förtroendevald som jobbade åt militärdiktaturen i Egypten. Det är några av anklagelserna mot ledningen för det socialdemokratiska ungdomsförbundets sydligaste distrikt. Det som framkommit är allvarligt och vore häpnadsväckande även om det skulle varit i utkanterna av vänstern och arbetarrörelsen. Här talar vi ändå om en plantskola för morgondagens makthavare.

Samtidigt undrar jag om de medier som grävt i härvan inte borde fokusera mer på vilka religiösa rörelser de inblandade tillhör än det maktspel som utspelat sig inom SSU Skåne. Det senare, där säkert inte heller den så kallade vänsterfalangen är oskyldig, är trots allt snarare regel än undantag i alla sammanhang där pengar och makt finns att vinna. De flesta medier har exempelvis gjort en stor affär av att den förre ordförande ordförande i distriktet är aktiv i Ahmadiyyarörelsen i Malmö, där en imam enligt Sydsvenskan inför en skolklass talat om ”homosexuella grisar”.

Ahmadiyya är en förföljd reformrörelse inom Islam och det svenska samfundet driver informationskampanjen Stoppa krISen för att motverka radikalisering av muslimska ungdomar i vårt land. Att en enskild imam, vid ett tillfälle och i en dunkel kontext, talar om djurs sexualitet kanske med andra ord inte ger en heltäckande bild av rörelsen. Ahmadiyya liksom andra eventuella rörelser med kopplingar till SSU bör granskas mer ingående om det ska bli relevant för bevakningen av den här maktstriden.

Andra stenar att vända på handlar om moderpartiet. Inför valet 2010 hade den socialdemokratiska politikern Jamal El-Haj, vilket Skånska Dagbladet avslöjade några månader efter valet, intima kontakter med muslimska församlingar och utlovade bland annat hjälp till moskébyggen. För detta belönades han med näst flest socialdemokratiska personröster i Malmö. Endast Ilmar Reepalu fick fler. Men Jamal El-Haj anklagades också om valfusk vilket han förnekat. Han och andra socialdemokratiska valarbetare påstods nämligen delat ut förslutna, förkryssade valkuvert med röstsedlar i Rosengård, till folk som inte röstat tidigare och i många fall inte ännu ens kunde svenska.

Oavsett graden av sanningshalt i anklagerna hade Jamal El-Haj knappast agerat i ett vakuum. Partiet och dess ledning kände förstås till hans arbete och drog nytta av det. Liksom av det faktum att socialdemokratiska politiker i Malmö, med Ilmar Reepalu i spetsen, ett par veckor innan valet hållit ett strategiskt röstfiskarmöte i en moské. Något som inte vore konstigt om det om det inte vore för att mötet skedde utan att media informerats och att moskéns andliga ledare i Irak utfärdat en blodig fatwa.

Att moderpartiet känt till men inte orkat ta tag i ungdomsförbundets konflikt är kanske alltså inte hela bilden. Nog verkar det finnas fler stenar att vända på.

Arbetslinjens sista suck?

Stress-ZebraStripes

Livspussel. Ett slitet ord i den skandinaviska debatten och ett reellt problem som de olika politiska partierna brottas med utan att ha uppnått någon generell effekt av högre grad. RUT-avdraget i Sverige är här den kanske mest omfattande reformen som implementerats men har med rätta kritiserats för att vara en klassbunden lösning. Vill vi minska stressen för de många så handlar det nog inte i första hand om hemmet utan om jobbet. Om att vi måste börja ifrågasätta det heliga lönearbetet, pusselbiten som aldrig kommer att passa. Det är riksdagsval i Sverige i höst men antagligen kommer inget av partierna att våga närma sig frågan på allvar. Samtidigt har frågan bubblat i flera år och liksom ”livspusslet” kanske också ”arbetslinjen” är ett modeord nära sitt bäst-före-datum och som nu får uppleva sitt sista valår.

Fortsätt läsa Arbetslinjens sista suck?

Rör inte min arbetskamrat!

Efter att umeåläkaren och hans team för ett par veckor sedan ställde sig i vägen för Jimmie Åkesson och förklarade att han inte var välkommen på sjukhuset har liknande protester mot Sverigedemokraterna börjat sprida sig på olika arbetsplatser runt om i landet. Självklart är detta bra. Som Nicklas Sandström, moderat oppositionslandstingsråd i Västerbotten, skriver på sin blogg så är inte SD ett parti som de andra riksdagspartierna eftersom de inte har ”alla människors lika värde som en ideologisk grundbult.”

Samtidigt. Tusentals medborgare har röstat på detta parti och de som anser att SD också bör kunna utnyttja sin demokratiska rätt att bilda opinion har en poäng. Det som tittar på dilemmat genom demokratiska, och ärliga, glasögon ser givetvis ett moment 22 här.

Anställda ska i den mån det går att undvika inte tvingas delta i propagandauppvisningar på arbetstid. I alla fall inte så länge en inte jobbar i ett parti eller någon annan form av politiskt cirkussällskap. Och detta borde gälla oavsett ideologisk färg på den anställde och artisten. I Malmö planerar brandmän att idag onsdag lämna arbetsplatsen och bege sig ut på övning när Jimmie Åkesson kommer på visit. Visserligen har denna variant, istället för att försöka hindra SD, uppstått av en tråkig anledning eftersom brandmännen inte vill utsättas för de hot som drabbat den vårdpersonal som vågat stå upp mot de främlingsfientliga. Brandmännen har därför också valt att vara anonyma. Men trots smolket i bägare är detta en sjysst lösning där dom slipper möta Åkesson med anhang och de senare ändå får genomföra sitt arbetsplatsbesök. Visserligen på en tom brandstation men helt klart en rimlig lösning för bägge parter.

Men inte en lösning för alla arbetsplatser. Sjukhus- eller skolpersonal kan ju inte lämna sina jobb ens för några timmar. Principen att de som ”berörs ska besluta” bör i sådana fall vara vägledande i största möjliga mån. Om personal och patienter på ett sjukhus, eller personal och elever på en skola, får sista ordet kan vi prata om demokrati på riktigt. Visserligen kan det leda till att enskilda individer som blir i minoritet på sina arbetsplatser kommer i kläm. Men trots allt är detta så demokratiskt som det är möjligt och innebär också en ”skademinimering” då det det öppnar för olika lokala policies istället för centrala direktiv vilka antingen alltid kommer köra över de direkt berörda eller alltid göra undantag för SD:s rättigheter.

På 80-talet fanns en kampanj som hette Rör inte min kompis vilken manade till antirasistisk solidaritet. De protester som nu sprider sig på svenska arbetsplatser är gräsrotsreaktioner och bör så få vara utan att det nödvändigtvis måste leda till generella regler och lagar. Rör inte min arbetskamrat! Vackrare än så här kommer ”supervalåret” knappast bli.

Publicerad i Västerbottens-Kuriren

Hur het är kulturen i valrörelsen?

Lightmatter_burningman

Burning man – hett årligt kulturevenemang i Nevadaöknen

Det är riksdagsval i höst men vilka möjligheter finns det till att kulturpolitik blir en valfråga? Av det som hittills framkommit i debatten verkar de inte vara många. Fast kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth tycks i alla fall försöka axla socialminister Göran Hägglunds roll från förra valrörelsen, det vill säga som regeringens kulturpolitiska enfant terrible, och det skapar i alla fall diskussion.

Hur såg det då ut inför förra valet 2010? Ja, till en början hävdade många att kultur skulle bli en stor valfråga. Framförallt var det sådana tongångar från de rödgröna och Socialdemokraternas dåvarande partiledare samt kulturpolitiska talesperson, dvs Mona Sahlin och Leif Pagrotsky, gick ut med att partiet ville satsa 200 miljoner inför kommande mandatperiod. Detta för att öka både unga och gamlas tillgång till kultur. Men någon riktig fart fick aldrig debatten. Visst var Göran Hägglunds attacker mot kultureliten i sitt Almedalstal om ”verklighetens folk” uppfriskande och skapade ringar på vattnet men det var en rätt yvig diskussion och på riksplanet blev kulturdebatten aldrig starkare än så.

Men lokalt lyftes en del konkreta exempel fram under förra valrörelsen. Bland annat projekt med kultur som recept till långtidssjukskrivna, mot till exempel depression eller smärta i axlar och rygg. Djärva pilotprojekt som säkert betraktades som flum av en hel del. Men under 2010 såg vi också hur den borgerliga regeringen visade en närmast fientlig attityd till samhällspolitiska kulturtidskrifter och tidningar. I kulturpropositionen det året hade de meddelat att de endast vill ge stöd till kulturtidskrifter ”vars huvudsakliga inriktning är kulturell debatt samt analys och presentation inom de skilda konstarternas områden”. Efter valet sade kulturministern till tidningen Riksdag & Departement, apropå att högerextrema Nationell Idag skulle få presstöd, att statliga pengar inte ska ”gå till rörelser som vill minska demokratin” och att det också ”är problematiskt att presstöd går till kommunistiska tidningar.” En liknande inställning framkom i höstas när hon skrev på Svt Debatt i samband med att främlingsfientliga Nya Tider beviljades samma stöd.

Utifrån mixen av djärva pilotprojekt och ren fientlighet till vissa kulturyttringar var det svårt att då bilda sig en klar bild över borgerlighetens kulturpolitik och det ser inte bättre ut idag. Och oppositionen verkar inte alls lika benägna som förra gången att försöka lyfta kulturfrågor i valrörelsen. Risken är alltså överhängande att den valfråga många kulturarbetare önskar sig även i år till sist inte blir mycket mer än en till intet förpliktigande idédebatt. I bästa fall.

För debatt har ändå inte saknats under Lena Adelsohn Liljeroths tid som kulturminister och detta tack vare att hon gjort flera uppmärksamma uttalanden. Nu senast handlade det om att skådespelaren Sven Wollter förra söndagen satte upp en cabaret i Norrköping till förmån för hemlösa. När moderaten Sven-Åke Molund hyllade Wollters initiativ på Facebook replikerade partikamraten tillika kulturministern: ”Sven Åke, du har varit med så länge att du säkert vet att kommunisterna (ja, Wollter kallar sig stolt för kommunist) aldrig haft någon medkänsla med samhällets olycksbarn”.

Som nyhetsstoff tycker jag sådana här uppdateringar på privata Facebooksidor, trots allt ej officiella forum, sällan förtjänar några större rubriker men landets nyhetsredaktioner rapporterade i alla fall. Men när jag sen letade runt på deras kultursidor var det däremot förvånansvärt tunt. Det är trots allt statsrådet över kultur som ifrågasatte en kulturarbetare och ett kulturevenemang. Av flera anledningar tycker jag därför det finns anledning att ställa frågor kring Adelsohn Liljeroths lämplighet på sin post.

För det första undrar jag vad hon har för människosyn. På vilket sätt är uppsåtet förkastligt på grund av gärningsmannen? Tankegången bakom hennes replik verkar vara av grumligaste sort. Om hon själv skulle hamna i nöd med fara för sitt liv skulle hon då tacka nej till hjälp från säg Jimmie Åkesson? ”Jag tycker man ska värdesätta en människa för vad den gör och inte för vad den tycker”, svarade Molund henne på Facebook. Något bättre men själv tycker jag det är meningslöst att försöka värdesätta på detta vis eftersom varje människas värde är oändligt.

För det andra har jag betänkligheter kring hennes bildning. Jag avskyr intellektuellt snobberi och tycker inte att ett visst antal akademiska poäng krävs för en ministerportfölj. Men en hyfsad dos allmänbildning behövs nog för att klara jobbet som kulturminister. Personligen anser jag visserligen att Wollters självvalda politiska etikett är ett onödigt tungt kors att bära på men dagens svenska kommunister har ingen skuld till det blod som spilldes av de forna öststatsdiktaturerna. Vill Adelsohn Liljeroth markera mot suspekta vänsteråsikter så publiceras det på svenska kultursidor emellanåt fortfarande om inte devota så i alla fall förstående texter om den tyska terroristgruppen RAF. En kommunistisk grupp vars bestående idéhistoriska bidrag är en vämjelig elitistisk tanke om att kapitalismens sanna natur kan dras fram i ljuset genom att man mördar folk i klassfiendens sold. Men att banalt ifrågasätta någon på grund av en etikett är undermåligt.

För det tredje undrar jag förstås vad hennes ministerpost betyder för svenskt kulturliv. Hon har alltså tidigare skrivit en debattartikel om att skattemedel inte bör gå till tidningar som motverkar demokratins grundläggande värden och i hennes definition ingår inte bara högerextremister samt främlingsfientliga utan också kommunistiska medier. Det lät godtyckligt värre och nu vet vi alltså att också alla kulturarbetare som kallar sig kommunister bör bannlysas. Tanken att andra med vänsteråsikter missgynnas av hennes politik ligger ju nära.

Lena Adelsohn Liljeroth har genom flera sådana här märkliga utspel återkommande skapat debatt under sina två valperioder som kulturminister. Som när hon under konstmässan Market i Stockholm fick syn på konstnären NUG:s videoverk Territorial pissing och bestämt hävdade att det inte är konst och att graffiti till sin natur är illegalt. Eller när Ken Ring skrev ”Knulla P3 Guld och Grammis!” och kulturministern kände sig nödgad att tillrättavisa: ”Det visar hur vanligt det är att koppla sexualitet och hämnd”. I en demokrati är det inte kulturministerns sak att avgöra vad som är konst eller ej och hennes bokstavstrogna tolkning av ordet ”knulla” i detta sammanhang avslöjar bara hur dålig koll hon har på vardagsuttryck hos många arbetar- och medelklassvenskar under 50 år. För vår hip hopstjärna sa ju bara ”fuck you” fast på svenska vilket i sammanhanget förstås betyder ”dra åt helvete”.

Inför valet 2014 har ännu inte en enda kulturpolitisk satsning lyfts fram av partierna. I alla fall inte i tillräcklig grad för att vi skulle kunna tala om en riksdebatt. I den bemärkelsen verkar kulturen få en mer undanskymd plats i denna valrörelse än 2010 års. Å andra sidan så blev debatten den gången allt tystare ju närmare vi kom valdagen och Adelsohns Liljeroths pekfingerpolitik är intressantare än Göran Hägglunds svammel om ”verklighetens folk”. För den förra är, till skillnad från vad den senare då var, trots allt kulturminister och hennes olika utspel från samt lämplighet på den posten skulle kunna bli en utgångspunkt för att lyfta kulturpolitiken i valrörelsen.

Publicerad i Västerbottens-Kuriren

Fackkamp utan partipamp

”your strike is your scream” – gåshudsframkallande  tvåminutersvideo

LO har nu gått ut med en enkät där de frågar folket om vilka politiska frågor de ska driva. Ett initiativ som hänger ihop med att de tidigare i höstas signalerade att de vill ha en mer självständig politisk roll och ta fram ett eget valmanifest som de kommer att driva oavsett hur Socialdemokraterna ställer sig till det. Det är ett mycket glädjande besked som förhoppningsvis kan vitalisera den trötta svenska fackföreningsrörelsen.

Fortsätt läsa Fackkamp utan partipamp

Politisk kyrka utan parti

SD

Enda jag fått i brevlådan om kyrkovalet och halva tidningen handlar om annat

Idag är det kyrkoval. Det som framförallt intresserat medierna är Sverigedemokraternas utnyttjande av valet som språngbräda för sin riksdagspolitik. Något som andra partier gjort i hela mitt liv, det vill säga sedan 1970 då jag föddes och det första kyrkovalet hölls. Men en kyrka utan politisk styrning är inte heller önskvärd eller ens möjlig.

Fortsätt läsa Politisk kyrka utan parti

Både ha kakan och äta den

Moskén vid Jägersro i Malmö

Islamic Centers moské vid Jägersro är landets näst äldsta. Även om jag tycker lokalpatriotism i princip är lika befängt som nationalism så kan vi malmöiter väl tillåta oss vara lite malliga över det faktumet. Liksom glädjen över ”Di blåes” SM-guld är det ju ändå en rätt harmlös form av stolthet.

Fortsätt läsa Både ha kakan och äta den

Valfusk i lightdemokratin

Citygross Rosengård. Sveriges största matvarubutik och vallokal 2010

Representativ demokrati, att vi röstar fram våra beslutsfattare, är en lightversion av folkets direkta inflytande. Bitvis förmodligen oundviklig för avancerade samhällen men också ofta onödig i sin omfattning. 1998 stärktes personvalsinslaget i Sverige. Tanken var god men jag tror inte vi väljare nu upplever oss särskilt mycket mer delaktiga. Däremot har kanske incitamenten för fula valtricks ökat.

Fortsätt läsa Valfusk i lightdemokratin