Guldet gick till silvret och sade: "Gläd dig broder, ty vi är de främsta bland metallerna. Om vi förenar oss kommer vi att bli ännu förnämare".

I våran senkapitalistiska utkant av världen är det lätt att sjunka in i bekväma förvillelser om att det inte längre görs någon skillnad på folk och folk. Medelklasskulturens totala dominans gör oss blinda för att alla inte kan bli presidenter och miljonärer bara viljan finnes. Jag tror att vi är många med liv i relativ välfärd som innerst inne känner att omvärlden skaver.

Men hur hamnade vi här?

I Ulla Johanssons nyutgivna och självbiografiska roman Valets pris (Murbruk förlag) får vi följa en kvinnas våndor under samförståndets framväxt. Kriget är över, de goda har segrat och framtidsoptimismen böljar fram över det nya Sverige. Ett Sverige som på kort tid går från ett av Europas fattigaste länder till ett av de rikaste.

Men Ulla och en hel del andra av 40-talets svenska arbetarungar sväljer inte hela kakan. Av alla möjligheter som ligger framför dem väljer de kommunismen!

Silvret gav följande svar: "Det är vänligt av dig att säga så, men jag tänker på att du är röd och jag är vit, och likaså på att du är värdefull och dyrbar. Jag tror att liksom att vi har olika färg och värde kommer vi också ha stridiga viljor."

Klubbarbete med ungdomskvällar och flitig försäljning av tidningen Stormklockan. Därpå sommarresor med arbetsbrigader till det sönderbombade östeuropa. Ett vuxenliv som övertygad kommunist börjar ta form även om hon hela tiden för att klara vardagen måste vakta sin tunga för åsiktspoliser bland arbetskamrater och grannar.

Det kan tyckas märkligt att göra ett sådant val när kalla kriget står för dörren och ännu märkligare att stå fast vid sina åsikter idag. När Berlinmuren fallit och allt elände öststatssocialimsen ställde till med varit uppenbarat långt innan dess.

Boken ger ingen uttrycklig förklaring men någonstans anar jag ändå bevekelsegrunderna för Ullas val. Att det nog egentligen beror ganska lite på övertygande läsning av marxismens och lenninismens urkunder och i alla fall knappast några blå dunster om ett sovjetiskt paradis.  Snarare handlar det om  rättmätig ilska, ett långfinger mot den förljugna tidsandan med påstådd och påbjudet samförstånd mellan klasserna.

Då är det bättre att aldrig inleda en förbindelse än att dra sig ur en redan inledd. Och silvret sade: "En tung börda tar den på sig som förenar sig med en som är mäktigare".

Maktelitens vilja till folkgemenskap är liksom det antiauktoritära konfliktperspektivet långt från moderna företeelser. De tillhör arbetarrörelsens ursprungliga insikter, vilket klart och tydligt uttrycks redan i Första Internationalens ord om att arbetarklassens frigörelse måste vara dess e g e t verk och att det finns en grundläggande k o n f l i k t i samhället mellan arbete och kapital.

Men rötterna sitter djupare än de moderna ideologierna.

De slutsatser som formade Ulla Johanssons liv, så som jag läser hennes roman Valets pris, tror jag är något så storstilat som allmänmänsklig visdom. Tiden och platsen fick henne att där och då namnge det som kommunism. Den latinska läroboken "Skapelsens sedelärande samtal" från 1483 slutar kapitlet Om guldet och silvret med följande ord:

Detta stycke vill säga att den svage ej bör ge sig i lag med den starke. Ty den starke förstår inte att vara lojal mot den svage.