Under hashtaggen #intemittfel twittrar nu kvinnor, och män, om sina erfarenheter av mäns våld. Personliga upplevelser men också hur dessa övergrepp påverkar oss alla. Men den monumentala, globala omfattningen till trots så förblir problemet långt ned på alla staters prioriteringslistor.
Alltsedan den elfte september 2001 har ”säkerhet” legat högst upp på världssamfundets politiska dagordning. Nationellt har ”säkerhetsfrågorna” varit så heta att de till och med lett till maktskifte. Som när den spanska höggerregeringen föll efter invasionen av Irak och terrordåden på Madrids pendeltåg; för det är förstås inte säkerhet i betydelse skydd från mansvåldet vi talar om.
Men det finns anledning till att vara kritisk mot problemformuleringen. För vilka faror är det som tillåts dränera statsbudgetar och anges som skäl för krigsockupationer? Vems säkerhet är det egentligen som står i fokus? Lika många kvinnor dör varje år i USA till följd av mäns våld mot kvinnor som antalet döda i attackerna mot World Trade Center. Det könsrelaterade våldet är enligt Amnesty International det enskilt största hotet mot människors säkerhet. Trots det är problemet nästan helt osynliggjort inom säkerhetspolitiken.
Statsvetaren Maud Eduards har påpekat att krig, terrorism och män är intimt sammankopplade. Aldrig skiljer sig könsrollerna så markant från varandra som under krig och internationell krishantering. Mannen är den aktive, den krigförande, medan kvinnan förväntas vara den passiva som ska försvaras. Det är en stor majoritet män som utför terrordåd och som beslutar om olika krigsprojekt. Trots det ska kvinnorna vara tacksamma och som försvarsobjekt underordna sig i än högre grad än i fredstid. Våldet från de ”egna” männen ökar men kvinnorna blir alltså också strategiska objekt för fiendens män. Män kränker andra mäns manlighet genom att våldföra sig på ”deras” kvinnor.
Om kvinnor och män vore jämställda så skulle män inte kunna kränka andra män genom att skada fiendens kvinnor. Visst. Könssrelaterat våld utförs, i undantagsfall, också av kvinnor men det gör det knappast till ett allmänmänskligt beteende. Frågan är om vi inte mer kan förklara det som att dessa kvinnliga förövare klätt sig i männens uniform. På samma sätt som auktoritära kvinnliga chefer i näringslivet tvingas anpassa sig till en patriarkal miljö för att överleva. En vd utan kostym är ju liksom ingen riktigt vd.
Jämställdhet är alltså en viktig faktor för kvinnors säkerhet och det kräver ett annat säkerhetsbegrepp. För det nationella ansvaret för kvinnors säkerhet brister på många håll i världen. Våldet mot kvinnor ses fortfarande i hög utsträckning som ett problem att lösa i den privata sfären, inom hemmets fyra väggar. I den internationella säkerhetsdebatten är frågan knappt ens skönjbar trots FN:s deklarationer och resolutionen 1325 om krigs påverkan på kvinnor och barn. En resolution som tillkom så sent som år 2000.
Världssamfundet måste ingripa när en stat inte uppfyller sitt åtagande att stävja könsrelaterat våld. På samma sätt som när en etnisk grupp utsätts för övergrepp. Våldet mot kvinnor måste ses som en säkerhetspolitisk fråga.
