I måndags inleddes Mos Maiorum, ett EU-samarbete med syfte att hitta och avvisa så många papperslösa som möjligt under två veckor. Redan efter ett dygn surrade nätet av rykten om spektakulära polistillslag i Sverige. Inte så märkligt med tanke på skräcken denna klappjakt piskar upp hos redan utsatta människor. Ett mer intressant fenomen är reaktionen hos de många inom medelklassen vilka desperat griper minsta lilla halmstrå i mediedebatten som kan måla sakernas tillstånd i en något ljusare nyans.

Migrationen är en av vår tids stora frågor men ändå verkar förnekelse hos oss innanför murarna ibland tangera rena vanföreställningar. Erik de la Reguera, journalist nu bosatt i Stockholm men tills ifjol DN:s korrespondent i latinamerika, har nyligen utkommit med boken Gränsbrytarna. I den får vi bland annat följa ett par av de cirka hundra tusen syd- och centralamerikanska migranter som årligen reser som fripassagerare på de norrgående godstågens tak samt lastutrymmen. I hopp om att ”Dödens tåg”, som de kallas på grund av att så många dör under resan, ska föra dem till en bättre tillvaro i USA. Och vi får också följa afghanen Jamals flykt till Europa.

Men de la Reguera nöjer sig inte med dessa gripande öden. Gränsbrytarna är den kanske mest ambitiösa bok på svenska som utkommit i ämnet och är lika mycket essä som reportage. Vi får inte bara följa några enskilda individer utan här presenteras också bakgrunden och kontexten, kolonialismens historia och samtidens nationalism etc. De la Reguera hävdar att murarna aldrig tidigare i historien varit så höga och detta samtidigt som 50 miljoner människor är på flykt, lika många som efter andra världskriget, och det dessutom finns ytterligare 30-40 miljoner papperslösa invandrare på vår planet.

Ett av de rykten som spreds i tisdags var att polisen stannat ett tåg i Stockholm och att de vita passagerarna ombetts byta till nytt tåg på andra sidan perrongen medan mörkhyade radats upp på ett led och fått genomgå en id-kontroll. Att ett tåg stoppats lät redan från början inte särskilt sannolikt och när tidningen Metro försökte hitta någon sanning i bland annat detta påstående så fann de ingenting. Men att liknande rasprofilering, vilket är förbjudet, sker är ett faktum men tyvärr verkar detta, liksom de la Regueras påpekande om hur historiskt hårt gränserna idag bevakas, inte sjunkit in hos många.

På Twitter såg jag i tisdags en jurist lägga upp en skärmdump från Facebook där någon återger ryktet om tåg-incidenten. Juristen manade till ”källkritik och rim & reson” och i en diskussion med mig menade han att rasprofilering överhuvudtaget inte är bevisat. Men när Reva-debatten ifjol rasade som värst gjorde exempelvis polisen i Stockholms län ingen hemlighet att 91 av 100 som kontrollerades hade rätt att vistas i landet. Med andra ord så var urvalet inte grundat på sannolika misstankar utan bara på utseende. Att det i huvudstaden ofta samtidigt handlat om biljettkontroller i tunnelbanan är bara ett svepskäl eftersom det är privata företag som Securitas, inte polisen, som vanligtvis sysslar med sådan indrivning.

Mörkhyade som id-kontrolleras av polis. Papperslösa minderåriga som slits ut från Barn- och ungdomspsykiatriska mottagningar. Liken som flyter iland vid vår unions gränser. Liksom högerextremismens frammarsch i såväl vårt land som i Europa möjliggörs även terrorn av flyktingar delvis av att medelklassen inte orkar se sanningen.